Bonusmamma som har en avundsjuk biomamma runt halsen

Man skall absolut inte sätta titlar på folk sim inte vill ha det. Inte heller anser jag att man bör använda ordet bonusförälder om man faktiskt inte har en föräldrarelation o anser att partnerns barn faktiskt är en bonus i ens liv.

Jag är det jag är. O min bonus kallar mig (när hon presenterar mig) för extramamma. Hon har mig som sagt som mamma på Facebook. Hon säger att hon har tre föräldrar. Jag har en föräldraroll i hennes liv. Älskar henne som mitt barn.

Tycke det är en självklarhet att båda ger sitt tillstånd. Gör de inte det finns ingen anledning att pressa på ytterligare. Och rent juridiskt FÅR ju inga andra än vårdnadshavare närvara om inte båda gett sitt tillstånd. Gör de det ändå begår ju skolan ett brott.

Visst har barn integritet, men vårdnadshavarnas"jobb" är ju att verka för barnets bästa och anser de att alla vuxna som lever med barnen, engagerar sig i deras liv, hjälper till med läxor osv bör vara med så får man ju lita till att de tänkt på just barnets bästa :)

Brumma: Det ev "hatet" får stå för dig, men fenomenet att pappans nya gör det mesta med och kring barnet tycks inte vara direkt ovanligt medan pappan jobbar eller gör annat och till sist blir det gissningsvis för den andre föräldern som om denne har barn tillsammans med pappans nya och inte pappan. Har själv barn med en biopappa som knappt träffar barnet alls, ändå är det sällan/snudd på aldrig jag hört sambon yppa ett ont ord om honom eller klaga och gnälla på det viset som många bonusmammir gör härinne, tycka skulle vara okej att bli kallad pappa eller ens fundera över att poängtera hur mycket han gör eller sucka över "ja som bonusförälder har man inga rättigheter, bara skyldigheter". Tror inte heller han skulle höjt ett ögonbryn åt om situationen var så att jag och biopappan (som innan om det nu varit så) att inte gå med på utvecklingssamtal och dyl. Är man som du medbjuden på såna samtal och det är ok från alla parter är det ju inga problem men det har även funnits trådar där bonusmamman varit jättesur för att hon inte fått följa med och som med alla biomammor på bonusforumen så handlar det bara om "svartsjuka och bitterhet".

Brumma: I övrigt tycker jag det är stor skillnad på ett vuxet/halvvuxet bonusbarn och en 4 åring tex som fortfarande testar och "greppar".

Var gäller utvecklingssamtal brukar jag vara ganska hård på att man som bonusförälder inte har ngt där att göra om inte båda föräldrarna vill ha en där.

Att jag blev så förbannad (o förvånad) inatt var för att tjejen ni argumenterat med det sista här INTE säger sig gå med utan mammans tillåtelse. Hon förklarar gång på gång att hon inte ber barnen kalla henne mamma, att hon påpekar att de ska kalla henne vid namn. Hon försäkrar att hon inte vill ta mammans plats.

Det enda hon skriver är att hon är delaktig i bonusens liv o att hon o pappan lever som en familj - med både det bra o dåliga.

En bonusmamma som INTE vakt bort det jobbiga utan ta steget fullt ut. För att det är så de vill är så DE vill ha set i SIN familj.

Om jag inte missat ngt grovt i hennes inlägg (menar inte TS nu alltså utan som sagt tjejen ni verbalt mörbultar) så är enda skillnaden med hur de lagt upp det o hur vi har det helt enkelt att "min" biomamma är ok med min roll o ser det som positivt att jag har den rollen jag har i hennes dotters liv. Visserligen innebär det att hon numera har barn "med mig"oxå o inte bara bara med pappan men eftersom hon märkt att det är positivt för dottern så är hon glad för det - att dottern har tre "föräldrar" som skulle göra allt för henne, sätter hennes bästa först o som alltid kommer att finnas där för henne oavsett vad som händer i framtiden.

Och den lilla skillnaden skall egentligen inte betyda ett skit. För om barnet mår bra i det (och hon skriver inget som tyder på att barney mår dåligt) är det helt upp till den nya familjen att välja vilken roll bonusföräldern skall ha. Efter vad som passar dem bäst.

I det vardagliga naturligtvis - det juridiska vidhåller jag är föräldrarnas huvudsakliga uppgift och så länge man inte blir inbjuden av BÅDA så finns ingen anledning att hävda sin "rätt" (som man ju inte har).

Jo, fast min tonåriga bonus har ju även hon varit fyra år :)

Faktum är att jag anser att man ju yngre barnet är när man kommer in i bilden desto naturligare blir det att få en föräldraroll gentemot barnet. Hade min bonus varit tonåring när jag träffade hennes pappa hade jag ju fått en helt annan roll :)

Men i och med att hon var så liten har det naturligt vuxit fram ngt mer. Alla myskvällar i soffan med henne i knät, alla mornar när hon krupit upp i sängen för att gosa, alla spontana kramar, alla gånger jag tröstat när hon slagit sig - tvättat uppskrapade knän, satt på plåster o pussat bort det onda, alla nätter jag trösta efter en mardröm, tvättar lakan när hon skulle lära sig sova utan blöja... Alla gånger jag borstat o flätat hennes hår, hållet hennes hand i min när vi varit ute på promenad. När vi badat o jag försökt lära henne simma. När vi småviskat om killar hon varit kär i. När vi pratat om framtiden o vad hon drömmer om. När hon kom till mig o pratade om att hon behövde BH o bar mig prata med mamman, alla kramar. Att se kärleken hon har till sina småbröder.

Allt detta o tusen småsaker till. Hur ngn kan säga att jag ska se henne som en väns barn bara (som Lindsey tycks anse ovan), ja se är ju helt främmande. O de som anser detta kan inte ha förmågan att sätta sig in i den kärleken man faktiskt kan ha för ett barn som inte är ens egna.

Jag har inte VALT att bli hennes "förälder", det hände av sig själv.

Fast du får läsa om mitt inlägg ang väns barn. Jag skrev att mannen är ens bästa vän. Iaf min sedan att du kanske har andra ännu bättre vänner skiter jag i. Men när jag presenterar min man är det som min man. Men den som är pappans flickvän kan presenteras som pappas flickvän redan när barnet är 2-4 år än att börja titulera sig bonusmamma omedelbart som många faktiskt gör redan på dejtingstadiet vaggas de in i den rollen. Många gånger när man läser här på forumet läser man om män som jobbat jobbat jobbat och frun tog all markservicen. Det tar slut, pappan fortsätter som vanligt och tar barnen vh för att kunna fortsätta jobba jobba jobba. Sedan hittar han en ny tjej och vips vill han ha vv för då slipper han betala underhåll men han fortsätter jobba jobba jobba och den nya tjejen tar på sig fadern föräldrarroll för att få livet att fungera. Därför finns det så otroligt många bittra flickvänner till dessa fäder. En del tycker detta är livet att ta hand om andras barn och en stor eloge till dom men vi vet inte alltid vad barnen egentligen tycker innerst inne.

Min mamma har en ny man (min far är död) hon får inte under några omständigheter berätta något om mig för honom som jag inte vill ska gå vidare. Och det respekterar hon. För han har inget med det att göra öht oavsett hur snäll han än är. Men det har med min integritet att göra. Vill jag berätta något gör jag det själv direkt till honom. Jag själv hade ansett att det skulle varit en kränkning mot min integritet om en styvförälder när jag gick på högstadiet alt gymnasiet hade suttit med på utvecklingssamtalen. För danser jag ändå att barnet är så pass stort till medbestämmanderätt vilka som får närvara förutom vårdnadshavarna som barnet inte kan välja bort.

Ok då har jag missuppfattat dig. I blandandra inlägg #25 skriver du nämligen att man skall vara en vuxen vän på samma sätt som man är vuxen vän till sina vänners barn. O jag påpekade att det inte ens är jämförbart.

Angående hur man presenterar sig - har aldrig stött på NÅGON som presenterat sig som bonusmamma eller överhuvudtaget använt sig av det ordet vardagligt. Inte träffat någon som inför barnet sagt att "jag är din bonusmamma" eller liknande. Att man (jag) använder ordet här är för att det är ett vedertaget uttryck o alla vet då vilket förhållande jag har till min mans dotter. Så när min bonus tagit upp frågan om att eventuellt kalla mig mamma eller benämnt mig som extramamma är det helt hennes egna ord - om nu inte hennes mamma kallat mig för ngt annat än vid namn men det har jag svårt att tro. Jag tror att det är så de flesta använder ordet, för att påvisa ett förhållande om det behövs. Inte ens här inne är det speciellt många som säger bonusmamma till sina bonusbarn. Men ordet används HÄR för att underlätta diskussionen.

Angående att berätta allt för ngn enbart för att det är ens partner så gör man väl inte det ens om man lever ihop med den andra vårdnadshavaren? Alltså, min bonus berättar gärna känsliga saker för mig o om hon inte säger att det är ok så berättar jag ju varken för min man eller för hennes mamma. Såvida det inte gäller ngt som måste fram såklart men det har inte hänt än. Hon kan ju även göra tvärtom, ta känsliga saker med mig o be mig ta det med föräldrarna. Speciellt med pappan... Det är inte alltid hon känner för att prata mens med sin pappa ;)

Min mamma har förresten oxå en ny man o jag tar för givet att hon berättar saker för honom om jag inte uttryckligen ber henne låta bli. Precis som jag kan berätta saker som mina vänner (ja, som vuxna anser jag man kan jämföra med vänner) sagt till min man. Inte saker de säger i förtroende, men väldigt mkt annat.

Ja, jag håller med om att när barnet är äldre så ska de lyssnas på vad gäller sådant som utvecklingssamtal (liksom man lyssnar på barnen mer angående boende o umgänge när de blivit äldre). Jag har pratat en hel del med bonus om detta då jag inte kunnat närvara varje gång eftersom vi bor några timmar ifrån varandra o hon har väldigt små syskon hos oss. Hon förstår men är lite ledsen över att jag inte kan vara med.

Vi har ikväll bjudit in barnens biomamma för att diskutera hur vi vill att det praktiska ska fungera. Eftersom det är en del frågetecken till hur det praktiska ska fungera ska vi sätta oss ner och prata om det.

Kommer bli en påfrestning, det är det oftast att ha sådana här diskussioner eftersom vi är så väldigt olika som individer. Men desto viktigare att göra det.

Min man är inte en man som struntar i sina barn och bara har varannan vecka för att slippa underhåll. Det var den vidrigaste anklagelse jag någonsin hört och jag har aldrig stött på det fenomen som du verkar utgå från är normen. Min man är väldigt engagerad i sina barn och när jag säger att jag är med på utvecklingssamtal och läkarbesök är inte det för att han inte vill/orkar vara med utan eftersom vi går tillsammans då vi båda är engagerade i barnen.

O ja just det... Jag fattar inte att du faktiskt TROR att det är normen att pappor väljer vv för att slippa betala underhåll. Det får mig att undra vad sjutton livet lyckats göra med dig...

Alla pappor jag känner som har vv har fått bråka om det - för att mamman på ngt mystiskt sätt anser sig ha mer rätt till barnen än papporna. INGEN har barnen för att slippa betala. Däremot tror jag det tyvärr är enkelt att skylla på det när man försöker hitta en anledning till att papporna vill ha sina barn vv. För det KAN ju inte vara för att de älskar sina barn liksom...

Min man har för övrigt inte sin dotter väg för att kunna fortsätta arbeta eller festa eller träffa tjejer (eller vilken anledning man nu brukar dra till med). Han har sin dotter vh för att mamman valde att flytta från orten då barnet var tillräckligt litet för att ha mamman som sin primära anknytningsperson.

Min make var tvungen att ta hjälp av TR för att få varannan vecka. Den kostnaden en bra advokat kostar tar lång tid att få ihop i underhållsdito... Han kunde inte tänka sig ett liv utan sin dotter och inte heller ett liv utan sin pappa för dottern. Och det kunde inte TR heller. Underhåll var aldrig en faktor. Aldrig. Då hade det varit billigare att ha vh....

Jag vet en pappa som varit i tr för att få vv men han jobbar utomlands 6-8 månader om året och träffar inte barnen öht under den tiden utan hans nya tar hand om barnen. Eller den äldsta flickan (17 år) annars får hon inget smink eller ny iPhone. Men de köper ALDRIG kläder till barnen fast de har vv. Pojken (16 år) vägrar att bo hos pappan när pappan jobbar borta. Pappan vill enbart ha det så här för att straffa mamman och slippa betala underhåll. Vet ytterligare två män som gjort likadant enbart för att slippa betala underhåll för barnen och en som försköts sina tvillingar när han skulle betala underhåll enligt tr.

Känns som om du umgås med fel människor...

Några frågor dock - pappan som aldrig köper kläder - har han ena barnbidraget?

Sedan är självklart det du skriver inte ok, men ja, jag undrar vad sjutton detta är för människor du känner..

Sedan kan ju barnen skriva sig var de vill o välja att bo där då de är 16 år såvida inte tingsrätten anser att det inte är barnens bästa att bo heltid hos mamman. O isåfall undrar jag ju hur det kommer sig att tingsrätten anser det..

Jag umgås inte med dessa människor. Det är människor som finns i mina vänners liv dvs inga direkta vänner till mig.

Det har jag gjort. Jag var en del av barnets liv och både mamman och pappan ansåg att jag skulle veta hur barnet hade det i skolan också.

Du får gärna visa var vi(?) verbalt mörbultar henne? Jag ställde 2 frågor. Vilka är vi? mig veterligen är jag en enda person.

Du har rätt. Jag började läsa o tonen kändes så hätsk o jag reagerade lite väl snabbt...

Är bara så trött in i märgen på denna konstant pågående smutskastning mellan bonusmammor o biomammor. Åt båda håll. Att aldrig duga som bonusmamma. Att vad jag ( o andra bonusmammor) än gör så finns det alltid ngn som påpekar att man gör fel - engagerar sig för mkt eller för lite. O ibland blir det lite för mkt... Vilket det blev häromnatten när jag gick in i den här tråden igen.

Ber om ursäkt för att jag gjorde precis det felet jag själv blir så arg o trött på - att klumpa ihop alla till en o samma.

Ja dessa avundsjuka bio mammor. Halleluja :)

Så bra skrivet Pappa1 ! Skulle vilja tillägga bara att man inte enbart är vårdnadshavare i barnets hjärna utan även hjärta :)

Och Brumma du skriver lika klokt som vanligt!

Du måste inse Lindsey att som Brumma skriver är nog själva begreppen Bonusmamma och Bonusbarn något man använder här mer än i verkliga livet. Det har hänt nån gång att en bekant sagt Bonusmamma om mig inför bonus (6år), varpå bonus blev väldigt upprörd och sa "Hon är inte min mamma!". Bonus har alltid kallat mig vid namn. Däremot om hon pratar med sin pappa i telefon vill hon alltid prata med mig också o säger 'puss o kram älskar dig' innan vi lägger på, hon vill att jag ligger hos henne ibland när hon ska sova, hon vill att jag kommer till hennes skola, hon kommer till mig och söker tröst om hon är ledsen, hon saknar mig och älskar mig. Vi vet både hon och jag att hon har en mamma men så har hon även mig o vi har en alldeles egen relation även om det inte finns någon direkt 'stämpel' på den som ex mamma-dotter-relation.