Snäll hemma, dum på förskola..

Är kompisarna hon har hemma äldre? Det kan förklara varför hon agerar på ett annat sätt hemma.

De andra barnen är inte perfekta. Jag har haft turen att mina barn inte slåss och biter andra på förskolan, de uppför sig jättebra när vi är iväg, Men hemma kan de både knuffas, slåss, bitas och sparkas. Jag ser inte ner på föräldrar vars barn slåss på förskolan, (dock kan jag känna mig lättad att mina håller det humöret hemma).

Hur agerar hennes kompisar när hon blir sur? Kanske finns nyckeln i hennes agerande i hur de andra agerar i samband med när det blir konflikt. Kanske behöver hon bli ignorerad (ifall det är vad kompisarna hemma gör) eller behöver hon få motstånd?

Kompisarna hemma är i ungefär samma ålder som henne, både killar och tjejer men mest killar. Hon trivs bäst med barn som är äldre. Detta eftersom som hon själv säger att de barnen skriker inte och låter lika mycket.

Hon avskyr när det är stökigt, högljud och ostrukturerat. Därför går hon på en friskola med "bara" 14 barn i sin grupp. Dock slår de samman tre avdelningar (14x3 barn) en stund på f.ö och på e.m när de går ut.

Barnen får själva välja om de vill vara kvar på sin avdelning eller gå över till någon av de andra två. Då finns de 5-6 fröknar tillgängligt totalt. Kanske kan det vara något att hon söker uppmärksamhet? eftersom hon är väldigt självständig kanske hon behöver höra att hon är duktig och att hon syns och finns? (det får hon ju hemma, men utan överdrift).  

Tycker bara att vi har det gott tillsammans och att lämna och hämta henne har aldrig varit problem och så möts man av det här tråkiga beskedet. Jag blir bara så besviken. Önskar det kunde vara tvärtom.

Jag tror att hon mer behöver motstånd från kompisarna på förskolan, hemma så säger barnen ifrån och min dotter också, de är mer på hennes planhalva. I förskolan så är de så sköra och försynta och detta känner väl min tjej av.

Men, du beskriver 2 sidor av samma mynt. Du vill inte att du/din dotter blir utanför p.g.a ni har en udda boendesiuation och din dotter agerar olika.  Du verkar samtidigt se ner på sköra och försynta flickor och inte tycka det är så konstigt att din dotter kör över dem.......

Du måste helt enkelt lära din tjej, det som syskon får mer automatiskt med sig hemifrån. Man får inte ta leksaker, eller förstöra lekar för andra bara för att man kan, är störst och modigast. Ta mer diskussioner hemma om saker som hänt under dagen. Hur hon kände, hur hon tror dagiskompisen kände osv. Be också fröknarna hålla ett extra öga så att de kan ingripa omedelbart din dotter gör något hon inte ska, och vägleda henne i hur man gör. Byt ut skör mot yngre i din berättelse, så ser du hur givet det är att vi måste lära ut att inte bara den starkaste vinner.   

Jag förstår helt vad du menar i mycket. Min dotter var likadan när hon gick i förskolan. Det kommer att gå över när hon blir lite äldre. Fortsätt prata och förklara hemma. Det kommer att fixa sig.  Jag tror absolut inte det är fel på ditt sätt att uppfostra henne. Du gör så gott du kan. Kanske söker hon uppmärksamhet i förskolan och när hon gör något negativt så får hon ju den uppmärksamheten. Det blir en felaktig ond spiral. Lycka till !!

När jag gick i förskoleklass, 7 år sedan, så

var det en flicka i min klass som ofta skulle knuffas och säga fula saker osv. Speciellt till mig av någon anledning. Men ibland var hon snäll. Jag var så rädd för henne och höll mig borta från henne.

Denna tråd påminner mig om detta hemska, som tur är så flyttade hon året efter.

En idé kan vara att bjuda hem några av barnen/flickorna från förskolan att leka med en i taget, tänker jag. Då är det ju lättare för dig som förälder att gå in och styra upp din dotters beteende om det skulle behövas. Då kanske du får se lite av hennes agerande från förskolan och kan förstå hur du kan hjälpa henne, innan det går överstyr.

Min upplevelse är att ensambarn är mer ovana att hantera kompisrelationer när konflikter uppstår då de inte är lika tränade som barn som tränar med sina syskon dagligen. De har svårare att t ex kompromissa så leken kan fortsätta och alla barn bibehålls vid hyfsat gott mod. En del barn bryter ihop eller förstör leken när de inte får sin vilja igenom och då kan de andra barnen redan hunnit börja leka något annat innan det uppretade barnet är på banan igen.

Jag känner också igen det där med ensambarns ovana att kunna hantera att andra barn leker och stojar som barn lätt gör tillsammans. Jag märker det mycket tydligt hos en av våra sjuåringar i skolan som är ovan att leka och umgås mycket med vuxna efter skolan.

Hur fungerar er dotter om ni går till en lekpark eller annat ställe? Håller hon sig till dig eller har hon lätt för att spontant hitta eller hänga på nya lekkamrater? Vid sådana tillfällen visar det sig snabbt hur barnet möter en ny miljö, nya människor mm och man ser delar av dess sociala kompetens.

Den uppmärksamhet din dotter ev söker är kanske ett behov av att ha en trygg vuxen (precis som hon är van vid dig) som förklarar världen och påvisar att den är inte farligt även om det är stimmigt eller rörigt runt omkring. 

Har du pratat med henne utan att anklaga, tillrättavisa eller säga att hon gör fel? Dvs samtalat nyfiket med henne om hennes upplevelser när det blir så. Vad säger hon själv? Hur känner hon då? Och vad skulle hon kunna göra istället? Dvs samtala om det med nyfikenhet inte för att tillrättavisa/säga att hon har fel. Säger inte att du är sådan men upplever att många föräldrar gärna vill tillrättavisa, ge konsekvenser och straff och minsann visa att man sagt ifrån på skarpen men totalt missat att lyssna in barnet och vad denne kände/vad som utlöste betendet. Vågar nog påstå att i väldigt många fall handlar det inte om att barnet inte skulle veta om att det gör fel utan om känslor, tankar och reaktioner baserade på något som inte känns bra. Och får man till ett samtal kring det så (tycker jag) att man har ett guldläge att förändra betendet, inte sällan kan barnet själv komma med smarta lösningar på hur han/hon kan göra istället.