Vet ej om jag vill ha barnet

Jag kan förstå om han blir väldigt sårad om du tar bort det barn som är hans och ditt. 
Han kan ju bli den som tycker att eftersom du var så hård, då var du väl inte menad att vara med honom.
Hur skulle DU känna det om du längtade efter ditt barn och den andra föräldern bestämde att utplåna det? 
Skulle du känna dig älskad och respekterad av den som inte satte större värde på ert gemensamma barn?

Och angående barmorska, det är skillnad på barnmorskor och barnmorskor. En del tycker att abort är en standardlösning som är lättsam och bra, det skriver ut piller som dödar en annans barn och går hem och käkar middag efter jobbet och tänker inte mer på det.
Medan kvinnan som tar abort ska leva resten av livet med det beslut många tycker var det som förstörde deras liv mest av allt, lämnade dem sörjande med frågorna som inte får något svar, vem barnet var och hur det skulle ha sett ut och varit om det fått behålla livet.

Sitt barn kämpar man för!

Tycker du verkligen helt seriöst att man ska ledas av känslor?

Det tycker inte jag, och verkligen inte när det gäller det största som finns i universum, LIVET och kärleken.

I början av graviditeten går känslorna upp och ner. De som forskar på hur hjärnan och kroppen påverkas av alla hormoner tycker det är fel att kvinnor ska rusa genom en abort innan värsta hormonsvallet lagt sig, så många kvinnor blir asdeppade när de inser att de tryckte på knappen för sitt eget b a r n och att det aldrig kommer tillbaka. Ts säger ju tydligt att känslorna är helt upp och ner, klart att det är så för många när hela kroppen ska ställa om sig för det stora äventyret att låta en ny människa komma till världen.

YES!!!!!

Tar du bort barnet för att DU vill eller för att din mamma vill. Det verkar som om den enda som blir lycklig av allt är din mamma. Varför inte gå i familjeterapi/parterapi så ni lär er kommunicera och inte gör små bagateller till stora konflikter?

Lite i klartext, fritt tilkat:
Mamman (blivande mormor) till gravida dottern:
"Ta bort det där lilla barnbarnet, jag tycker inte han eller hon har rätt genuppsättning. Blir mycket sur om du behåller detta ditt barn.  Skaffa ett nytt barnbarn till mig med en annan mans mer önskvärda gener, då ska jag stötta dig i din graviditet."

Ursäkta synpunkten, men kvinna (ts) du är snart 30 och lyssnar till din i mitt tycke hårdhjärtade, egoistiska och dominanta mor. Ska hon få bestämma vilket barn du ska föda för att det ska falla henne på läppen?
Att sambon stannar kvar hos dig och din mor efter din ev abort kanske inte är alldeles självklart....? 

Mina känslor svävar verkligen upp och ner. För mig är det svårt att ha en mamma som är som hon är och jag lovar att jag sakt till henne flera gånger. Hon lovade att stötta mig i vilket beslut men vet av hon tycker innerst inne och det sårar mig. Men däremot kommer hon knappt träffa sitt barnbarn då hon bor 90 mil ifrån mig. Kuratorn som jag träffade gav mig absolut inget önskar att någon kunde sakt till mig att inte alla får känslor för barnet och att det kan ta ett tag. Jag pratar med min sambo och vill inte utesluta honom i något, detta är lika mkt hans barn som mitt. Men i slutändan så är det min kropp hur illa det än låter för vissa. Mina tankar går fram och tillbaka och just nu så vet jag inte om jag kan utföra en abort (och det är jag som bestämmer inte min mamma eller kille ) jag börjar inse att många får panik i början för man vet inte vad som ska komma eller hända med ens liv och ja ärligt så skrämmer det mig men som dom flesta säger: ett barn kommer man aldrig att ångra! Jag vet att kuratorn inte får hänvisa till värken det ena eller andra men dom borde kunna mer om hur kvinnor tänker!!

TS: Sjukhusen brukar tillhandahålla kuratorssamtal. Ni borde gå båda två. Det kan alltid vara bra med experthjälp.

Om du tvekar så gör inget förhastat. Avboka i sådana fall tiden för abort och ge dig själv mer tid att fundera. Om du sedan kommer fram till att du ändå vill göra abort så är det ju bara att boka en ny tid. Jag själv gjorde abort innan jul för att jag och min sambo kände att det inte var rätt tid i livet. Har mått otroligt dåligt över det och ångrar mig massor. Vi båda blev panikslagna över situationen, vilket ledde till att vi fattade ett förhastat beslut. Så här i efterhand känner jag verkligen att det hade varit rätt att behålla barnet, vi är 25 år och är snart färdiga med en lång högskolautbildning. Även om det inte skulle ha varit den perfekta tidpunkten så skulle vi ha blivit bra föräldrar och kunna ge barnet det den behöver.

Men jag tycker att det är bra att du ser det som ditt beslut, även om du och din sambo är i situationen gemensamt. Som jag sa tidigare så tycker jag inte att du ska behålla barnet för att "rädda" relationen. Men en abort kan man inte ångra, så man bör verkligen vara säker innan en abort genomförs.

men vad faan människa abort att du ens kommer på tanken att vilja göra de

Usch, vad otrevlig du är...

Hur har det gått TS?

Jag beslutade att behålla barnet. När dagen var kommen för min bokade abort så var det tvärstop. Jag skulle inte kunna leva med att jag tagit bort mitt barn då vi har princip allt och är verkligen i rätt ålder för att skaffa barn. Men man blir överrumplad när det inte är planerat och mina känslor som jag fick i början som jag skrev i ett tidigare inlägg önskade jag att någon kunde tala om för mig att alla blir inte överlyckliga att det faktiskt är helt ok att känna oro och inte superlycklig. Nu är jag mkt mer gladare och ser verkligen framemot en liten knodd i September :) Känns otroligt att ha en sambo som stöttar mig och som är så överlycklig över att vi ska ha barn och gör verkligen allt för mig.

Vad fint att det hela vände så bra och att ni har varandra i detta du och din sambo. Det låter jättebra!

Det låter kanske lite konstigt men jag fick tårar i ögonen när jag läste det här inlägget. Jag var i en liknande situation men för oss slutade det med abort. Något jag ångrar och måste leva med varje dag. När jag var på väg till kliniken så tänkte jag flera gånger att jag skulle vända om. När jag väl var där så fick vi ta paus innan jag tog tabletten för att det kändes så jobbigt. Jag önskar att saker och ting inte blev som de blev för mig men nu går det inte att göra någonting åt det.

Jag önskar dig och din sambo all lycka! 

Vad var det som fick dig att göra abort trots att du egentligen inte ville? Jag hade nog kännt som dig och verkligen ångrat detta om jag hade tagit bort barnet. Tack för lycko önskningen och jag hoppas det blir lika bra för dig i framtiden! :)

Både jag och min sambo pluggar och har ett tag kvar, och vi vet inte heller om vi kommer att få jobb direkt efter utbildningen. Så det handlade egentligen om att framtiden kändes så osäker, vi båda kände glädje över barnet men samtidigt blev det för mycket..stress över hur allting skulle ordna sig, stress över ekonomin och att klara av utbildningen (läser en rätt tuff utbildning). Så här i efterhand känns allt det andra så irrelevant, för jag vet att det hade löst sig på ett eller annat sätt. Men nu går det tyvärr inte att spola tillbaka tiden, så jag försöker göra det bästa av situationen och gå vidare.. Direkt vi är klara och fått jobb så kommer vi att försöka, om det inte händer tidigare.. Jag tror helt klart att du (ni) fattat rätt beslut! Om man funderar på att göra abort och känner den minsta tvekan så tror jag att det är fel beslut att göra abort. Tack själv! =)