Oplanerad graviditet , kris
Har 3 barn sedan tidigare, alla väldigt tätt.
var mer eller mindre överens med min fru om att det räckte så.
för nån vecka sedan visar det sig att hon är gravid, igen.
Ett 4:e barn. Min känsla för detta är att jag inte känner att
jag räcker till för dem tre småbarnen vi har nu och att jag
känner en stress över detta. Jag älskar mina barn över allt
annat! Men jag önskar inte ett 4:e barn. Vi är båda överens om
att vi båda är ansvariga för att ha missat att skydda oss när vi
haft sex. Ja, jag förstår att barn kan vara konsekvensen av sex.
Min fru känner oerhört starkt för denna nyss påkomna graviditet
och det känns helt orimligt för henne att ens tänka abort.
Jag känner som jag gör, men säger samtidigt att OM vi behåller barnet
så kommer jag inte hata utan att försöka ge bästa möjliga förutsättningar
för att allt ska bli så bra som möjligt. MEN, på frågan om jag vill behålla det nu
dvs abort eller inte så säger jag abort.
Bara vetskapen om detta gör att min fru känner att hon inte har något
egentligt val då hon inte vill "köra över" mig i detta beslut och hon är
följdaktligen väldigt ledsen. Vår komunikation har hamnat i ett stando
där vi dels försöker agera normalt för dem andra småttingarna men så fort dem
somnat blir allt krystat. Jag vill inte tvinga min fru till något hon inte vill men måste
ju få säga vad jag KÄNNER... jag är inte säker på att hon ser rationellt på det hela
då det finns andra bakomliggande orsaker i våra liv som helt klart skulle fungera
lättare utan ett till barn just nu.
Har t.om sagt att vi kanske kan vänta tills om några år och då skaffa en 4:a, planerat.
Jag är rädd för att min fru kommer känna sig tvingad och göra abort för att sedan skuldbelägga
mig och inte kunna vara runt mig. jag älskar min fru över allt annat. Det gör så ont i mig att se
henne ledsen när vi pratar om detta och jag önskar verkligen att omständigheterna varit annorlunda
så att jag hade känt annorlunda inför detta.
Gör hon abort vill jag vara med henne och stötta henne och sörja med henne, men hon säger själv
att hon tror att hon skulle känna skuld och bitterhet gentemot mig.
Hur går man vidare i detta? hur tar man sig igenom detta tillsammans...?
Några andra par som haft liknande erfarenheter?