Trött som bonusmamma!

Jag reagerar på det sista du skriver i ditt inlägg, och som du alltid hävdar när det gäller bonusbarn.

Att man älskar sina egna biologiska barn på ett alldeles speciellt sätt är fullt klart, MEN... det förhindrar inte att man också kan ha väldigt varma känslor för sina bonusbarn, och inte bara betraktar dem som andras barn.

Det jag gör för mina bonusbarn gör jag för att jag tycker om dem, och för att vi är en familj. Därför kan jag aldrig betrakta det som ett rent jobb. Det finns väl fungerande blandfamiljer. Det innebär ju inte att det alltid är helt gnisselfritt och går på räls. Så lätt är ju inte livet, utan man utsätts för prövningar ibland. Finns det en grundtrygghet inom familjen så är det lättare att tackla problemen när de dyker upp.

Jag tror att många går och håller inne med missnöje och irritation, för att till slut explodera. "Det är bättre att stämma i bäcken än i ån" - men då är ju naturligtvis förutsättningen att man har en lyhörd partner, och att man strävar åt samma håll. Jag har turen att leva med en sån!

Det sista är min åsikt som jag står fast vid.

Tyvärr så känner jag inga i verkliga livet som verkligen tycker om sina styvbarn och tycker att det fungerar bra. Snarare att dom kom på köpet och att man får stå ut med dem, fast det varit bättre om dom inte funnits.

Jag tror att det fungerar bättre för dem där båda har barn, där det blir ett givande och tagande i båda riktningarna. 
Någon har verkligen gått in och köpt hela paketet med hull och hår, vilket hon nu i efterhand tycker att hon ger men inte får något igen.

Jag håller med dig att det är viktigt att kunna prata med sin partner, både när det gäller bra och dåliga saker.

Barnen är 8år och 12 år så det är kanske lite på hur man tolkar det som gamla nog att fixa saker själv. Barnen är väldigt curlade och 12 åringen vet knappt hur man slår på vattenkokaren. 

Jag vill så mycket när jag sitter och tänker. Ena delen av mig vill ställa upp på bonusbarnen så dom kan vara här vv om jag inte ställer upp kommer det bli färre dagar. Barnen vill vara hos oss mer. 
Om jag ställer upp på bonusbarnen kommer jag få lov att ha våran tvååring på dagis som har annars har tänkt säga upp platsen och ha honom hemma på heltid. 
Så det är svårt, ska jag tänka på mitt barn eller sambons tidigare..?

En tolvåring klar av att ta bussen den sträckan. Åtta åringen är ju inte riktigt lika självklar, det beror på hens mognad. Tolvåringen borde ju iof kunna hjälpa sitt syskon. Av nyfikenhet undrar jag om det finns andra barn som bor där ni bor och går i samma skola, hur gör de familjerna?? Kanske kan ni hitta en familj och dela hämtningarna med?

Du ska tänka på dig SJÄLV, det kan låta märkligt, men du ska se till så att du inte går in i väggen. Det kommer nämligen ingen av barnen tjäna på,  varken dina biologiska eller bonusarna.
Du ska även ta ett rejält snack med pappan i familjen, hans räkmacka är över! Vill han ha sina äldre barn hemma så får han börja hjälpa till. Det låter nämligen som du drar hela lasset på hemma fronten och jobbar, medan han bara jobbar?! Du ska inte ta eller få skit av barnens biomamma om hon inte vill att hennes barn ska åka buss så får väl hon börja köra dem även på pappaveckorna om inte pappa gör det ist för dig.

Ess:

Nu upplever ju jag att "när det är dags" betyder samma som "x antal år" men det kan ju uppfattas olika.

Du bekräftar enbart det ja säger att människor är egoistiska. Barnen har väl inte bett om detta liv? Tänk om de har ett fullt fungerande liv i sin andra familj, hur oönskade tror du dom känner sig hos er, om du inte gör nåt för dem utan att bli ombedd om det?

Har levt i ett sånt förhållande tidigare, där min då 4 åriga son fick gå till dagis hela dagen trots att min då sambo va ledig. Redan då kände han sig oönskad hos sambon. Varför får inte ja va hemma hos honom? Vill han inte det?

Det är klart att de personer som säger att de skulle ha det bättre utan sina styvbarn inte har en fungerande familj, barnen känner av ganska snabbt om de är oönskade, får de inte vägledning så kan de inte veta/lära sig hur de ska vara.

Vuxna- bio eller bonusföräldrar ansvarar för att lära barn rätt, man får tillbaka så som man är mot barnen.

Ja älskar mitt bonusbarn kärlek är olika o man behöver inte jämföra den.

Jag tycker att du ska diskutera det här med din sambo. Säg som du känner, att barnen vill vara hos er vv och att du är positiv men inte orkar ordna det själv. Säg att du tycker att barnen är curlade. Försök att få det till ett gemensamt projekt att barnen ska lära sig lite mer själva. Prata med barnen om det! 8 och 12 är tillräckligt gammalt för att de ska kunna hjälpa till, lära sig att klara sig mer själva. Ställer man krav med hjärta bakom så känner barnen det. Man får visa och visa igen tills de kan själva.

Jag vet att vi inte känner varandra i verkliga livet men jag tycker verkligen om mina styvbarn! De är riktiga bonusar. Däremot tål jag inte deras mor. Tyvärr. Så helt harmoniskt har vi det ju inte. Och det är ingen konstig avundsjuka eller något som ligger bakom där utan det handlar om hur hon behandlar sina barn och sitt ex, min sambo. Hon är milt uttryckt elak mot dem. SÅ tråkigt.
Men vi har barn sedan tidigare båda två, kankse är som du skriver en bidragande anledning till att det fungerar bra med ungarna.

Jag känner igen mej så väl i dina känslor!!
Jag hade själv två bonusar som var.....ja... Finns inga ord för hur dom var..

Hade jag vetat att det skulle bli ett sånt elände med den mannen och hans barn hade jag verkligen inte gett mei in i detta.
Tänkte själv att jag ville inte att mina ska bli skillsmässobarn.

Men så en dag rann bägaren över.
Jag tog mitt pick & pack och barnen, flyttade stångrakt ut ur hans hus (läs svinstia).
Alltid var det jag som skulle städa, diska, laga mat, tvätta å passa upp på hans stora ungar.
Samtidigt som jag hade tre små att ta hand om. Plus att jag också skulle ha jobbat heltid, om det bara hade funnits ork.
Till sist orkade man inte med allt och struntade i allt utom barnen!

Jag flyttade ut och har aldrig ångrat mej!
Mina barn har blivit det jag inte ville bli..
Men det går ingen nöd på dom :)

Visst kan dom sakna sin pappa, men då ringer vi till honom,
dom pratar ofta med web-cam och har väldigt bra kontakt.
Nästan bättre nu än förut.
Förut då kom alltid de stora barnen till oss så pappan fick lägga all energi på dom.
Nu när vi inte bor kvar har hans döttrar ingen att sitta barnvakt åt så dom kommer inte lika ofta.
Barnen bor mest hos mej men vill ändå inte åka till pappan för att sova över.
Dom kan åka dit över dagen när jag är på jobbet.
Sen vill dom med hem till mej igen.
Vi har det väldigt bra nu och jag hoppas du kommer få det bra hur du än väljer att göra.
Stanna eller flytta.
Det är den stora frågan som man ställer sej länge.
För mej tog det ca 2år innan det blev flytta.

Önskar dej lycka till!!!!!
Tror på dej att du kommer fixa detta på ett eller annat vis!!!

om detta hade varit en familj med 4 biologiska barn så är jag övertygad om att hela familjen hade fattat att det är skillnad när det kommer nya bebisar in i familjen. Klart det blir en omställning för varje nytt barn, alltså för de äldre? 

Givetvis kan barn i 8-12 årsåldern åka buss? Speciellt om de har varandra så är det väl ingen baggis. Man tar bussen några ggr med barnen så de lär sig. 3 km är ju inget, kan man tom med gå om det skulle behövas. 

Ja det blir ett hårt jobb att få¨de äldre barnen att gilla läget men man hjälper verkligen inte barn med att fortsätta hjälpa dem med sånt de behövde när de var små, när de är gamla nog att kunna  själva. Jag säger alltid till mina barn (när de tex frågar om jag kan ta fram mjölken ur kylen medan de själva sitter vid matbordet och bara väntar) att jag hjälper dem jättegärna, men inte med sånt de redan kan. Då brukar de vara tysta ett par sekunder ,sen säga eeh...jaha...ok. Och sen tar de mjölken själva. 

Detta går att applicera på bussåkning också bara man tränar lite med dem först

Håller med dig!

Hur går det för dig ts?

Alla människor är egoister, både barn och vuxna.
Hur oönskade dom känner sig beror uteslutande på hur deras förälder agerar. Här var det aldrig tal om att jag skulle gå in och ta någon sorts roll, de fortsatte som de gjort under alla år han levt ensam. Han såg ingen anledning till att backa från föräldrarollen bara för att han fått sambo. Det ligger i förälderns intresse att träffa barnen, skulle umgänget hänga på mig så hade dom fått stanna kvar hos sin mamma.

Om din son kände sig oönskad så skyller jag snarare det på dig och din förmåga att förklara läget, än på att din sambo ville va ledig på sina lediga dagar.
Det ligger på dig att förklara på barnets nivå att han jobbar si och så och är därmed ledig i veckan ibland, och att han då behöver vila eller fixa ärenden, eller träna, eller vad han nu gjorde.
Att sonen är ledig när du eller hans pappa är ledig från jobbet.

I 99% av fallen tror jag inte att det blir en fungerande familj där alla mår som dom skulle gjort i en sk kärnfamilj. Det kan va familjer som utåt sett fungerar jättebra, men lik förbaskat så känner styvföräldern att den investerar mer än den får igen.
Sen de jag känner som inte har styvbarn har ungefär samma åsikt som jag i frågan. Att det är något man får på köpet sas. De är glada att deras partner inte hade barn innan de träffades.

Det är ju det ja menar att egoister inte ska involvera sig med någon som redan har barn då de uppenbarligen inte har förmågan att dela.

Sen ska man ju inte ta på sig hela vuxenansvaret, som bonus/extra/vad man nu vill kalla sig/ men att inte hjälpa till är ju direkt att lära barn att, vill man inte så skiter man i det. Om du nu känner så många, som har samma tankar o åsikter som dig så visar det ju enbart att vi har kommit fram till varför större delen av barn som växer upp idag har det egotänk o nonchalans som det konstaterats.

Tur att vi är några kvar som fortfarande har förmågan att visa empati och intresse mot alla oavsett vilken väg deras biologiska föräldrar har valt.

Man kan känna sig oönskad i många olika situationer, inte bara med sina föräldrar, men det är en känsla som hör ihop med empati, så inte alla som förstår den känslan.

Barn kan aldrig få för mycket omtanke, ingen behöver backa för att nån annan ska kunna hjälpa till. Handlar mest om samarbete, sånt man brukar göra som sambo.

Min sons pappa dog i cancer när han va två år gammal, så han har aldrig kunnat va ledig från jobbet för att ta hand om sin son.

Då ska ingen involvera sig eller ens skaffa barn. För alla människor som lever ÄR egoister. Gå in och rannsaka dig själv inom alla områden. Inte bara avfärda det med att JAG hade däremot...........................

Många utav de jag känner lever utåt sett i den perfekta styvfamiljen, engagerade i barnen osv. Men dom trivs inte. 

Hur barnet känner sig i familjesituationen handlar om att barnet ska förstå att detta är inte en mamma eller pappa, utan en partner till min förälder. Är en förälder frånvarande utav någon anledning, så går det inte att ta in en ny som ska kompensera det för barnet. Det är helt krasst så att barnet har bara en förälder oavsett om du väljer att leva ensam eller ihop med någon.

Utav den anledningen tycker jag också att det är förkastligt att gå in och börja dejta en man för snabbt efter skiljsmässan. Sannolikheten är stor att dom/han lever kvar i den gamla familjebilden med en mamma och en pappa som delar ansvaret för barnen. Har han/dom gott och väl hunnit landa och få in rutiner på att va ensamma, då kan man gå in och ta/få en betydligt bättre roll. 
Men vad man än är ute efter så är det viktigt att prata om detta innan man flyttar ihop, så att det inte blir en överraskning sen när partnern agerar tvärtemot vad man trodde.

Beklagar verkligen att din sons pappa inte fick va kvar hos er längre än så.

Att svara en person som tror att hela världen är lika som en själv är ingen mening.

Du kan inbilla dig va du vill men många lever i en bonusfamilj o är lyckliga i det.

Synd att inte du kan se det goda hos människor.

Du satte också dig själv och dina intressen främst när det inte passade att din sambo inte hade ditt barn hemma på sina lediga dagar. Fast du skyllde det på barnet, att barnet tycker si och så. Barnet vill ha en ny pappa figur som tar på sig ansvaret för barnet. 

Tydligen inte, för det verkar ju inte som om din erfarenhet är så mycket bättre än de flesta andras. För i så fall hade du ju knappast klagat på hur din sambo agerade.

Bara för att jag inte tycker som dig, så ser jag inte det goda i människor.................................

Som vanligt verkar problemet ligga hos de män de missnöjda 'bonusmammorna' valt...

Lustigt hur få som inser det...

TS, varför diskuterar du inte detta med din man? Det verkar vara det rätta i det här läget att göra tycker jag...