Bonusmamma som har en avundsjuk biomamma runt halsen

Åh vad skönt känner jag att jag gick in o kollade i den här tråden igen...

Tycker INTE ditt exempel är "fint", snarare kallt o hemskt.. Att som bonusförälder inte anse att man är närmare barnen än en lärare... Nej, det tycker jag inte var "fint".

Sedan är jag en av de där bonusmammorna som "Petite cherie" nämnde, som blivit tillagd på Facebook som mamma av sin bonus. Så jag vill bara klargöra några saker... Jag använder inte ordet bonusmamma eller bonusförälder när jag pratar med min bonusdotter. Däremot använder jag det här på FL eftersom alla då vet vilken "roll" jag har. Inte heller kallar jag henne för "bonusdottern". Jag kallar mig vid namn o naturligtvis kallar jag henne vid namn. Om vi träffar nya människor o mer presentation än mitt namn krävs säger jag att jag är xxx fru eller "bonusens namn"s pappas fru. Presenterar jag min bonus däremot säger jag att detta är xx, min bonus, xxx dotter. Om det är min bonus som skall presentera mig säger hon mitt namn. Om personen vill veta vad vi har för relation (ganska vanligt när jag är i skolan tex) säger hon - min extramamma.

Flera gånger under åren har HON tagit upp frågan om hon kan få kalla mig mamma. För hon tycker jag är SOM en mamma. Då brukar jag säga att hon får kalla mig precis vad hon vill (eftersom jag anser att det är barnets val) men att hon redan har en mamma och att hon kanske skulle bli ledsen då (för även om jag anser det är barnets val så anser jag även att barn bör lära sig att tänka på andra o förstå andra människors känslor). Och att jag, oberoende vad hon kallar mig, alltid kommer vara SOM en mamma om det är vad hon vill att jag ska vara. Då brukar hon fundera en stund o sedan fortsätta kalla mig vid namn precis som hon alltid gjort.

Och för att klargöra saken - bara för att jag är SOM en mamma betyder det inte att jag ser mig som hennes mamma eller att jag vill vara det. Och hon vet mkt väl vem som är hennes mamma, utan att få det skrivet på näsan.

Så, för något år sedan skaffade hon Facebook. O plötsligt fick jag en förfrågan att godkänna att hon lagt till mig som mamma :) klart jag godkände! Hon har mkt tydligt visat vilket förhållande hon anser att vi har. Allt jag kunde säga var att jag blev så himla glad - o påpeka att det är tur att hennes mamma inte är svartsjuk ;)

Jag kallar inte min man för min vän.. Visst ÄR han min vän, oxå. Men att sätta honom på samma plats som de jag enbart ser som vänner är ju att förminska vår relation ngt alldeles....

Jag har ju en helt annan relation till hans dotter - min bonus - än till mina "enbart vänners" (får väl vara övertydlig då eftersom det tydligen gärna vänds o vrids på orden här så det passar att göra påhopp på) barn. Självklart. Detta är ju ett barn jag lever tillsammans med. Hjälper med läxorna, nattat, kryper upp i soffan med, tröstar, torkar spyor på, pratar första mensen med, tisslar över första pojkvännen med osv osv. SJÄLVKLART ser jag henne som en viktigare person i mitt liv än vännens (enbart vännens) barn.

Nej det räcker inte alltid fint. Ibland krävs en ytterligare förklaring än "detta är Kajsa". Vem är ni människor som anser er ha rätten att bestämma vad man ska ha för relation till familjemedlemmarna?

Men herrejävlar! Vad kommer detta plötsliga bonusmammahatet från? Jäkla påhopp är vad det är. Väntade mig mer från dig Litet My...

Man kanske hjälps åt. Man kanske valt att leva som en familj. Man kanske faktiskt är så engagerad o älskar sin bonus så mkt att man gärna är en så stor del av familjen som man tillåts vara...

Här är mina anledningar till frågorna du ställer till Kajsa.

Jag, pappan o mamman går gärna gemensamt på föräldramöten o utvecklingssamtal. Mamman bjöd in mig eftersom hon anser mig vara en såpass stor del av barnets liv. Plus att jag satt ute i bilen o väntade ;) ofta har pappan inte möjlighet att närvara och då går jag o mamman istället. Jag hade inte kommit på tanken själv att närvara men nu blev jag som sagt inbjuden o jag tackade ja. Jag går upp mitt i natten för att jag är mer lättväckt. O för att jag o barnet har en såpass nära relation att hon gärna tyr sig till mig. Hon har känt sin pappa ett år längre än vad hon känt mig. Vad tycker du jag ska göra när hon söker upp mig efter en mardröm, när ngn varit taskig i skolan, när hennes hjärta gråter över en kille, när hon fick mens första gången, när hon bara vill prata - ska jag säga att nejdu, det här är främst din pappas jobb så du får ta det med honom serru?

Läxor turas vi om med. Speciellt då vi har fler barn i huset. Det är ju liksom inte så att deras behov av sin pappa försvinner för att syrran är här... Och eftersom vi lever som en familj o stöttar varandra i det som behöver göras så hjälps vi åt.

Och ja, för er som undrar - jag är förbannad!

Ja jag tycker det är märkligt OM DET ÄR SÅ att denna Kajsa faktiskt lever med en föräldraroll till barnet och dessutom ser barnet som en positiv del i livet. Det är liksom själva innebörden av ordet.

Jesus!

Du verkar vara en fantastiskt bonusmamma! Fortsätt så!

Det beror väl på vad vårdnadshavarna anser o vilken relation man har till barnet? Eller anser du inte att vårdnadshavarna är lämpade att besluta om sånt här? För BÅDA vårdnadshavarna måste ju ge sitt tillstånd. Det är ju liksom inte så att man som bonusförälder smyger in osedd..

Man skall absolut inte sätta titlar på folk sim inte vill ha det. Inte heller anser jag att man bör använda ordet bonusförälder om man faktiskt inte har en föräldrarelation o anser att partnerns barn faktiskt är en bonus i ens liv.

Jag är det jag är. O min bonus kallar mig (när hon presenterar mig) för extramamma. Hon har mig som sagt som mamma på Facebook. Hon säger att hon har tre föräldrar. Jag har en föräldraroll i hennes liv. Älskar henne som mitt barn.

Tycke det är en självklarhet att båda ger sitt tillstånd. Gör de inte det finns ingen anledning att pressa på ytterligare. Och rent juridiskt FÅR ju inga andra än vårdnadshavare närvara om inte båda gett sitt tillstånd. Gör de det ändå begår ju skolan ett brott.

Visst har barn integritet, men vårdnadshavarnas"jobb" är ju att verka för barnets bästa och anser de att alla vuxna som lever med barnen, engagerar sig i deras liv, hjälper till med läxor osv bör vara med så får man ju lita till att de tänkt på just barnets bästa :)

Var gäller utvecklingssamtal brukar jag vara ganska hård på att man som bonusförälder inte har ngt där att göra om inte båda föräldrarna vill ha en där.

Att jag blev så förbannad (o förvånad) inatt var för att tjejen ni argumenterat med det sista här INTE säger sig gå med utan mammans tillåtelse. Hon förklarar gång på gång att hon inte ber barnen kalla henne mamma, att hon påpekar att de ska kalla henne vid namn. Hon försäkrar att hon inte vill ta mammans plats.

Det enda hon skriver är att hon är delaktig i bonusens liv o att hon o pappan lever som en familj - med både det bra o dåliga.

En bonusmamma som INTE vakt bort det jobbiga utan ta steget fullt ut. För att det är så de vill är så DE vill ha set i SIN familj.

Om jag inte missat ngt grovt i hennes inlägg (menar inte TS nu alltså utan som sagt tjejen ni verbalt mörbultar) så är enda skillnaden med hur de lagt upp det o hur vi har det helt enkelt att "min" biomamma är ok med min roll o ser det som positivt att jag har den rollen jag har i hennes dotters liv. Visserligen innebär det att hon numera har barn "med mig"oxå o inte bara bara med pappan men eftersom hon märkt att det är positivt för dottern så är hon glad för det - att dottern har tre "föräldrar" som skulle göra allt för henne, sätter hennes bästa först o som alltid kommer att finnas där för henne oavsett vad som händer i framtiden.

Och den lilla skillnaden skall egentligen inte betyda ett skit. För om barnet mår bra i det (och hon skriver inget som tyder på att barney mår dåligt) är det helt upp till den nya familjen att välja vilken roll bonusföräldern skall ha. Efter vad som passar dem bäst.

I det vardagliga naturligtvis - det juridiska vidhåller jag är föräldrarnas huvudsakliga uppgift och så länge man inte blir inbjuden av BÅDA så finns ingen anledning att hävda sin "rätt" (som man ju inte har).

Jo, fast min tonåriga bonus har ju även hon varit fyra år :)

Faktum är att jag anser att man ju yngre barnet är när man kommer in i bilden desto naturligare blir det att få en föräldraroll gentemot barnet. Hade min bonus varit tonåring när jag träffade hennes pappa hade jag ju fått en helt annan roll :)

Men i och med att hon var så liten har det naturligt vuxit fram ngt mer. Alla myskvällar i soffan med henne i knät, alla mornar när hon krupit upp i sängen för att gosa, alla spontana kramar, alla gånger jag tröstat när hon slagit sig - tvättat uppskrapade knän, satt på plåster o pussat bort det onda, alla nätter jag trösta efter en mardröm, tvättar lakan när hon skulle lära sig sova utan blöja... Alla gånger jag borstat o flätat hennes hår, hållet hennes hand i min när vi varit ute på promenad. När vi badat o jag försökt lära henne simma. När vi småviskat om killar hon varit kär i. När vi pratat om framtiden o vad hon drömmer om. När hon kom till mig o pratade om att hon behövde BH o bar mig prata med mamman, alla kramar. Att se kärleken hon har till sina småbröder.

Allt detta o tusen småsaker till. Hur ngn kan säga att jag ska se henne som en väns barn bara (som Lindsey tycks anse ovan), ja se är ju helt främmande. O de som anser detta kan inte ha förmågan att sätta sig in i den kärleken man faktiskt kan ha för ett barn som inte är ens egna.

Jag har inte VALT att bli hennes "förälder", det hände av sig själv.

Ok då har jag missuppfattat dig. I blandandra inlägg #25 skriver du nämligen att man skall vara en vuxen vän på samma sätt som man är vuxen vän till sina vänners barn. O jag påpekade att det inte ens är jämförbart.

Angående hur man presenterar sig - har aldrig stött på NÅGON som presenterat sig som bonusmamma eller överhuvudtaget använt sig av det ordet vardagligt. Inte träffat någon som inför barnet sagt att "jag är din bonusmamma" eller liknande. Att man (jag) använder ordet här är för att det är ett vedertaget uttryck o alla vet då vilket förhållande jag har till min mans dotter. Så när min bonus tagit upp frågan om att eventuellt kalla mig mamma eller benämnt mig som extramamma är det helt hennes egna ord - om nu inte hennes mamma kallat mig för ngt annat än vid namn men det har jag svårt att tro. Jag tror att det är så de flesta använder ordet, för att påvisa ett förhållande om det behövs. Inte ens här inne är det speciellt många som säger bonusmamma till sina bonusbarn. Men ordet används HÄR för att underlätta diskussionen.

Angående att berätta allt för ngn enbart för att det är ens partner så gör man väl inte det ens om man lever ihop med den andra vårdnadshavaren? Alltså, min bonus berättar gärna känsliga saker för mig o om hon inte säger att det är ok så berättar jag ju varken för min man eller för hennes mamma. Såvida det inte gäller ngt som måste fram såklart men det har inte hänt än. Hon kan ju även göra tvärtom, ta känsliga saker med mig o be mig ta det med föräldrarna. Speciellt med pappan... Det är inte alltid hon känner för att prata mens med sin pappa ;)

Min mamma har förresten oxå en ny man o jag tar för givet att hon berättar saker för honom om jag inte uttryckligen ber henne låta bli. Precis som jag kan berätta saker som mina vänner (ja, som vuxna anser jag man kan jämföra med vänner) sagt till min man. Inte saker de säger i förtroende, men väldigt mkt annat.

Ja, jag håller med om att när barnet är äldre så ska de lyssnas på vad gäller sådant som utvecklingssamtal (liksom man lyssnar på barnen mer angående boende o umgänge när de blivit äldre). Jag har pratat en hel del med bonus om detta då jag inte kunnat närvara varje gång eftersom vi bor några timmar ifrån varandra o hon har väldigt små syskon hos oss. Hon förstår men är lite ledsen över att jag inte kan vara med.

O ja just det... Jag fattar inte att du faktiskt TROR att det är normen att pappor väljer vv för att slippa betala underhåll. Det får mig att undra vad sjutton livet lyckats göra med dig...

Alla pappor jag känner som har vv har fått bråka om det - för att mamman på ngt mystiskt sätt anser sig ha mer rätt till barnen än papporna. INGEN har barnen för att slippa betala. Däremot tror jag det tyvärr är enkelt att skylla på det när man försöker hitta en anledning till att papporna vill ha sina barn vv. För det KAN ju inte vara för att de älskar sina barn liksom...

Min man har för övrigt inte sin dotter väg för att kunna fortsätta arbeta eller festa eller träffa tjejer (eller vilken anledning man nu brukar dra till med). Han har sin dotter vh för att mamman valde att flytta från orten då barnet var tillräckligt litet för att ha mamman som sin primära anknytningsperson.

Känns som om du umgås med fel människor...

Några frågor dock - pappan som aldrig köper kläder - har han ena barnbidraget?

Sedan är självklart det du skriver inte ok, men ja, jag undrar vad sjutton detta är för människor du känner..

Sedan kan ju barnen skriva sig var de vill o välja att bo där då de är 16 år såvida inte tingsrätten anser att det inte är barnens bästa att bo heltid hos mamman. O isåfall undrar jag ju hur det kommer sig att tingsrätten anser det..

Du har rätt. Jag började läsa o tonen kändes så hätsk o jag reagerade lite väl snabbt...

Är bara så trött in i märgen på denna konstant pågående smutskastning mellan bonusmammor o biomammor. Åt båda håll. Att aldrig duga som bonusmamma. Att vad jag ( o andra bonusmammor) än gör så finns det alltid ngn som påpekar att man gör fel - engagerar sig för mkt eller för lite. O ibland blir det lite för mkt... Vilket det blev häromnatten när jag gick in i den här tråden igen.

Ber om ursäkt för att jag gjorde precis det felet jag själv blir så arg o trött på - att klumpa ihop alla till en o samma.