Abort eller behålla? :/

Fel fråga att ställa, för ingen har rätt att svara på den åt dig. Men eftersom du ställer den...vecka 15, det är rätt sent. Förstår att det är läskigt och så, men det kommer gå bra och läget är väl aldrig optimalt. Men det löser sig på vägen, lycka till nu med vad du än bestämmer dig för.

Dollan 89: hur gammal var du när du fick ditt barn? Fanns pappan med i bilden?

Tack för allt er stöd. Det är så skönt att skriva av sig här för att höra andra. Stor lättnad! Tack!! <3

Jag var 23 när jag blev gravid, pluggade till undersköterska och gör fortfarande. 

Pappan fanns med men på annan ort där jag också hade mina prylar, möbler. Fick flytta hem tillfälligt till mina föräldrar pga inget  studiemedel från CSN. Så gick på BVC och alla kontroller och bodde på annan ort samtidigt som min pojkvän var 17 mil ifrån. Vi träffades då och då. Det var tufft men jag hade mina föräldrar som stöd och vi pratade i telefon varje dag efter han slutat jobbet. Dock blev jag inlagd en vecka innan vår dotter föddes. Och hon föddes två månader för tidigt. Men det är en annan historia. 

Jag kände mig aldrig ensam dock, för jag kände henne i magen och tanken på att jag skulle få se henne gjorde mig glad och överväldigad. 

Du kommer märka det, du är aldrig ensam. Du har din lilla bäbis. 

Lyssna på ditt inre och inte på din kille i den här frågan. 

Så tänker jag. Din kille är säkert underbar och jätte trevlig, men han är inte du och han bär inte barnet utan det gör du. Så det är upp till dig. 

Om du vill ha barnet så får du stå på dig och vara stark helt enkelt. Och be om stöd från vården eller familjen.

Lycka till .

Behåll!!! Før allt i værlden, behåll! Ni har det helt ok førutsættningar att ge barnet en bra framtid och er relation verkar stabil och kærleksfull. Han vill inte ha barnet før att han ær rædd och inte vet vad det innebær før hans liv i øvrigt men jag LOVAR, han kommer ælska detta lilla barn før el senare. Han behøver bara væxa in i fadersrollen så ge han lite tid. Han kommer komma øver sin motvilja før ett barn, men du kommer aldrig komma øver en abort igen. Lita på kærleken och lycka till!

Frågan är snarare hur han skall leva med att överge ett barn han varit med om att sätta till världen...

Har han valt att stoppa in snoppen så får han ta konsekvensen av vad som kommer ut därifrån efter 9 månader.
Inget preventivmedel är 100% säkert.

Ring omgående till kvinnokliniken och boka en tid med en kurator där som ni båda kan träffa!

Jag satt själv i en väldigt jobbig situation för inte så länge sedan. Jag förstod att jag var gravid när jag insåg att jag älskade plötsligt oliver och avskydde öl komiskt nog - vilket innan vart tvärtom. Jag hade dessutom får enorma bröst som jag länge längtat efter men jag insåg att detta kom lite väl sen inpå livet. 

Jag hade ett väldigt ostadigt förhållande just då, jag hade gått tillbaka till en tidigare romans i livet som då var en mycket hemsk människa. Innan dess hade jag haft ett par flirtar och jag gick på p-piller. Jag festade ganska mycket och var väldigt oansvarlig så jag glömde bort att ta dessa jävla piller och blev på smällen. 

Fysiskt sätt så kände jag mig helt redo, jag ville verkligen ha kvar det här barnet. Men jag insåg att jag inte ens är 20 år, jag har gjort mycket i livet redan men jag hade ingen stabil punkt. Jag hade en hemsk gynekolog, han visste om att jag ville göra abort men var själv emot det. Jag ville inte se någonting på ultaljudet och inte heller veta något eftersom att jag visste om att det kommer att ändra min åsikt. Inte nog med att ett gynekologbesök är förjävligt i sig och man känner sig som sveriges ynkligaste människa utan mitt i allt detta säger han "titta på det lilla hjärtslaget.... tänk att det är ett litet liv i dig som växer..."  

Jag insåg trots detta att jag hade ingen stabil grund alls att skaffa barn på, jag hade inget ställe att bo på, jag hade inget jobb, inte ens en gymnasieutbildning och jag var tillsammans med sveriges största svin. Så jag gjorde en abort, jag mådde dåligt väldigt länge men nu är jag på rätt köl igen.

 

Nu har jag lägenhet och jag har en partner jag älskar över allt annat och jag vill verkligen ha barn. Problemet för mig är detsamma som det är för dig. Men han börjar komma in på samma spår som mig men jag försöker tänka på ett moget sätt "om han lämnar mig vad händer då...?" Så länge jag känner att det kommer fungera senare så försöker jag att inte vara självisk, jag får ju räkna med en till också.. Jag tror att du/ni kommer att greja det! Jag hejar på dig!

Jag var gravid i 12e veckan med min pojkvänsbarn som faktiskt ville ha det, jag också. Dock så gick han på droger när jag var gravid och lovade att sluta då barnet blev fött. Jag vägrade chansa att mitt barn skulle få en missbrukande pappa så jag gjorde abort. Jag fick se ultraljud innan aborten och jag grät, jag sa att jag hade ändrat mig men dem hade redan gjort iorning för kirurgisk abort så det gick inte. Är glad att jag gjorde abort. BÅDA ska vara redo att bli förälder, glada över barnet. Kan tänka mig att det är svårt nog när det väl kommer sen endå så man ska nog ha dem bästa förutsättningarna innan. Som viktigast, att BÅDA föräldrarna vill ha det här barnet.

Sorgen går över, det är inte mord då det är sådär tidigt gånget. Det kan inte ens kallas foster. Och du har HELA livet på dig att bli gravid det kommer komma fler chanser. Det är vad jag tycker iaf, det ska kännas 100% rätt för båda. Då man tvekar är det nog bäst att göra abort tror jag.

Förlåt om jag låter negativ men det är min personliga åsikt! Jag har gjort 3 aborter, älskar barn men ångrar ingen abort även om jag gråtit över dem förut.

Tråkigt att det blev som det blev för dig! :/

Men du kan inte direkt säga att vi varit i samma sits för det tycker inte jag vi varit på grund av att sin pojkvän tog droger och inte min!

Jag har gjort en abort redan! Det var det värsta jag varit med om! Och nej, sorgen går inte alltid över? Vet du vilken vecka jag var i sist? Vet du vilken vecka jag var i när jag skrev detta? Vet du vilken vecka jag är i nu? Så du kan ju inte direkt uttala dig om att det inte är ett foster! Vet du ens när ett embryo blir ett foster? Jo för många känns det som mord eftersom man faktiskt dödar sitt ofödda barn!

Ska jag må skit bara för att han inte vill bli pappa? Ska jag ställa upp och göra ett ingrepp, genomgå smärta, må psykiskt dåligt mot min vilja? Nej! Då kan han hellre avstå från ansvar!

För övrigt har jag bestämt för att behålla! Är i vecka 18 nu, ska på RUL på måndag! Pappan, även min älskade sambo har börjat acceptera det mer och mer! Han älskar mig och vårt ofödda barn! :)

heja dig Ts! bra att du stod på dig, jag sa ju att det skulle ordna sig.

stor kram!

Oj, behöver inte hetsa upp dig jag menade att vi varit i liknande sits då man varit gravid men inte vetat om man ska göra abort eller inte. Uppenbarligen var du inte helt säker då du frågar folk på forum och enligt mig då är man inte 100% redo heller...

Nej du ska inte göra abort för att han inte vill bli pappa. Men menade att det är 2 personer som är delaktiga och ska ha ansvar. Tycker det är helt fel med ensamstående mammor som får sitta och kämpa medans papporna skiter i barnen. Jag vet hur det är att växa upp med dålig relation till sin pappa och det är jobbigt.

Då kan jag bara säga grattis till dig :) Hoppas det går bra för er, det menar jag verkligen. Var absolut inget elakt menat skrivet det är bara ett känsligt ämne då jag har många vänner som står på båda sidorna. Killar som blir pappor ofrivilligt och mammor som blir svikna och ensamstående..

Vad glad jag blev när jag läste din sista inlägg TS. Ni gör helt rätt. Önskar jag var smart och tänkte efter, om jag också "pratade" mer med folket här innan jag gjorde min abort. Då hade jag också varit gravid och väntat på en liten kryp. Men fegis var jag. Och sorgen äter upp mig snart. Presis som du säger så känn aldrig mer den sorgen om du kan välja bort den med kärlek och lycka som kommer att växa dag för dag. Lycka till!