Skulle ni kunna släppa

Spelar väl ingen roll vems 'fel' det är. Går mitt barn omöjligen ihop med min nya partner trots att man försökt allt så att situationen blir ohållbar väljer jag mitt barn.. Konstigt vore väl annars :-/

Ts skriver: " Det är nu när det blivit seriöst mellan oss och vi pratar om att flytta ihop och skaffa gemensamt barn som denna starka reaktion kommit upp hos honom."

Det tolkar jag som att pojken inte har hotat och ställt ultimatum under fyra år. Hade det varit så, så hade man förmodligen inte kommit så långt som att prata om att flytta ihop och skaffa barn.

Fast då får man ju ha försökt lite oxå.. Vilket jag inte tolkar det som om TS ex gjort precis..

Jo det kan man fela honom för, men tror inte det påverkar hans val av sitt barn..

Det finns ju bonusmammor som lever och bor med bonusar de önskar inte fanns, inte tål, tycker illa om och ibland t.o.m. hatar. Då måste det väl också få finnas barn som inte vill bo tillsammans med pappas partner? Alla klickar inte med alla av olika anledningar.

Hej, jag känner att jag måste förtydliga eftersom det är flera missförstånd här.

Jag ställde enbart frågan om det var ett alternativ eftersom pojken själv uttryckt detta. Jag har aldrig sagt att jag sagt att jag anser att det är det bästa eller ens ett bra alternativ men om det är ett alternativ alls.

Jag hatar inte barnet, har försökt bli vän med honom massor med gånger och det har gått bra till och från. Det känns som han helt plötsligt kommer på sig själv att " ja just ja, jag ska ju inte gilla henne så nu måste jag nog börja gråta så hon går hem".

Jag har aldrig skrivit att  jag sagt att jag anser att han borde tycka att det är ok alternanativ. Jag har aldrig lagt ord i munnen på honom eller ens antytt vad han borde känna i frågan. Bara OM det är ett alternativ eftersom pojken själv flera gånger sagt att han vill flytta till mamma.

I den situation vi var i mådde alla dåligt, pappan, jag och pojken. Nu har det gått två veckor sedan han bröt med mig.

Jag har aldrig sagt att jag vill att han stänger dörren. Absolut inte.  Det bästa är ju att alla mår bra tillsammans. Jag frågade endast om det var ett alternativ eftersom pojken flera gånger hotat med det. Jag frågade om det var ett alternativ fram tills dess att han accepterat mig men att han självklart var välkommen precis hur mycket som helst så länge han inte är elak mot mig. Så sa jag.

Ts, hur känns det idag? Hur mår du?

Åh vad glad jag blev att du frågade. Det är såklart jättejobbigt. Jag är ju kär i den här mannen och har under fyra års tid ställt in mig på ett liv med honom och hans barn. Byggt upp drömmar och fått band både till honom och barnen. Jag anser att jag gjort vad jag kunnat för att det ska bli bra.

Jag är 35 år i år och jag känner mig både stressad över att jag inte är där jag vill vara och lurad på den lyckliga familj jag trodde jag skulle ha nu. När vi träffades så tyckte jag det var kul att vara med honom och pojkarna. Såg fram emot att få bli en av dem. Nu känns det som jag kastat bort fyra värdefulla år. Jag var ju tydligen inte mer värd än så här. Jag slits såklart fortfarande mellan önskan att han ska ringa och vilja träffas igen och önskan att han inte gör det. Jag har också tappat hoppet på den lyckliga familj jag hoppats på men ändå saknar jag honom så himla mycket...

Som jag sagt förut så var man ju inte där när ni pratade men utifrån att du ställt en fråga kan jag tycka att hans reaktion är överdriven. Tar inte det ned hans poäng i dina ögon? Hoppas du att han ska be om ursäkt?

För att prata ålder. När jag var 35 undrade jag fortfarande om jag ville ha barn eller inte. Sen träffade jag en man med barn. Vid 40 fick jag mitt första barn. Det är inte idealiskt, jag vet, men det jag vill säga är att det behöver inte vara kört. Kanske har du tur att träffa nån utan barn för detta att ha barn med nån som redan har barn är inte lätt, och min bonus har ändå aldrig satt sig på tvären och varit jobbig i sig men det är så mycket runt omkring som i alla fall inte jag kunde förutse som tar udden av allt.

Eller så har du lärt dig något av dessa fyra år och kan skapa en bra familj även med någon som har barn. Skulle jag kunna gå tillbaka i tiden finns det saker som jag skulle ha gjort annorlunda utifrån vad jag vet idag.

Tack för din feedback. Blir självklart jättenyfiken på vilka lärdommar du dragit och vad du skulle gjort annorlunda om du kunde gå tillbaka i tiden.

 

Flera av mina vänner säger till mig; vad du är gör, skaffa aldrig familj med någon som redan har barn. Det kan inte annat än bli struligt. Skaffa en kärnfamilj. Känner du också så?