Mina barn och andras ungar

Det förutsätter att barnen är ärliga och inte försöker spela ut föräldrarna.  Barnet kan då t ex säga att jag  vill vara hos dig pappa, för mamma tvingar mig att städa hela huset, när det själva verket handlar om att barnet skulle städa sitt rum.

TS: kan det inte vara helt normala känslor du har då? Att växla mellan avmätt sympati och antipati. Så tror jag det kan vara till och OM man hittar sin "roll" i den nya familjen. En del gör det aldrig. Vad jag vill säga är bara att man kanske inte ska bli så "rädd" för dom tankarna, för då blossar det ju upp igen, hela tiden- utan kanske mer försöka att acceptera att ja, så här känner jag! Det är ok. Och så länge barnen inte märker av det, eller att man behandlar dem annorlunda eller illa, ja då är ju ingen skada skedd! Just för att tankarna är mer eller mindre  FÖRBJUDNA, gör att jag tror att man mår sämre kring det faktum att det kan vara så man känner. Skulle inte allt kunna bli bättre om man inombords accepterade att det är så jag känner. Det är väl egentligen helt naturligt att inte känna lika mycket för andras barn som sina egna. Och man behöver inte ens gilla andras barn eller sina styvbarn. Det är OK. När man accepterat att det är ok att TÄNKA men inte HANDLA så vill jag gärna tro att en stor del av pressen att gilla barn man kanske inte gillar släpper....och då kanske en ny möjlighet springer fram att möta varandra på ett nytt sätt när förutsättningarna förändras? En kravlös relation där man kanske tom med tiden kan förmå sig att uppskatta den andre... Att bli en styvfamilj tar tid. Och det kommer med störtsa sannolikhet aldrig att bli densamma som en ursprungsfamilj. Men det kan också vara OK. Och t o m bra! Det är bara att anpassa sig till den nya tiden och de förändrade familjekonstellationerna och inte förvänta sig att det ska vara så rosenrött som i sagorna. Det är förväntningarna (på en styvfamilj/barn) man blir besviken på. Om man inte förväntar sig något blir man inte lika besviken. Svårt, jag vet...

TS: kan det inte vara helt normala känslor du har då? Att växla mellan avmätt sympati och antipati. Så tror jag det kan vara till och OM man hittar sin "roll" i den nya familjen. En del gör det aldrig. Vad jag vill säga är bara att man kanske inte ska bli så "rädd" för dom tankarna, för då blossar det ju upp igen, hela tiden- utan kanske mer försöka att acceptera att ja, så här känner jag! Det är ok. Och så länge barnen inte märker av det, eller att man behandlar dem annorlunda eller illa, ja då är ju ingen skada skedd! Just för att tankarna är mer eller mindre  FÖRBJUDNA, gör att jag tror att man mår sämre kring det faktum att det kan vara så man känner. Skulle inte allt kunna bli bättre om man inombords accepterade att det är så jag känner. Det är väl egentligen helt naturligt att inte känna lika mycket för andras barn som sina egna. Och man behöver inte ens gilla andras barn eller sina styvbarn. Det är OK. När man accepterat att det är ok att TÄNKA men inte HANDLA så vill jag gärna tro att en stor del av pressen att gilla barn man kanske inte gillar släpper....och då kanske en ny möjlighet springer fram att möta varandra på ett nytt sätt när förutsättningarna förändras? En kravlös relation där man kanske tom med tiden kan förmå sig att uppskatta den andre... Att bli en styvfamilj tar tid. Och det kommer med störtsa sannolikhet aldrig att bli densamma som en ursprungsfamilj. Men det kan också vara OK. Och t o m bra! Det är bara att anpassa sig till den nya tiden och de förändrade familjekonstellationerna och inte förvänta sig att det ska vara så rosenrött som i sagorna. Det är förväntningarna (på en styvfamilj/barn) man blir besviken på. Om man inte förväntar sig något blir man inte lika besviken. Svårt, jag vet...

Jag får lite känslan av att du tror att barnen alltid i alla lägen far illa av att ha skilda föräldrar? Barnet behöver givetvis inte ringa hem och kolla om det kan komma till det hemmet det är planerat för den veckan. Barnet har alltså alltid ett hem att gå till, precis som barn med föräldrar som bor ihop. 

Ibland (eller ganska ofta tror jag) är det bättre att anpassa sig efter situationen som den ser ut istället för att försöka ändra på den. Föräldrarna är skilda och bor på olika ställen och lever sitt liv på olika sätt beroende på om det är barnvecka eller inte. Att barnet kollar av innan om det är läge att komma betyder varken att det är ovälkommet eller att det inte har ett hem att gå till. 

Senaste veckan har det gått riktigt bra nästan inga negativa känslor gentemot barnen utan känts bara trevligt och mysigt när de varit här. Tänk att det kan växla så...

Senaste veckan har det gått riktigt bra nästan inga negativa känslor gentemot barnen utan känts bara trevligt och mysigt när de varit här. Tänk att det kan växla så...

Det kan finnas orsaker till varför barn inte har en egen nyckel. Ett sådan orsak kan vara ett barn med skilda föräldrar väljer att åka till en den av föräldrarna som för dagen inte ställer det krav som den förälder de enligt umgängesschemat ska vara hos. Det kan vara så att barnet missbrukar nyckeln genom att bjuda hem många kompisar och länsa kylskåpet om ingen är vuxen är hemma.

Jag tycker inte man kan jämföra barn som inte har skilda föräldrar och de som har det i detta fall. För om föräldrar som bor ihop vill ha en romantisk middag kan de prata med sina äldre barn att de  x kväll vill vara ifred i vardagsrummet. På samma sätt kan barnen ibland få bjuda hem kompisar och ha en fest, och då får de ha vardagsrummet för sig själva.
Sådana föräldrar kan också passa på att ha romantiska middagar när barnen är borta över en helg. Men när det gäller bonusbarn så kanske de inte vill åka hem till den förälder om de skulle vetat om att föräldrarna har en romantisk middag/har gäster, så de måste vara på sina rum. Om de t ex vill prata med denna föräldern så kanske de föredrar att åka dit när föräldern har tid.

Så för att föräldern som vägrar ge sitt barn en nyckel och som vägrar förklara för sitt barn att "i helgen är jag upptagen, så då kan du inte komma hit" så ska barnen bestraffas och behandlas som om de inte hör till familjen? Vilken idioti!

Barnen dyker inte bara upp här när som helst utan är det mammavecka så är det det som gäller vilket känns befriande. Om de behöver komma ringer eller sms:ar de innan för att kolla. Om mannen inte tar hänsyn till sin partners känslor och behov utan bara sina barns får han nog ge upp tanken på en fungerande vuxenrelation med en ny kvinna.

Dina känslor är helt normala skulle jag säga för någon som själv inte har barn och har träffat en ny kärlek. Ni har ju inte varit ihop så länge än och är relativt nykära, eller hur. Och det är också alldeles riktigt att din kille också måste ta hänsyn till er som par och till dina behov om ni ska kunna bygga vidare på ett liv tillsammans. Och samtidigt behöver du kanske göra något för att få bättre förståelse för din kille och barnen, tex läsa böcker eller umgås mer med andra barn på något sätt, kanske du har några i släkten. Dessa barn är ett "paket" med din kille och kommer finnas där hela livet, även när de blir stora och flyttar hemifrån. Likaså hans ex, barnens mamma.

Fast jag resonerar likadant med mina egna barn...