Hur lever du ditt liv med bonusbarn?

Jag bor med min man, hans son 17 år (nästintill på heltid) och våran gemensamma på 1 år.

Bonussonen var stor när jag och maken träffades och jag är 24 år så jag och sonen har mer "kompisrelation" kan man nog säga men kan tillrättavisa och guida han jag med när det behövts :)

Jag bor med min sambo och med hans två barn sedan tidigare vv (de är nu 5,5 och snart 8 år gamla) och så har vi ett gemensamt barn på 1 år. Vi träffades ganska tätt inpå hans separation med exfrun och trots att jag faktiskt inte hade något att göra med deras separation och skilsmässa så har jag förstått att hon valt att lägga en stor del av skulden på mig. De första åren efter att vi träffats var kaotiska, konstant krigföring. Jag fick känslan av att exfrun gått in i någon sorts psykos, för hennes världsbild och syn på vad som hänt och vad som var sant skilde sig ofta markant från verkligheten. Som tur är så har det blivit väldigt mycket lugnare. Idag har vi en vardag där vi håller oss undan från varandra. Hon har sin familj med barnen de veckor de är där, och vi har vår familj på fem de veckor de är hos oss. Bortser jag från deras taskiga relation och hennes enorma kontrollbehov så är "bonuslivet" lite upp och lite ned. Vissa perioder känns det verkligen skittungt och andra perioder är det ganska smärtfritt. Jag har inget egentligt föräldraansvar för bonusarna, utan jag satsar mest på att skapa och upprätthålla en bra relation med dem, och så får sambon sköta det mesta praktiska kring dem (hämtningar, lämningar, nattningar, skolgång, hälsovård kläder osvosv). Jag hoppar in och hjälper till med sånt när han ber om det, men han tar sitt ansvar på stort allvar.
  Naturligtvis blir min "arbetsbörda" ändå större de veckor de är hos oss eftersom även min andel blir större när sambon ska räcka till för fyra istället för till två de veckor bonusarna är hemma. Det blir mer hushållsarbete och råddande, och väldigt mycket mindre tid för varandra och relationen. Då passar jag på att lägga lite extra tid på vår gemensamma istället.
Mitt stora problem är att hitta och ge mig själv egentid. Veckorna med bonusarna så skippar jag det helt, och sedan vill jag spendera extra tid med sambon de veckor vi är "själva". Det är något jag måste jobba med för att orka med i längden. Men det handlar mycket om att jag själv måste prioritera min egen tid istället för att finnas till för andra hela tiden.

Nu är det några år sedan, sambons barn är vuxna. Sambon hade dom vh och mitt ansvar var att upprätthålla en juste relation till dom. Behandla dom väl.

Nu när de är vuxna så har vi en jättefin relation, de har en tight och nära relation med deras så mycket yngre halvbror, den syskonkärleken man ser mellan dom får ett mammahjärta att bulta lite extra 

Jag lever med min sambo som har ett barn. Hen var 13 år när vi träffades och har nu hunnit fylla 19. Jag anser att hen redan har två föräldrar så de får sköta den biten och jag engagerar mig inte speciellt. 

Hen har varit här mer eller mindre på heltid, då det springs här vareviga dag framotillbaka mellan föräldrarna, ibland flera ggr per dag trots att de inte bor särskilt nära varandra. Det har varit mycket problem med skolk, respektlöshet mot regler osv och det verkar aldrig ta slut. Biomamman bråkade från början (svartsjuk?) med sambon men lugnade ner sig med tiden. Jag skulle aldrig få för mig att diskutera ngt barnrelaterat med henne då det är sambons problem. 

Hen är nu ganska gammal och jag ser framemot till dagen hen flyttar. Då slipper man äntligen det ständiga springet, respektlösheten osv. Bonuslivet är helvetet på jorden och jag har tagit till mig lärdomen att aldrig, aldrig ever igen. Och ni som säger ngt annat ljuger 

TS: Är det inte lite sorgligt att du vill vänta med egna barn tills bonusen blir större? Skaffa barn men gör det med ngn som inte har det. Det kommer bli ännu värre med åren..

 

Jag har levt med min man i snart 10 år,har känt hans son sen han var 2,5.(enkel matematik,bonusen är alltså lite mer än 12 nu).Vi har även en gemensam son på 6 år. Sen vi fick våran gemensamma har det blivit mindre tid för mig att umgås med bonusen.I början så engagerade jag mig mycket i bonusen och skjutsade hit och dit,var den som såg till det praktiska.Men efter ett tag sa jag ifrån att nu fick min man sköta det praktiska när det gällde hans son.Tyvärr så tolkade han det som att jag skulle sköta allt praktiskt som gällde våran gemensamma i gengäld.Har svårt förklara för han att båda 2 är ju faktiskt hans och jag har bara ett.Exempel,han skulle aldrig ta vardagsmornarna själv med båda barnen och låta mig få sovmorgon.Själv sover han när vi har bara våran son hemma,jag får fixa allt själv
Nu jobbar min man borta och är hemma ca 1 vecka/månad och då har vi oftast bonusen här.Det är ett familjepussel med skjutsning hit och dit då barnen går skolor på olika sidor av stan och har olika aktiviteter olika dagar.Samliv är inte att tala om då bonusen oftast är uppe längre än mig på kvällarna.
Oj,vad bittert inlägget lät nu!Egentligen är det inte så hemskt,kontakten mellan mig och bonusen är ändå rätt bra,oftast är det mig han berättar privata saker för först exempelvis.

Bor med sambo, mitt barn 18 år (han bor vardagar), sambons barn VV. Bor på mindre ort i södra Sverige. Har valt att inte ha något ansvar för sambons barn. Lagar mat och tvättar barnets kläder när han är här men inget mer. Barnets och min relation är noll, han tycker jag är den elaka häxan som bestämmer alla (min sambo är en fullfjättrad curlingförälder/betjänt/personlig uppassare åt barnet). Skulle jag inte öppna munnen och säga nåt så gällde djunglens lag här, helst vill barnet bestämma allt från tvprogram till middagsmat varje dag. De kompisar som fortfarande orkar med han skulle skena in och ut hej vilt. Allt han pekar på fixar pappa. Så nej jag låter sambon sköta det monster han är på god väg att skapa, hushållsregler finns och dom får jag se till att dom följs.

Nu har det börjat tjatas om nyckel hit men jag vägrar, dels pga av skiftjobbet jag har (sömnproblem vid natt jobb gör att jag oftast sover på eftermiddagen ),dels för att sambon jobbar kväll när han ej har barnet, dels för han klarar inte ens av ansvaret att vara ensam nån enstaka timme utan att når jävelskap händer,och mest för jag vill inte ha barnet med bihang skenande här när han ska vara hos mamman