Hjälp, ska jag verkligen göra en abort?

Nä, där tror jag du har fel.
Bara för att man redan har flera barn är det inte alls säkert att man börjar älska ett barn man egentligen inte vill ha. För många tror jag att det blir precis tvärtom. Man vet vilket himla slit det kan vara och blir än mer avogt inställd till barnet.

Jag skulle inte ha behållit ett barn mot min partners vilja. 

Vad säger din man då ts? Tror han verkligen inte att han kommer kunna älska detta barnet också? 

Som sagt det finns ju liksom redan där, det är ju egentligen inte en diskussion om huruvida ni vill planera fler barn, ni står ju redan där med ett liv till och frågan är på nåt sätt vad ni vill göra med det.  Jag skulle prioritera barnets liv framför vad mannen tycker. Så känner jag men jag kan tänka mig att det säkert är superjobbigt att gå emot sin partner i nåt sånt här. Har ni hunnit prata ordentligt om hur ni känner och varför ni känner si och så?

Han säger ingenting.. Jag tror inte han skulle ha svårt att älska barnet, han har bara sagt att han inte vill ha fler barn. Jag somnade ifrån alla chanser till diskussion igår kväll, får försöka ikväll istället :) Jag prioriterar barnets liv. Men jag vill inte heller sabba vår familj, men jag tror den förstörs mer om jag skall göra en abort. Då kommer jag förmodligen må hur dåligt som helst och hur ska jag orka ta hand om våran bäbis då? Orkar man verkligen ta hand om en liten, djur och hushåll när man med största sannolikhet kommer bli väldigt deprimerad/ledsen.

Jag tycker det låter som att du vet hur du vill göra :) Hoppas du får tid ikväll att förklara detta för din man. Försök säga vad du sagt till oss och ge honom lite tid att smälta alltihop. 

Men du skulle göra abort mot din egen?

Eftersom jag inte vill ha barn med nån som inte vill ha, så skulle det även vara min vilja att göra abort.
Skulle det vara jobbigt? Mycket troligt.
Men det tror jag att en abort är oavsett orsak till aborten. 

Abort eller inte är bara ditt beslut ts. Du ska självklart väga in din mans vilja och känslor i beslutet. Men beslutet är ditt.

Jag har gjort en sen abort (lång historia som inte platsar här) och det var en väldigt jobbig sak att gå igenom men jag kände mig på ett underligt sätt väldigt stark som kunde fatta ett sådant beslut själv. Det kanske låter vansinnigt men jag är faktiskt stolt över aborten. På samma gång så sörjer jag den. Men att göra en abort för någon annan vill det hade krossat mig.

Hur har det gått ts?

Håller med.
Aborthot är värsta kvinnoförtrycket, så har efter alla år av kvinnokamp samhällstrenden blivit att kvinnan är till för sex på mannens villkor. Han behöver inte ta ansvar utan blir sur och arg och hotar med diverse straff om hon inte vill döda det människoliv som ligger "trygg" och växer i hennes livmoder. Hon ska bara tiga och lyda och se till att göra sig av med barnet för att sen fortsätta de sexuell service på m a n n e n s villkor.

Och hon ska dessutom uppleva att andra kvinnor (en del säger att kvinnor är kvinnors värsta fiender, jhemskt om det är sant men ibland undrar man) fördömer och ser ner på henne om hon har moderskänslor för sitt barn och med gråt i hjärtat funderar på hur hon ska orka ta ett beslut som för alltid släcker livet på hennes lilla barn - då får hon moralpredikningar om att hon är självisk om hon inte gör abort.
Skrämmande och kärlekslöst.

Kanske är dessa hotfulla, fördömande argument från kvinnor som själva gjort abort och kanske inte mått så bra av det men som förtränger den smärta det nog är för de allra flesta.

Jag var till abortmottagningen. Det visade sig att jag var tidigare än väntat, V5+4 så jag måste ha plusat redan i V 3+2 ungefär. Jag som mådde så himla dåligt redan då illamående dag som natt (därför jag testade). Trodde jag var i vecka 7 nånting. Så det kom lite som en chock att jag var så tidigt i graviditeten. Jag gick hem, tankar som att kroppen själv tagit hand om det snurrade omkring, kände mig bara tom. Vi har pratat lite men sen har det inte diskuterats mer. Jag är i vecka 8 nu. Jag vill inte göra en abort jag älskar denna unge som får mig att må så groteskt illa hela dagarna. Min man har nog insett det. Men vissa dagar funderar jag vad vi gett oss in på.

Illamåendet är väldigt drygt, låter som du mår värre än jag men det är störande att man ska behöva må så här. Jag är i v. 13 plus 0 nu och hoppas verkligen att det släpper snart. Mådde inte så här dåligt med förra barnet.

För övrigt så tror jag att du får försöka ta en dag i taget, ibland kommer du säkert känna dig orolig över hur allt ska gå men om du redan är kär i ungen lär ju detta troligtvis inte minska utan antagligen kommer du känna dig gladare och gladare över detta barn ju mer du märker av det. Åh jag ser fram emot att få känna sparkar ;) Visst kommer det säkert bli jobbiga dagar ibland men jag tror verkligen att ens familj är värd det och som jag ser det tillhör våra barn i magen redan våra familjer. Så även om de vänder upp och ner på vår tillvaro så är dem värda det.

Styrkekramar

 

Jag mådde illa med trean också men inte så här illa, trött så in i Norden är jag också. Idag somnade jag på golvet tillochmed :/

Det som får mig att fundera hur det kommer gå mest är foglossningen. Jag vart sjukskriven i vecka 24 (om jag inte minns helt fel) med trean och på slutet trodde jag att jag skulle dö av smärta. Fy fasiken vad ont jag hade. Som tur var hjälpte akupunktur (hade jag aldrig trott) så efter att ha gråtit av smärta varje dag så mådde jag toppen sista 3-4 veckorna när jag varit på akupunktur ca 4-5 gånger. Och jag har redan börjat känna av fogarna denna gång :( jag vill inte ha tillbaka den smärtan igen!

Usch va drygt. Har inte haft så mycket foglossning. Känner ibland att ryggen känns lite instabil eller rörlig typ men har oftast inte ont. Hoppas du slipper ha så ont igen.

Jag undrar om man mår mer illa ju fler barn man får för att man liksom är tröttare på nåt sätt. Tror du det kan va så, kanske i vissa fall? Tycker jag hör många som säger att illamåendet tex blev värre andra graviditeten.

Hoppas du mår bättre snart, tycker att tröttheten går lite upp och ner, kanske blir du åtminstone lite piggare snart igen, tycker nästan både illamående och trötthet är värst i början. Men det är klart att när det blir bättre kanske foglossningen gör sig påmind istället. Det är tufft att va gravid men ändå är våra barn värda det, man kan ju dock tycka att mannen borde kunna ta en del av plågorna för att göra det mer rättvist ;)

Gör ingen abort om du är osäker. Mitt råd. Högst personligt.