Skäms

Men vad bra att det fungerar för er och att ni har hittat en form som passar er.

Jag har haft ett helt annat förhållningssätt än vad du har och tro det eller ej, det fungerar utmärkt också.

Jag har aldrig velat ha tre barn och jag har inte tre barn, jag har ett och sambon tre, ett av dessa är jag mor till, de andra har en annan mamma.

Jag har aldrig tagit hand om dom när de är sjuka, det har deras föräldrar gjort, ansvaret för dessa har legat helt på föräldrarna.

Nej, jag älskar dom inte heller, tycker om dom, absolut, men periodvis har jag helst velat vara utan dom, sälja dem gratis

Nja, nu är det ju inte alltid så enkelt.
Vi har en liknande situation som TS med barn sedan tidigare på båda håll.
Och med barnen går det fint! Ömsesidig respekt och kärlek/gillande.

Men x:en... det ena går rimligt bra men det andra, oj oj oj. Där hjälper inte all respekt i världen från vår sida för att få respekt tillbaka.Det saboteras och intrigeras och talas illa om till barnen (ja inte från vår sida alltså).

Det finns människor av alla sorter.

Ja men så bra att det funkar för er, Alla har inte den turen. Jag tror att 99,9% av alla bonusfamiljer vill ha det så. Men idioter finns i alla läger i såväl bioföräldrar som bonusföräldrar.

Glad för er skull!

Här har vi haft det ganska okej från och till.

Vi är dock sidan som inte pratar illa om den andra föräldern och faktiskt gjort det vi trott varit bäst för barnen oavsett om det varit det vi önskat.

I efterhand undrar jag om vår godhet är värt all skit.

När ena föräldern gör allt för sin egen skull och pratar illa.

Respekt ftån ett håll get otrygga barn som tyvärr även verkar ge en väldigt jobbig tonåtstid.

Vi har ju gjort rätt, jag vet. Kanske som vuxna att dom inser vilken förälder som faktiskt ville barnen väl. Före sin egen lycka! Ena tror jag redan ser det men ändå försvarar alla fel utan att vi ens nämner det. Man vill ju inte se det helt. Vilket jag kan förstå.

Grattis igen! Och jag är på riktigt avundsjuk på er sits. Detta har hela tiden varit min önskan. Om den andra föräldern bara kunnat hitta en partner så tror jag det blivit mycket bättre för alla. Perioderna med kärlek har alltid varit lättare.

Trist att ni inte fått/vilja att det ska fungera.

Men varför inleder man ett förhållande med en man som har barn egentligen om man inte är villig att ta ett visst ansvar?

Jag dömer dig inte på ngt sätt jag bara fråga.

Ja det finns tyvärr bioföräldrar som man aldrig slutar förvånas över.

Tror dom föräldrarna förlorar i slutet.

Lycka till fram över och stå på er!

Själv har jag ett bonusbarn och min man har ett bonusbarn (mitt biobarn) plus två (snart tre) gemensamma.
Skulle aldrig tänka tanken att särbehandla någon av barnen, varken positivt eller negativt!
Klart att vi stött på motgångar men som familj är vi starka och vi hjälps åt att ta oss igenom allt det besvärliga!

Blir skrämd när jag läser andras uppfattningar om bonusbarn, att de är odrägliga och hemska, vidriga rent av... Kan inte fatta att någon kan säga så om ett barn!!!
Välja att ge bort bonusbarnen men behålla sina egna??? Är det egentligen någon skillnad?? Man tar hand om dom, älskar dom, pratar med dom, uppfostrar dom... Vad är då skillnaden mellan sina "egna" och bonusarna??????

Jag har sen 8 år 3 bonusbarn och fram till i våras har allt gått bra. Sen dess pratar mamman bara skit om mig å sambon (hennes ex) Nu har hon vänt barnen i från mig, jag som har hämtat sjuka barn på hennes veckor för att hon inte behagar svara när skolan ringer, tagit läkarbesök (som är många då yngsta killen har lungproblem å hon inte vill gå för att då måste hon vara ledig från jobbet. Nu har mamman tutat i ungarna att deras pappa inte bryr sig om dom för att han aldrig hämtar dom eller går till läkare. (han kör lastbil t/r Skåne) Å jag ska inte lägga så mycket energi på barnen för de är inte mina! Men vem skulle annars göra det`? Öskar bara att alla vuxna kunde se fördelar med att ha många vuxna som bryr sig om barnen!

Kämpa vidare ni kommer "vinna" i slutet.

Jag och min man jag lever med har nog lagt ner många timmar/dygn att prata om hur vi ville ha det innan vi flyttade ihop.
När vi hade byggt upp våra "regler" satte vi oss ner med våra barn och pratade om vad respekt är och hur man vill ha det och inte ha det.
Genom det samtalet så har vi nog lyckats.
Sen har vi regler som inte alltid finns hemma hos den andre föräldern.

Varje gång barnen kommer hem till oss på veckan äter vi middag utan mobiler utan tv mm.
Vi frågar hur barnen haft det vad som hänt i skolan hur ev träningar gått.
Sen planerar vi veckan.
Eftersom vi är 5 st så måste det planeras och vi har en tavla att skriva på dag för dag vad som ska göras.
Där står skolans tider träningstider vad var och en har för syssla under någon dag i veckan.
Vi planerar mat för veckan.

Många glömmer det viktigaste i ett förhållande/familj: PRATA

Stort lycka till och JA ni gör rätt

Vet du, vi har fått det fungera precis som vi ville ha det (med vi inkluderar jag då sambons barn), de är vuxna idag och är glada att jag inte tog någon föräldrarroll, enligt de själva så tycker deras mamma att jag kunde inte ha varit en bättre vuxen som hennes ex kunde ha hittat.

Så det är itne det minsta trist, med facit i hand så är vi nöjda.

Jag valde att leva ihop med en man trots att han hade barn, jag var tydlig från början att hans barn var hans och hans ex ansvar och han var lika tydlig med detta också.

De behövde inte en tredje "förälder".

I de flesta separerade familjer finns det två mycket kompetenta föräldrar, som klarar att axla sitt föräldraskap utan ett behöva ytterligare vuxna i den rollen. De allra flesta barn önskar ingen till förälder, det räcker med de föräldrar de har.

Jag känner skillnad på mina egna o bonusen. Men jag GÖR inte skillnad på dem. Stor skillnad tycker jag.. Men den nästan skrämmande kärlek jag känner för mina egna barn som jag kämpat i många år för att få, för att ens bli gravid, efter flera missfall, den kärleken har jag inte för min bonus. Däremot älskar jag henne - mkt - men det är inte samma kärlek.

Samtidigt kan jag tycka hon är urjobbig! Mkt för att hon är tonåring numera men väldigt mkt beror på att vi haft väldigt olika krav på henne hos oss o hos mamman. Vi har enbart vh o det är väldigt svårt att uppfostra på så lite tid. Hos mamman finns inga krav o barnet behöver inte ta ansvar. Detta är inget jag antar utan vet. Vi har ett bra samarbete (oftast) o pratar med varandra. Mamman har själv tagit upp att hon inte klarar att ställa krav o hålla dem.

Men jag tycker mina biologiska barn är urjobbiga ibland oxå :)

Skillnaden är dock att om jag skriver en tråd som bonusmamma om att jag tycker bonus är urjobbig så är jag den elaka nya kvinnan som inte kan acceptera att min man har barn sedan innan. Skriver jag däremot en tråd i föräldraforumet om att mina barn är urjobbiga så får jag massa bra råd o stöttning.

Det är sådan dubbelmoral här i forumet att det ibland får mig att se rött. Som bonusförälder får man inte ösa ut sin galla här, vilket ibland är det enda man behöver göra för att orka med vardagen. Som förälder får man däremot göra det o säga ganska tuffa saker men ändå mest få stöttning som respons.

Jag tycker oxå att det är självklart att man kan ha olika roller som bonusförälder. Jag har en föräldraroll o det passar mig, min man, bonus OCH bonus mamma (även om det inte hade varit viktigt för oss om hon inte varit med på det, vi väljer själva hur vår familj skall fungera), men det är inte det bästa o rätta valet dör alla familjer. Ta Sextiotalist här ovan tex. De har haft en annan fördelning och det passade deras familj bäst. Inget av sätten är det enda rätta men det är rätt för just den familjen som väljer...

Tack skrämmande!

Vi hoppas verkligen att det blir bättre sen.

Här är två helt olika bonusbarn just nu. Ett som håller sig borta härifrån för här finns vi som har koll, inte tror på alla lögner och tar reda på vad som pågår. Satte gränser. Därför har det äldsta barnet valt bort oss. Är hellre hos sin mamma som sagt att hon tror på allt hon säger och låter henne göra allt hon vill. Det har lett till riktiga tråkigheter för barnet eller ja ungdomen. Allt för en mamma som är rädd för sin dotter istället för att vara rädd OM henne. Så just nu är vi helt bortkopplade av mamman och denna dotter.

Den andra är här och är helt annorlunda. Hon som ser mammans fel även om hon försöker försvara henne mycket. Ursäktar saker hon säger eller gör osv. Så här var den andra dottern också innan hon förstod vilka fördelar hon hade med mamman. Så jag är lite rädd för hur det kan bli senare. Dom är dock väldigt olika.

Håller tummarna!

Vi har haft det ganska bra vissa tider genom åren och jag mste säga till alla som säger att vi bonusföräldrar vet vad vi gett oss in i att det är inte alls sant... Saker och människor ändras genom åren. Jag visste inte att mamman skulle göra oss och våra barn så illa genom allt hon gör.

Många månader av ångest och spänningshuvudvärk har det varit. Nu efter att ha haft det så här i över ett år har jag på något sätt försökt förlika mig med situationen och därför mår jag lite bättre igen. Dom bra dagarna är fler än dom fåliga iaf. Men det har varit tufft att acceptera att jag/vi inte kan påverka det här just nu. Alla människor tänker inte som jag helt enkelt.

Ja nog om oss. Jag är iaf avundsjuk och glad för alla som har det bra. Som sagt min högsta önskan...