Inte så lätt som folk tror,

En sak till...Det där med att ignorera biomamman går inte. Inte när barnen är små. Det är bara att acceptera att de faktiskt är en stor del av barnens liv och oavsett vad en av deras största förebilder prata aldrig illa om en bioförälder inför barnet och gå aldrig emot deras beslut. Jag menar inom rimlighetens gräns, har barnet tvförbud på kvällen pga något som hänt på dagen hos den andra föräldern och det verkligen är illa, då är det det som gäller. Däremot är det gåsteknik som gäller om biologiska föräldern tar ut sin frustration på dig som bonusförälder.

Jag vet att mammor kan ställa till det ordentligt. Här går allt ut över pappan. Hon gjode slut för en annan man men det är hon som nu sex år senare sitter ensam medans han fått det hon vill. Gift sig, fått fler barn och köpt hus. Hon har förstört mycket för oss genom barnen så klart. Ena är numera inte hos oss alls. Lyckades till slut. Andra funkar det tack och lov med jättebra. Tror vi hade gått under helt annars.

Men hon har alltid talat väl om mig. Så vi har fått ha en bra relation iaf. Kan tänka mig att det är mycket svårare när det går ut över dig.

Det jag tycker du ska göra är att prata med barnen och säga att du är mamma till deras syskon och att dom har sin mamma. Du tycker om/älskar dom men kan aldrig bli deras mamma. Så är det bara och dom får acceptera det bara.

Vi hade sura miner här i början efter att barnen slutat bo vv och bodde vh istället. Vi gjorde saker som dom missade. Vi förklarade att vi inte kunde sitta hemma och ha tråkigt vh och ville dom vara med på mer saker fick dom bo vv igen. Vårt liv fortsatte även utan dom. Dom förstod det. Då var dom 8 och 12.

Så prata med dom ich börja ta plats i ditt liv. Inte ska du stå tillbaka i dun föräldraroll för deras skull. Ni måste ju få ha en fin relation.

Jag vet att människor som inte borde ta plats oxh förstöra ena liv även om man inte vill. Jag har perioder som är jättejobbiga. Även om det oftast är bra. Styrkekramar och lycka till.

En sak till. Se till att få pappan att hjälpa er. Han är jätteviktig. Härasa min man i början att dom skulle lyssna även på mig. Jag är cuxen dom barn. Sen va jag väldigt lyhörd mot dom ocksp så klart.

Men snälla ts DU bestämmer över ditt liv. Man behöver inte vara "duktig" och "god". Min partner har barn och jag har barn. Hans barn är hans ansvar jag lägger inte ner massa jobb på dom men jag behandlar dom vänligt och respektfullt. Mitt eget barn skulle jag däremot ta ner himlen för! Man har ingen som helst skyldighet att sköta andras barn om man inte verkligen VILL och ORKAR. Det är bioföräldrarnas ansvar.

Känner så igen detta, man förväntas ställa upp i vått och tort alltid (man får aldrig ha förhinder ell vilja nått annat.) Men sen i nästa sekund får man höra att man inte bryr sig det minsta om barnet och att man är elak och särbehandlar barnen. Har allltid gjort allt för mitt bonusbarn men har konstant fått skit för det och då är det inte kul eller lätt att strunta i biomamman. Och ja pappan va kan han mer göra än att dag ut och dag in få höra av mamman hur hemsk jag är (och nej han tar inte mammans parti, men han kan hellre inte göra nått åt va mamman säger och gör.) Har varit med i 11 år i barnets liv nu när pappan och jag separera (av andra anledningar) så då får jag höra hur bra jag varit ( mamman och jag har en gemensam bekant) ja mycket ska man få höra innan öronen trillar av. Så förstår dig ts vet hur det är.

Det är en tröst för mej att höra om eran situation, det är så lätt att dömma bonusmammor så himla hårt, jag vet inte varför det är så. Jag har aldrig kommit emellan barnens föräldrar, har aldrig gjort barnen illa. Jag får fråga om min man och vad han har för roll i detta! Svaret är att han säger ifrån, ofta gör han det, ibland orkar han inte ta fighten med exet men oftast gör han det. Det där med andras krav där står han vid sidan av för det är extremt sällan elaka kommentarer kommer då min man är närvarande, han har en sådan där auktoritär aura som jag helt saknar. Ingen som ifrågasätter varken han eller mamman när de reser utan sina barn, men jävlar om jag reser utan DERAS barn med pappan! Kan meddela att nu är det bråk igen mellan dem, bonusarnas morsa blir svartis för att vi ska åka utomlands utan bonusarna. Att hon själv reser på solsemester utan sina egna barn flera g per år är helt ok. Jag får en klump i magen av detta, jag tar illa upp. Jag är inte besatt av henne som någon skrev, men jag tar illa upp och tycker det är asjobbigt att aldrig vara bra! Att inte ha samma rättigheter att öeva och göra det jag vill som deras föräldrar. Hur gör man då för stt bara kunna strunta i en person som har ens bonuasr 50 procent av tiden och konstant trashar mej? Jag har inte knäckt den koden, har gråtit många tårar över hennes ord och även andras och det senast idag. Känner mej känslomässigt rump pippad!!

Jag har själv inte gjort det (än iaf) men många gånger funderat på att prata med en terapeut. Ibland tar det jobbiga situationerna över och jag börjar liksom älta det och mår riktigt dåligt. Senaste 1,5 året har varit så tufft. Jag har fått inse att mamman och ena bonusen inte tänker som mig alls. Dom får inte dåligt samvete över det dom gör mot min man och våra barn, som jag hade fått. Jag har sån tur att ha min man som peppar mig och även vänner och arbetskamrater dom peppar mig.

Har du bara någon som kan stå på din sida i allt? Det gör så mycket. Om inte så sök hjälp för att göra DIG till den viktigaste personen i ditt liv. Mår du bra mår ditt barn bra. Du måste sluta vsra så snäll och börja stå upp för dig och ditt barn. Hsn har rätt till SIN mamma.

Men rent generellt så kan jag inte fatta varför folk ska vara så hårda och taskiga, varför kan man inte bara vara snäll och förvänta sig samma godhet tillbaka?? Bara respektera att alla har vi behov som ska mötas. Jag förstår inte vad problemet är med det! Vill folk inte ha det bra? Känns som om man bemöter folk bra och är snäll, då är de taskiga istället! Min man och jag bemöts verkligen helt olika, han är hård i ansiktet, lång och chefig även chef i yrket och folk bemöter honom jättefint ( utom exet) medans jag som ser ut som ett marsvin som hamstrar i kinderna, jag bemöts helt annorlunda när han inte är med! Som om jag gjort något fel genom att existera! Med en hård " tro inte att du är något" attityd. De avbryter mej när jag pratar kontinuerligt, vänder sig bort när jag säger något utan att svara. Jag önskar att karma fanns.

Usch vad jobbigt du verkar ha det ts. Jag satt i lite samma sits vilket gjorde att jag ickså upplevde att jag inte kunde "njuta fullt ut" av min lilla son, inte ägna mig helt åt honom så mycket som jag ville, inte köpa det jag ville åt honom utan att fundera på om det var rättvist, inte åka på semester med bara honom och pappan trots att bonusbarnen nyss åkt osv. Tyvärr hittade jag ingen annan lösning än att separera men min sons pappa. Jag saknar honom oerhört men är ändå övertygad om att jag gjorde rätt val för mig och sonen. Det fanns även andra saker med "bonuslivet" som gjorde mig olycklig och påverkade mitt barn negativt, så det gör blev bäst. Nu kan jag göra vad jag vill utan att behöva tänka rättvisetankar eller bli dömd och det är otroligt skönt. Menar dock absolut inte att detsamma är det bästa för dig, ville bara berätta min historia :) Lycka till och hoppas du lyckas bättre än mig :)

Jag vet hur hemskt det är att känna så tyvärr. Jag velade ordentligt innan jag bestämde mig, och min sambo gjorde allt för att vi skulle hålla ihop vilket gjorde valet ännu svårare. Men det som var avgörande för mig var att det var så mycket negativitet med det bonuslivet vi hade som liksom tog bort en del av den glädje jag kände över att ha fått barn. Inte att jag inte var glad över sonen, utan att det var så mycket strul runt om som man var tvungen att bry sig om. Jag ville bara ha dom härliga känslorna som jag hade över sonen och inte behöva påverkas av det negativa runt om. Äsch, svårt att förklara men du kanske förstår :) I alla fall mådde jag väldigt dåligt och trots att jag inte ville separera från just sambon egentligen kändes det som en oerhörd lättnad när jag väl tog beslutet. Måste fråga, vad säger din sambo om det hela? Förstår han hur du känner? Hur reagerade han på att du tog upp diskussionen om en separation?