Min sambos ex förgör mig!
Hej! Jag har hamnat i en sits där jag varken vet ut eller in längre och jag vill bara höra vad ni tycker jag ska göra.
För snart två år sen träffade jag min sambo,föll pladask gör honom trots att jag alltid sagt att jag inte vill träffa någon med barn innan då jag haft dåliga erfarenheter förut i såna fall. Men mitt hjärta ville annat och jag valde att satsa på honom och hans tre barn som följde med. Hans barn som är 9,6 och 3 år gamla är världens underbaraste och roligaste skitungar och jag älskar dom som de vore mina egna. Från första stund har det alltid funkat mellan hans barn och mig. Och jag tror de verkligen älskar mig och accepterat mig som sin bonusmamma då de ofta säger fina saker, ringer mig, vill hitta på grejer med mig och jag får ofta fin brev och teckningar som de gjort i skola och fritids. Jg har lagt ner hea min själ i dessa ungar och har hel tiden alltid sett till deras behov och mående.
Nu kommer vi till problemet...
Deras mamma.
Hon har istället från första början kommit med påhopp, hot,falska anklagelser samt trakasserar både mig och min sambo via mejl, sms och samtal. Vi har försökt bita ihop och inte ta åt oss just för barnens skull och alltid försökt hitta en lösning på det hon kallar "problem". När vi gjort det kommer hon istället med mer skit och påhopp.
Hon har hotat med att skicka polacker på oss, att hon ska förstöra våra liv genom att sprida ut rykten så att jag som jobbar och har jobbat inom vård och barnomsorg aldrig kommer få ett jobb igen, hon vänder barnen mot oss och tvingar sin 6-årig dotter att fråga ut oss om saker som hon sedan sitter och förhör henne om. Hon säger hon har ständig kontakt med soc, fmiljerätten och råd och stöd som står på hennes sida enligt henne själv och tvingar oss mer eller mindre att göra saker som är helt orimliga. Hon har lärt sin 3-åring att kalla mig äcklig och kossa.
Efter att de hade vart hos oss barnen så kom den yngsta t.ex hem med lite smutsiga strumpor. Detta var sommar, han är 3 år, vi bor i hus och självklart springer han ut barfota innan man fick tag i honom. Mrn som sagt,sommar och han skulle hem till sin mamma några timmar senare och även ta det regelbundna söndagsbadet. Så vi struntade i att byta hans strumpor. Det fick vi då ångra djupt då hon påstod att vi misskötte barnen hygieniskt, att vi var olämpliga som föräldrar och att vi inte hade någon koll på barnen utan defick härja fritt här hos oss. Det och ca 70 sms och samtal om hur vidriga vi var osv. Detta är bara ett exempel.
Detta har pågått och pågår fortfarande med dessa såkallade utfall mot oss ca 1-2 ggr i veckan. Om vi har tur kan det gå två veckor emellan men det händer sällan.
Jag väntar även mitt första barn nu i feb och jag har längtat så otroligt. Men genom att hon håller på som hon gör försvann den glädjen ganska fort. Hon har önskar livet ur mitt barn och sagt att hon tycker synd om ungen som får en så vidrig mamma som mig.
Barnen gråter ofta när vi lämnar dom hos sin mamma och vi märker att de slits emellan kärleken mellan sin mamma och pappa. Jag hatar verkligen att se detta.
Jag hatar verkligen att barnen får stå ut med detta, och detta jag berättat är bara en bråkdel av allt.
Idag gick det så pass långt efter några timmars sms terror med hot och liknande att jag fick nog. Jag ringde polisen och anmälde henne för ofredande och stalking samt ansökte om kontaktförbud.
Min sambo valde att stå bredvid mig och står med i anmälan oxå.
Detta gör att det kommer starta ett krigsom inte går att beskriva.
Gjorde jag rätt?!?
Mitt hjärta hår itu då jag vet att barnen kommer i slutändan få välja, för det kommer hon tvinga dom till. Mamma eller pappa. Just för att pappas tjej inte orkar mer. Men jag är bara så psykiskt utmattad. Jag och sambon bråkar mer och mer om just detta och han kan inte ha det lätt, för oavsett om han vet att jag har rätt ibland så använder hon sig av det viktigaste för honom...barnen. och får därmed som hon vill. Jag ser henne nvända barnen som spelpjäser mot min sambo och hon lyckas manipulera ner honom med dom. Jag ser honom bli mer och mer skadad för varje dag. Han gråter ofta, trots att han inte är en man som gråter. Han blir mer och mer dyster och har svårt att verkligen le nu för tiden. Han sover mycket och när han inte gör det eller jobbar så sysslesätter han sig med sånt där han inte har tid att tänka. Han dricket inte ofta men de två ggr han druckit sista året har han kommit hem och krupit upp i min famn och gråtiit som ett förtvivlat barn och jag får sitta och trösta honom i timmar innan han till slut somnar i mina armar.Då har han även lyckats få ångestattacker och får nästintill panik när jag försöker släppa efter lite. Kramphåller mig och bar säger att jag inte får lämna honom. Detta är alltså en stor macho man vanligtvis. Mitt hjärta bara brister. Han säger ofta att han inte orkar och jag vet att han ofta viljat ge upp, ge upp sina barn.. för han orkar inte mer. Bör ju tilläggas att denna terror pågick även ensam mot honom även innan han träffa mig.
Jg har vart stark för honom men jag börjar även jag nu känna att jag inte orkar. Hon förgör även mig.
Vad ska jag göra?
Alla tips och råd tas vänligen emot...