• Anonym (Sara M)

    Vill hellre leva ensam - är det ovanligt?

    Jag och min man separerade för ganska exakt ett år sedan. Det var han som ville flytta ut, tyckte att vårt förhållande bara gick utför och vi behövde stoppa det för att kunna antingen gå vidare tillsammans eller var för sig. Även om det kändes otroligt jobbigt och jag kände mig sviken av hans beslut, tackar jag honom idag. Vi har ett mer vänskapligt förhållande nu, trots att vi fortfarande är separerade. Jag har gått i terapi och mår så mycket bättre. Jag har vant mig vid att vara själv med våra 3 barn och kan också se det sköna med att vara själv när barnen är hos pappa. Livet går runt ganska bra, trots allt, och det är mer harmoniskt nu än innan. Jag trivs alltså helt ok med situationen och lever hellre ensam än i det förhållande vi hade mot slutet. Vi hade varit tillsammans i 15 år, och är fortfarande gifta på pappret. Jag känner inget behov alls av att hitta någon ny man. Faktiskt känns det som att det bara skulle komplicera livet. Det känns bara inte värt det. Men jag märker att vissa i min omgivning inte gillar att jag vill leva ensam. De blir till och med provocerade när jag säger så. Som om jag inte kan mena allvar. 'Det här är ju ändå bara ditt första äktenskap' har en av mina vänner sagt. Som om det var självklart att jag skulle gifta mig igen. Runtomkring hör jag bara om dessa 'lyckade' nya bonusfamiljer och det verkar som att man liksom måste träffa någon ny för att samhället ska acceptera en efter en separation. Varför är det så här? Varför är det så svårt för andra att förstå att jag trivs bättre själv än med en ny man? Får man inte lov att leva själv för att bli accepterad i dagen samhälle? Måste man vilja få ny man med bonusbarn för att bli godkänd? Eller är det fler som känner som jag? 

  • Svar på tråden Vill hellre leva ensam - är det ovanligt?
  • Capt Janeway

    Jag har själv efter ett antal längre och kortare förhållanden kommit på att jag trivs bäst med att bo själv. Så himla skönt! Inga som helst krav. Vill jag inte laga middag, så skiter jag i det. På morgonen är huset tyst och mysigt och badrum (ja hela huset) är mitt att fnula runt i.

    Jag har inget emot att kanske träffa en man igen, men jag vill nog aldrig bo ihop med någon igen. Särbo låter som en bra lösning i sådana fall.

    Å andra sidan känner jag inget behov av en man heller för närvarande. Solig

  • Anonym (singel)

    Jag har levt ensam med mitt barn vecka-vecka i 10 år nu. Jag har haft förhållanden under dessa år, men inget "flytta ihop". Har också fått motta en per frierier under denna tid men har snarast känt "fängelsegallret" falla ner runt mig när jag tänkt mig en framtid i dom fallena. 

    Livet med barn är intensivt och nyfamiljslivet med dina barn och mina barn har inte lockat. Jag har velat lägga min tid och min energi på mitt barn och det har jag också gjort. Nu är barnet i nedre tonåren och inte längre så beroende av mig, så nu kanske jag så småningom kan tänka mig en man på heltid också :)  Eller, så har jag blivit för van och bekväm med att vara själv så det inte är värt det längre.

    Hur som; det tog nåt år för omgivningen att vänja sig vid att jag var själv, men efter de första årena så har kommentarerna och reaktionerna avtagit markant.

  • Anonym (trivs ensam)

    Jag skulle gärna leva ensam. Trivs jättebra med mig själv och skulle inte vara den som gnäller på vänner som prioriterar annorlunda. Jag har levt ensam med mina barn en stor del av deras uppväxt. Vi träffade pappan på helger, lov och så. Det funkade skitbra tills han blev sjuk. Han är ju min livskamrat, så nu bor vi ihop och har två barn i senare tonåren kvar hemma. Dock skulle jag troligen inte stå ut om det inte vore så att han reser i jobbet.
    Det funkar hyfseligt som läget är nu, men jag trivs som sagt bäst ensam

    När det gäller omvärlden så har jag såklart också uåålevt en hel del skepsis från vissa håll. Jag tror det handlar om att man blir osäker, kanske lite avundsjuk när andra människor vågar leva utanför normen.

  • Anonym (Utan man!!)

    Jag lever själv med mitt barn o kommer aldrig mer orka leva med en man. I så fall som särbos kanske kanske någon gång i framtiden. Men absolut aldrig mer bo med någon som man måste tjata på för att få "hjälp" i hemmet, fy fan. Saknar inte ens en man konstigt nog. Så du är inte ensam om att vara nöjd utan en man!

  • Anonym (Avundjusk)

    Här har ni en som är avundsjuk iaf.... Skulle så gärna känna mig bekväm med att leva ensam, men det gör jag inte..något fattas mig :( Vill ha någon att krama, någon som frågar hur min dag varit och någon som skulle sakna mig om jag inte kom hem... jag vill också ha någon att bry mig om och få närhet av.. Att sova tillsammans med...

    Nu har jag ju mina tre underbara barn, men bara vv vecka och det är ju liksom inte samma sak...

    Önskar att jag kunde känna som ni, jag tycker att det låter som en styrka - trygg och hel i sig själv!!

  • Anonym (...)
    Anonym (Utan man!!) skrev 2013-12-16 19:42:57 följande:
    Jag lever själv med mitt barn o kommer aldrig mer orka leva med en man. I så fall som särbos kanske kanske någon gång i framtiden. Men absolut aldrig mer bo med någon som man måste tjata på för att få "hjälp" i hemmet, fy fan. Saknar inte ens en man konstigt nog. Så du är inte ensam om att vara nöjd utan en man!
    Men du inser väl att alla inte måste tjata för att få "hjälp i hemmet" bara för att de har en man?

    Jag blir lite trött på att folks ifrågasättande ständigt ska förklaras med avundsjuka och osäkerhet. Jag är rätt övertygad om att det är så enkelt att de flesta människor vill ha ett förhållande, och då kan det vara svårt att förstå såna som inte vill det (även om det är tråkigt i sig, det vore fint om människor kunde lära sig att inse att andra inte nödvändigtvis vill ha vad de själva vill). Lite som att skaffa barn eller inte - jag vet inte om jag vill ha barn, det känns inte så, men jag förstår att de flesta vill det, och därför har svårt att förstå hur man inte kan vilja ha det.
  • hellokill3r
    Anonym (Avundjusk) skrev 2013-12-17 07:55:43 följande:
    Här har ni en som är avundsjuk iaf.... Skulle så gärna känna mig bekväm med att leva ensam, men det gör jag inte..något fattas mig :( Vill ha någon att krama, någon som frågar hur min dag varit och någon som skulle sakna mig om jag inte kom hem... jag vill också ha någon att bry mig om och få närhet av.. Att sova tillsammans med...

    Nu har jag ju mina tre underbara barn, men bara vv vecka och det är ju liksom inte samma sak...

    Önskar att jag kunde känna som ni, jag tycker att det låter som en styrka - trygg och hel i sig själv!!



    Jag är ensam med mina två barn på heltid och allt det du beskriver får jag av mina barn. De kramar mig, frågar mig hur jag mår/vad jag gjort idag och minstingen sover med mig varje natt, stora kanske 1 gång i veckan. Jag behöver ingen man till något annat än sex, och även det känns ointressant.
  • Anonym (Avundjusk)
    hellokill3r skrev 2013-12-17 10:12:39 följande:


    Jag är ensam med mina två barn på heltid och allt det du beskriver får jag av mina barn. De kramar mig, frågar mig hur jag mår/vad jag gjort idag och minstingen sover med mig varje natt, stora kanske 1 gång i veckan. Jag behöver ingen man till något annat än sex, och även det känns ointressant.

    Jo då, jag får det också av mina barn, på sätt och vis... tonåringen är väldig "snäll" och kollar läget och undrar hur jag mår osv... de två små är fortfarande kramiga - men jag har dem ju bara varannan vecka och det är ändå inte samma sak som att ha en vuxen/kärleksrelation..
  • hellokill3r
    Anonym (Avundjusk) skrev 2013-12-17 10:23:29 följande:
    Jo då, jag får det också av mina barn, på sätt och vis... tonåringen är väldig "snäll" och kollar läget och undrar hur jag mår osv... de två små är fortfarande kramiga - men jag har dem ju bara varannan vecka och det är ändå inte samma sak som att ha en vuxen/kärleksrelation..



    Nej det är inte samma sak alls. Men det räcker för mig.
  • Anonym (Kort tid)
    Anonym (Sara M) skrev 2013-12-16 17:35:46 följande:
    Jag och min man separerade för ganska exakt ett år sedan. Det var han som ville flytta ut, tyckte att vårt förhållande bara gick utför och vi behövde stoppa det för att kunna antingen gå vidare tillsammans eller var för sig. Även om det kändes otroligt jobbigt och jag kände mig sviken av hans beslut, tackar jag honom idag. Vi har ett mer vänskapligt förhållande nu, trots att vi fortfarande är separerade. Jag har gått i terapi och mår så mycket bättre. Jag har vant mig vid att vara själv med våra 3 barn och kan också se det sköna med att vara själv när barnen är hos pappa. Livet går runt ganska bra, trots allt, och det är mer harmoniskt nu än innan. Jag trivs alltså helt ok med situationen och lever hellre ensam än i det förhållande vi hade mot slutet. Vi hade varit tillsammans i 15 år, och är fortfarande gifta på pappret. Jag känner inget behov alls av att hitta någon ny man. Faktiskt känns det som att det bara skulle komplicera livet. Det känns bara inte värt det. Men jag märker att vissa i min omgivning inte gillar att jag vill leva ensam. De blir till och med provocerade när jag säger så. Som om jag inte kan mena allvar. 'Det här är ju ändå bara ditt första äktenskap' har en av mina vänner sagt. Som om det var självklart att jag skulle gifta mig igen. Runtomkring hör jag bara om dessa 'lyckade' nya bonusfamiljer och det verkar som att man liksom måste träffa någon ny för att samhället ska acceptera en efter en separation. Varför är det så här? Varför är det så svårt för andra att förstå att jag trivs bättre själv än med en ny man? Får man inte lov att leva själv för att bli accepterad i dagen samhälle? Måste man vilja få ny man med bonusbarn för att bli godkänd? Eller är det fler som känner som jag? 



    Jag tycker det låter sunt, som att du står stadigt på jorden och är trygg i dig själv. Ett år är ju väldigt kort tid. Varför inte njuta av att vara själv? Särskilt om du varit i en relation i 15 år. Har svårt att förstå varför man ska kasta sig in i en ny relation på en gång? Själv var jag singel länge innan jag träffade min man och jag kan absolut sakna att vara ensam. Just att sällan få vara själv ifred ensam för sig själv är det jag verkligen kan sakna med att ha familj. Så att välja att gå skilda väger men att ändå inte välja att få vara själv tycker jag är mer konstigt än att vilja vara själv.
  • Anonym (Liten)

    Ni kvinnor som lever själva bor ni en liten lägenhet?

Svar på tråden Vill hellre leva ensam - är det ovanligt?