Vet ej om jag vill ha barnet

Jag är så lätt påverkad av vad andra tycker. Min mamma påverkar mig otroligt mkt och hon var inte så positiv till det här och jag känner att om jag bestämmer för att behålla detta så kommer hon bli så besviken på mig. Kan säga att jag är 27 år och varit tillsammans med sambon i 4 år. Men min mamma tycker att jag ska ha en annan kille som är mer lik mig. Våra bråk handlar mest om små saker som att vi glömde köpa frukost eller att han inte diskar och jag inte vattnar blommorna. Så egentligen är det inga stora grejer vi bråkar om! Han vill ju verkligen ha detta och han tycker det är jätte tråkigt att jag är så nere och grinar stup i kvarten för att jag inte rår för mina känslor. Men imorgon ska jag ringa och boka tid för att prata med en barnmorska.

Jag har bestämt mig för abort och har en tid på tisdag. Önskar att min sambo kunde stöta mig i mitt beslut och stå för det han säger. Han sa att det var helt upp till mig och att han skulle förstå varför jag tänker ta bort barnet. Men nu får jag kalla handen känns det som och han är nere och pratar knappt med mig utan pratar och gullar med hunden istället. I såna här tillfällen så skulle jag lika gärna behålla ungen för att göra min sambo nöjd och glad. Sätta mina känslor och så åt sidan för att göra andra glada. Hur ska jag få honom att förstå när han inte pratar eller förstår vad jag säger oavsett hur tydligt jag än förklarar??? Känner mig så elak som tar bort barnet och struntar helt i hand känslor

Jag har sakt att jag vill ha barn med honom men det är så mkt runt omkring och mina känslor som gör att jag har bestämt för att ta bort detta barn. Då får man till svar att - jamen då kanske inte jag är sugen. Men samtidigt så känner jag att om han vill göra slut efter att jag har tagit bort barnet så var han väl helt enkelt inte menad att vara med mig och jag skulle tycka att han var väldigt barnslig. Tack för dom snälla orden!

Mina känslor svävar verkligen upp och ner. För mig är det svårt att ha en mamma som är som hon är och jag lovar att jag sakt till henne flera gånger. Hon lovade att stötta mig i vilket beslut men vet av hon tycker innerst inne och det sårar mig. Men däremot kommer hon knappt träffa sitt barnbarn då hon bor 90 mil ifrån mig. Kuratorn som jag träffade gav mig absolut inget önskar att någon kunde sakt till mig att inte alla får känslor för barnet och att det kan ta ett tag. Jag pratar med min sambo och vill inte utesluta honom i något, detta är lika mkt hans barn som mitt. Men i slutändan så är det min kropp hur illa det än låter för vissa. Mina tankar går fram och tillbaka och just nu så vet jag inte om jag kan utföra en abort (och det är jag som bestämmer inte min mamma eller kille ) jag börjar inse att många får panik i början för man vet inte vad som ska komma eller hända med ens liv och ja ärligt så skrämmer det mig men som dom flesta säger: ett barn kommer man aldrig att ångra! Jag vet att kuratorn inte får hänvisa till värken det ena eller andra men dom borde kunna mer om hur kvinnor tänker!!

Jag beslutade att behålla barnet. När dagen var kommen för min bokade abort så var det tvärstop. Jag skulle inte kunna leva med att jag tagit bort mitt barn då vi har princip allt och är verkligen i rätt ålder för att skaffa barn. Men man blir överrumplad när det inte är planerat och mina känslor som jag fick i början som jag skrev i ett tidigare inlägg önskade jag att någon kunde tala om för mig att alla blir inte överlyckliga att det faktiskt är helt ok att känna oro och inte superlycklig. Nu är jag mkt mer gladare och ser verkligen framemot en liten knodd i September :) Känns otroligt att ha en sambo som stöttar mig och som är så överlycklig över att vi ska ha barn och gör verkligen allt för mig.