Han skämmer bort sin 19 åriga dotter och behandlar henne som ett barn!!

Nej men i det här fallet är det bl.a. pga av pengar som det är problem. TS har inte samma ekonomiska muskler som maken.

Det tycker jag inte. Problemet verkar istället vara att TS man gör skillnad på barnen, något man inte bör göra i en familj.

Sant, men i såfall bör ju inte heller styvmammor göra skillnad mellan biobarn och styvbarnen och det sker alldeles för ofta. Finns väldigt mkt läsning om det här på FL. Däremot kan man inte begära att biobarnens släktingar ska behandla styvbarnen som biobarnen då släktingarna inte aktivt har valt att ha de nya familjemedlemmarna i sina familjer.

Jag har inte heller sagt att styvmammor ska göra skillnad på barnen. Det tror jag inte att det är någon som tycker, förutom de som är elaka styvmödrar.

 

Så kan man ju faktiskt resonera om biobarnen också.

Klockrent!

Haha själv. Jag får väl tycka som jag gör, värst vad du stör dig på det. Vill inte heller din nya man betala för dig ochdina barn eller vad är ditt problem?

Hahhaahhha... Den var bra. Eller inte. Jag har ingen "ny" man, det är samma sedan 26 år. Och VI har ett barn. Nemas problemas. Och sen har jag inget problem förutom när det gäller folk som tar saker för givet. De är bara för jobbiga

Jag har bara läst dina inlägg ts och jag förstår din frustration. Skulle själv aldrig stå ut med en liknande situation oavsett anledning och omständigheter. 1) Har hon något funktionshinder som gör att hon inte klarar av att ta hand om sig själv trots att hon är vuxen? Om ni misstänker det så borde hon utredas och få hjälp. Om hon inte har det är det dags att hon lär sig att vara vuxen. Människor tenderar att följa minsta motståndets lag men ALLA mår ändå bäst av att vara självständiga. Det är inte fel att hjälpa och stödja sina barn så länge det inte förhindrar deras utveckling. Enligt mig har din man passerat gränsen för när hans beteende stjälper mer än det hjälper. Har du frågat honom varför han gör så som han gör (på ett icke anklagande sätt)? Det finns ju en anledning till hans agerande. Har han själv blivit uppfostrad på liknande sätt? Har han dåligt samvete och försöker kompensera för det? Är han dålig på att sätta personliga gränser och säga nej? Är han egentligen rädd för att dottern ska sluta älska honom om han inte gör allt det hon ber om? 2) Din frustration beror inte på dottern utan på din man och dig. Dottern gör egentligen inget fel. Hon lever som hon vill. Det har hon rätt till, precis som alla andra. Du är arg och bitter för att du däremot inte lever ditt liv som du vill. Du kan inte ändra på din man eller hans dotter. Du kan bara ändra på dig själv. Du kan inte hindra din man från att ge sin dotter matpengar men du kan sluta laga specialmat åt henne. Du kan inte tvinga dottern att städa men du kan sluta städa efter henne. Du kan inte tvinga din man till någonting men du kan välja att lämna honom om han inte lyssnar till dig eller bryr sig om vad du tycker. 3) Har ni delad eller gemensam ekonomi? Om ni har delad ekonomi har du inte med att göra hur din man spenderar sina pengar (så länge han inte kör sin ekonomi i botten och förlitar sig på att du ska rädda honom). Låt honom i så fall slösa sina pengar på dottern. Hon flyttar väl ändå hemifrån förr eller senare. Om ni däremot har gemensam ekonomi så ska hans slöseri på dottern inte komma från er gemensamma hushållskassa så länge ni inte är överens om det utan komma från hans fickpengar. 4) Det där med dina och mina barn och rättvisa är extremt knepigt. Det är så många olika faktorer man ska ta hänsyn till. Vad har ni kommit överens om? Att ni ska behandla barnen lika? Eller har ni aldrig diskuterat frågan? Om alla era barn bor heltid hos er så tycker jag personligen att de borde behandlas lika beroende på ålder. Få lika mycket julklappar, fickpengar, kläder, fritidsaktiviteter, uppmärksamhet. Allt annat vore elakt. I alla fall om skillnaderna blir extrema som i ert fall. I värsta fall kommer dina barn bara att avsky sin plastsyrra och plastfarsa. Usch. Om det nödvändigtvis ska ges mer till nåt av barnen bör man nog göra det lite diskret genom att exempelvis spara lite extra pengar. Och senare när barnen blivit vuxna förklara varför man gjort så. Frågan är varför du tillåtit situationen bli som den blivit och inte reagerat tidigare? Är du beroende av din man ekonomiskt? Har ni testat familjeterapi?

Jag har bara läst dina inlägg ts och jag förstår din frustration. Skulle själv aldrig stå ut med en liknande situation oavsett anledning och omständigheter.

1) Har hon något funktionshinder som gör att hon inte klarar av att ta hand om sig själv trots att hon är vuxen? Om ni misstänker det så borde hon utredas och få hjälp. Om hon inte har det är det dags att hon lär sig att vara vuxen. Människor tenderar att följa minsta motståndets lag men ALLA mår ändå bäst av att vara självständiga.

Det är inte fel att hjälpa och stödja sina barn så länge det inte förhindrar deras utveckling. Enligt mig har din man passerat gränsen för när hans beteende stjälper mer än det hjälper.

Har du frågat honom varför han gör så som han gör (på ett icke anklagande sätt)? Det finns ju en anledning till hans agerande. Har han själv blivit uppfostrad på liknande sätt? Har han dåligt samvete och försöker kompensera för det? Är han dålig på att sätta personliga gränser och säga nej? Är han egentligen rädd för att dottern ska sluta älska honom om han inte gör allt det hon ber om?

2) Din frustration beror inte på dottern utan på din man och dig. Dottern gör egentligen inget fel. Hon lever som hon vill. Det har hon rätt till, precis som alla andra. Du är arg och bitter för att du däremot inte lever ditt liv som du vill.

Du kan inte ändra på din man eller hans dotter. Du kan bara ändra på dig själv. Du kan inte hindra din man från att ge sin dotter matpengar men du kan sluta laga specialmat åt henne. Du kan inte tvinga dottern att städa men du kan sluta städa efter henne. Du kan inte tvinga din man till någonting men du kan välja att lämna honom om han inte lyssnar till dig eller bryr sig om vad du tycker.

3) Har ni delad eller gemensam ekonomi? Om ni har delad ekonomi har du inte med att göra hur din man spenderar sina pengar (så länge han inte kör sin ekonomi i botten och förlitar sig på att du ska rädda honom). Låt honom i så fall slösa sina pengar på dottern. Hon flyttar väl ändå hemifrån förr eller senare. Om ni däremot har gemensam ekonomi så ska hans slöseri på dottern inte komma från er gemensamma hushållskassa så länge ni inte är överens om det utan komma från hans fickpengar.

4) Det där med dina och mina barn och rättvisa är extremt knepigt. Det är så många olika faktorer man ska ta hänsyn till. Vad har ni kommit överens om? Att ni ska behandla barnen lika? Eller har ni aldrig diskuterat frågan?

Om alla era barn bor heltid hos er så tycker jag personligen att de borde behandlas lika beroende på ålder. Få lika mycket julklappar, fickpengar, kläder, fritidsaktiviteter, uppmärksamhet. Allt annat vore elakt. I alla fall om skillnaderna blir extrema som i ert fall. I värsta fall kommer dina barn bara att avsky sin plastsyrra och plastfarsa. Usch. Om det nödvändigtvis ska ges mer till nåt av barnen bör man nog göra det lite diskret genom att exempelvis spara lite extra pengar. Och senare när barnen blivit vuxna förklara varför man gjort så.

Frågan är varför du tillåtit situationen bli som den blivit och inte reagerat tidigare? Är du beroende av din man ekonomiskt? Har ni testat familjeterapi?

Det är faktiskt inkorrekt enligt flera teorier inom psykologi. Det är inte förrän i de två senaste generationerna som vi har fått för oss att man ska vara självständig och att man SKA må bra av det. Så där ska du faktiskt vara försiktig med att uttala dig så som du gör. 

Så du tror att det är skadligt för flickan att tvingas lära sig att gå ner för trapporna på egen hand på morgonen?

Om det är tänkt att flickan ska bo kvar hemma hela livet så gör det ju ingenting om hon inte kan ta hand om sig själv (så länge pappan är vid liv åtminstone) men om hon någon gång ska flytta hemifrån så kommer hennes liv bli fruktansvärt svårt om ingen lärt henne några färdigheter nödvändiga för ett självständigt liv på egen hand.

Sedan är självständighet inte likställt med ensamhet, fullständigt oberoende och isolering utan det är en grundförutsättning för att kunna leva i gemenskap med andra och ha jämställda relationer med både givande och tagande från alla.