Känna sorg men "hon lever ju"

Jag kände samma när min mormor fick Alzheimer. När jag växte upp var jag väldigt nära henne men så blev hon sjuk. Jag fick en sista gång med henne som hon var när jag var liten och det är jag tacksam över eftersom det gav mig ett avslut. Då hade jag inte "träffat henne" på ett par år utan sjukdomen hade tagit över så jag visste redan då att det var sista gången.

Det var då jag sörjde, när kroppen äntligen dog i våras hade jag svårt att känna så mycket eftersom jag redan sörjt färdigt.

Jag vill också tillägga att som du säger är inte din mamma död, hon har fått en stroke och man kan faktiskt bli mycket bättre med rehabilitering och intensiv träning. Jag antar att hon också fått blodförtunnande mediciner för att förhindra att den kommer tillbaka så det är inte helt kört, du får vara hennes stöd så får ni kämpa på tillsammans!

Vet precis hur du menar, har varit med om samma sak. Min mamma fick ett flertal hjärnblödningar för fyra år sen och dog nästan. Idag är hon halvsidesförlamad på vänster sida och sitter i rullstol, talet är kraftigt påverkat och hon har svårt för att uttrycka sig och förstå vad man säger. Närminnet är dåligt och man får berätta saker om och om igen. Ibland kommer hon inte ihåg mig och det kan vara svårt att få kontakt med henne. Hon är en helt annan person idag.

Är tacksam över att mamma är vid liv men varför skulle man inte få sörja hennes person? Mamma kommer inte att bli bättre och den hon var en gång i tiden är borta. En del förstod inte alls varför man kände en sådan sorg och saknad ("hon lever ju, det hade kunnat vara värre"). Klart det hade kunnat vara värre men är det inte en sorg att ens mamma inte minns en ibland? Eller inte kan prata? Inte finns där för en som förut? Jag älskar min mamma och jag är tacksam över att hon får finnas här med oss.

Jag skickar styrkekramar och hoppas att din mamma blir bättre! Vad säger läkarna om framtiden? Jag kan även tipsa om att lyssna på musik som din mamma tycker om. Det främjar talet och är en bra sak att använda sig av under rehabiliteringen. 

Vet precis hur du känner..
För 4 år sedan var min mamma med om en trafikolycka och bröt ryggmärgen. Den värsta dagen i mitt liv :(
I dag sitter hon förlamad i rullstol svårt deprimerad och helt nergången i medicin missbruk. Min mamma har 8 barnbarn som hon aldrig träffar eller orkar hälsa på.. Saknar min mamma så otroligt mycket och det känns som hon är levande död..

Jag förstår. För lite mer än ett år sedan var jag höggravid. Min sambo och jag var på väg hem från en weekendresa, Det ofattbara hände... Min sambo klev ur bilen vid vägkanten och skulle ta ur en väska ur bagaget på bilen. Innan dörren hann stängas efter honom blev han påkörd av en mindre lastbil. Han fick allvarliga hjärnskador och efter en resa genom helvetet så bor han idag på ett boende. Han har nu, efter mer än ett år börjat känna igen mig. Han har inget minne av det som hänt efter olyckan och korttidsminnet är mycket dåligt. Vår dotter föddes strax efter jul förra året. En underbar liten tjej. Med en pappa som aldrig kommer kunna vara allt det en pappa är, Som finns kvar men ändå inte. Jag kan inte sörja men den man jag väntade barn med finns inte mer. Jag anklagar mig själv för att jag är orättvis som känner mig sviken när det är svårt. Han har ju inte valt att överge oss. Men han finns inte där. Han fanns inte för mig alla de dagar jag tillbringade gående i sjukhuskorridorer med skärande Foglossningssmärtor. Inte när vår dotter föddes. Jag måste finnas där för honom men han kan inte längre ge mig eller vår dotter något tillbaka. Jag försöker gå vidare. Har fler barn, som måste få leva vidare som vanligt. Men hur skall man kunna? När det hela tiden finns någon där på boendet, Som finns kvar, men ändå inte....

Känner precis likadant. En sorg och förlust. Livet har blivit kaos.

/Pernilla

Du ska inte känna att du inte "borde" sörja. Även om din mor är vid liv så har eran relation, på det sätt den varit, gått förlorad och märkligt vore om du inte sörjde den. Ingen reflektion på din kärlek gentemot din mor och den relation ni har nu men..det är ju oundvikligen annorlunda än det var.

Jag har haft en svårt sjuk förälder (neurologisk sjukdom där han var helt vegetativ de sista åren) så vet hur kämpigt det är att sörja någon som fortfarande är i livet. En överväldigande blandning av sorg, dåligt samvete och otillräcklighet som är väldigt svår att förhålla sig till. Jättestora kramar till dig ts, jag känner verkligen med dig!

Klart att du sörjer och får sörja. Relationen blir aldrig som förr. Du är en fantastisk dotter och din mamma älskar dig säkert mer än hon kan förklara.

Era fina svar till trots vill jag ändå upplysa om att tråden är från 2013/2014.

Men jag hoppas innerligt att det har gått bra för TS och mamman.

Nu vet inte jag vart din mamma skall efter sjukhuset men kommunerna har ibland anhörigstöd till anhöriga infon situation. Ibland har även hsv stödsamtal med anhöriga och ibland finns det grupper för anhöriga där de träffas och pratar. Kanske är något av det något för dig? Du är långt ifrån ensam i din situation. Ta hand om dig.

Jättebra svar! Dock är tråden 3 år gammal. Men fint skrivet som sagt!

Oj, såg att det kom lite nya svar såhär tre år senare. Ni kanske undrar hur det har gått med allting?

Någon månad efter inlägget försökte jag faktiskt ta livet av mig med hjälp av en överdos av tabletterna jag fick Mot depressionen (underbar ironi). Jag kunde som ni förstår Inte hantera läget och visste inte hur jag någonsin skulle klara det. Jag överlevde (uppenbarligen:P) och idag är jag nog bland de gladaste och mest positiva människorna där finns! Jag älskar verkligen livet och har tagit mig förbi flera stycken småtraumatiska händelser utan större svårigheter sen dess. 

Min mamma blev aldrig som den hon var förr. Hennes kognition är nedsatt och tala kan hon inte heller. Men hon rör sig bra, kan gå korta sträckor och får uppleva livet. Åker på konserter och festivaler med sin sambo och lever så gått det går även om hon är i stort hjälpbehov (jag är en av hennes personliga assistenter sen 2,5 år sen). 

Visst kämpa jag fortfarande med vissa saker, dåligt samvete tror jag alla som vårdar en anhörig har hört talas om. Rädsla för hur det ska gå när jag väl slutar som assistent, vilket jag såklart kommer göra så småningom osv. Det är inte lätt, det är ibland en stor sorg "något tagits ifrån en". Jag valde trots allt inte att behöva vårda min mamma (om vi nu bortser från assitans-biten) men även i framtiden, när jag inte är assistent kommer jag behöva ta ansvar och ta hand om mer än mitt liv och min framtida familj. Det suger faktiskt, det är något jag är lite irriterad på. Men idag vågar och låter jag känslorna finnas där och på så vis kan jag hantera de fint fint. 

I den bästa av världar hade det aldrig hänt. Men att det hände fick mig att mogna, växa och utvecklas enormt. Känslorna finns där, ibland riktigt jobbiga men på något vis har det hela lärt mig att hantera de. Jag är helt klart inte lika rädd för framtiden längre, i det stora hela förstår jag idag att jag nog fan klarar det mesta ;)

Om någon i liknade situation som jag befann mig i för tre år sen läser det här så lovar jag att det blir bättre, lättare och slutligen helt ok. Låt känslorna bara finnas där, dölj de inte och ha inte dåligt samvete över de, de finns där oavsett vi vill eller inte så det är lika bra att låta de härja fritt och bearbeta de en efter en.