Anonym (3barnsmor) skrev 2014-05-10 02:14:20 följande:
Ursäkta, men vad menar du med att du gick i gravid i tjugo veckor "till ingen som helst nytta" och att det var "slöseri med tid"? Jag förstår att du är ledsen och besviken över att du förlorade ditt barn, men det är så konstiga uttryck tycker jag.
Som jag ser det är det aldrig slöseri med tid eller till ingen nytta att vara gravid. Under den tid man är gravid upplever man så mycket förväntan och lycka, och de runt omkring en gläds tillsammans med en. Det lilla växande barnet hinner skänka så mycket lycka och glädje under den korta tid det är hos oss att jag har ytterst svårt att se dess existens som slöseri med tid eller onyttig.
Jag menar det inte som något påhopp, så jag hoppas verkligen du inte tar det så. Jag reagerade bara över ditt ordval.
Min historia då. Min man och jag fick för sex år sedan en alldeles underbar liten dotter. Hon hade massor av svart hår, hon hade enorma kinder, som skapta att nypas försiktigt i. Hon var så vacker och nästan perfekt, det var bara en liten detalj som felade - hon andades inte. Av någon anledning som läkarna aldrig lyckades komma fram till avled hon i min mage i vecka 38. Lilla Madelon var vårt första barn och både mina och min sambos föräldrar första barnbarn och så efterlängtad och älskad, men all vår längtan och all vår kärlek räckte inte till för att vi skulle få behålla henne. Hon fick aldrig ta ett enda andetag, hon fick aldrig öppna sina ögon, hon fick aldrig omslutas av sin familjs ovillkorliga kärlek och beskydd, men hon satte outplånliga avtryck i sin fars och mitt hjärta, såväl som i övriga familjens hjärtan.
Efter det var vi länge rädda för att försöka igen. Läkarna sade att risken att det skulle upprepas var obefintlig, det var någon slags olycklig omständighet som tog vår Madelon ifrån oss så vi uppmuntrades att försöka på nytt. Men jag vågade inte. I flera år var jag rädd för att behöva uppleva samma sak igen, jag tänkte att jag inte skulle överleva det. Min man kände likadant. Så vi skaffade oss ett par helmysiga katter, ägnade oss åt våra arbeten och intressen och levde ett rikt liv med stor och härlig umgängeskrets och valde bort barn. Men så småningom började vi bägge känna att trots våra galna mysiga katter och trots våra rika och givande liv var det något som saknades. Våra vänner började få barn, våra syskon fick barn, våra arbetskamrater fick barn. Till och med ena katten fick ungar... Vi såg osäkert på varandra: Skulle vi våga? Skulle vi riskera att gå igenom samma oändliga sorg en gång till? Efter mycket prat och många tårar kom vi fram till att svaret var ja, vi skulle våga, vi skulle ta risken. Läkarna hade ju sagt att risken att det skulle ske igen var obefintlig. Så vi satte igång att försöka - och lyckades på första försöket.
Vilken lycka! Vilken rädsla! Vilken enorm glädje! Vilken stor skräck! Skulle det ofattbara hända oss igen, skulle vi förlora ännu en liten? Vi bestämde oss för att tänka positivt för trots allt - vad annat kan man göra?
Barnmorskan räknade ut att BF blev 24 december, vilken julklapp! Vilken extra, underbar present till sin far som fyller år då! Vi bestämde att inte berätta för så många ännu, vi ville passera den första "gränsen" då risken för missfall minskade.
Vid det första ultraljudet såg jag att barnmorskan rynkade pannan och såg lite bister ut. Jag greps av panik, något var fel, vår lilla skulle inte få födas! Men hon lugnade mig snabbt med ett leende: "Förlåt, det var inte meningen att skrämma er. Det är bara att det faktiskt ser ut att vara två foster, jag undrade hur jag kunde ha missat det tidigare?" Min man och jag såg på varandra i stum förundran. Inte ett barn utan två! Vilken lycka! Vi nästan dansade hem efter ultraljudet, ivrigt pladdrannde i munnen på varandra: "...köpa större bil" "...ska de heta?" "...undrar om det är enäggstvillingar?" och tusen andra frågor och kommentarer bollades mellan oss, och ingen av oss hörde vad den andre sade. Vi var i sjunde himlen!
Så, i vecka 20, fick jag molande värk, nästan som mensvärk. Konstigt nog greps jag inte av panik, jag mindes att det känts så här med Madelon också. Barnmorskan sade då att det berodde på att livmodern började utvidgas lite lätt för att kunna ha plats för ett barn. Denna gång var det ju två barn som skulle få plats. Jag gjorde avslappningsövningar och tog det lugnt, viss om att smärtan snart skulle försvinna. Det gjorde den inte.
En tidig morgon vaknade jag och hade fruktansvärt ont, dessutom var det fuktigt i sängen. Nu greps jag av panik! Det var inte blod, och jag var säker på att jag inte kissat på mig. Det fanns bara en förklaring: Tidig fostervattenavgång. Vi ilade till sjukhuset där jag fick mina misstankar bekräftade. Dock var det ingen större mängd, och Bönan och Ärtan (de tramsiga "arbetsnamnen" på tvillingarna) verkade ha det ganska bra. För säkerhets skull skulle jag i alla fall läggas in för observation i några dagar.
På eftermiddagen andra dagen kördes jag till ett ultraljud som skulle visa om mängden fostervatten var okej. Läkaren drog med "scannern" över magen, och fick en bister min i ansiktet. "Vad är det för fel?" frågade jag, men egentligen behövde jag inte fråga. Jag visste att något var fruktansvärt fel. Jag såg på skärmen att något katastrofalt hade inträffat: Den ena tvillingen låg helt stilla. För stilla. Den andra snodde runt och verkade vara vid god hälsa.
Läkarna beklagade och sade att det händer ibland, men att det brukar hända tidigare under graviditeten. Nu hände det i vecka 20, efter halva graviditeten. Det var mer ovanligt. De hade ingen förklaring till det inträffade, dock hävdade de bestämt att det inte hade med vår lilla Madelons död att göra. Det var bara ett sammanträffande. Ett grymt, ofattbart sammanträffande. Nu koncentrerades allt på den kvarvarande tvillingen. Jag skulle igga kvar på sjukhuset tills det var dags att föda, och jag skulle ha strikt sängläge. Att ligga i sängen i 20 veckor lät inte särskilt tilltalande, men det var ju för vårt barns skull. Jag skulle kunna göra vad som helst för mitt barn.
Tre veckor gick. Tre veckor då jag ömsom grät över den förlorade tvillingen och gladdes åt den levande tvillingens starka hjärtslag och krumbukter i magen. Det var verkligen delade känslor! Så, när tre veckor gått, vaknade jag och hade fruktansvärda smärtor och det var blött i sängen... Vattnet hade gått och värkarbetet hade satt igång. Min man fanns plötsligt vid min sida, han log ett darrigt leende och sade "Det kommer gå bra älskling, de är så duktiga nuförtiden!" Men jag såg på personalens bekymrade ögonkast att de inte var så säkra på att allt skulle gå bra. Jag hann dock inte uppfatta så mycket, det var ju akut och massor av folk omkring mig. Det sista jag minns är min mans röst som viskade "Det kommer gå bra älskling, sov nu!"
När jag vaknade satt min man bredvid sängen med huvudet i händerna. Hans kropp skakade av tysta snyftningar. Jag försökte prata, men fick bara fram ett rosslande ljud. Han lyfte huvudet och såg på mig med en så oändlig sorg i blicken att jag genast förstod - det hade inte gått bra den här gången heller. Än en gång hade jag fått och förlorat barn i samma stund. Lille Markus hade kämpat, men levde bara 20 minuter. Mattias var förstås död. Vi fick ha dem hos oss en stund, de var precis som sin storasyster så vackra och så "nästan perfekta". De såg ut som om de sov och närsomhelst skulle vakna. Som jag önskade att de kunde göra det! Som jag önskade att allt bara varit en ond dröm! Men det var det inte, det var ofattbar, smärtsam verklighet...
Oj, jag ser att jag skrivit en riktig novell här, förlåt! Det blir så här när jag ska skriva om det som hände, jag bara skriver och skriver och det blir väldigt långt. Jag antar att det är en form av terapi...
Folk undrar hur vi klarat detta, min man och jag? Det gör vi också. Hur klarar man att något så ofattbart som att ens lilla barn dör inte en, inte två utan tre gånger? Vi har varandra. Vi har vår tro (är katoliker). Vi har vår familj och våra underbara vänner. Och jag hoppas att vi en dag ska kunna ha Madelons, Markus och Mattias småsyskon till stöd. För vi har inte gett upp. Vi ska försöka igen. Den här gången ska det inte ta flera år. Men läkarna rådde oss att vänta i alla fall ett halvår innan vi försökte igen, pga komplikationer som uppstod vid kejsarsnittet.
Så ja, jag följs gärna åt på vägen mot föräldraskap och total lycka. Jag tror, trots de tragedier som drabbat oss, att det är möjligt för oss att få det.
3barnsmor, långt långt från mina älskade små.
Än en gång, ursäkta för den långa texten. Hoppas någon orkade läsa.
Det var ett långt inlägg, som du skrev, men fint.
Extremt ledsamt med dottern som ni förlorade så sent, jag kan inte ens föreställa mig smärtan ni upplevt. Att förlora barn på barn när man längtar så innerligt. Vilken fighter du är, ni är, som vågar kasta er ut i barnagörandet flera gånger.
Jag vet att jag ibland tänker lite för svart och vitt och det är nog lite sån jag är. När saker inte går min planerade väg eller genererar vad jag tänkt, så kastar jag ur mig att det var slöseri med tid. För nånstans är det nog så jag tänker. Här gick jag och mådde dåligt, gick upp i vikt, fick göra avkall på saker och inte kunna leva som vanligt, för..ingenting? Jag vill att mitt slit ska lösa sig. Sambon säger som du, att det inte alls var slöseri med tid, så nånstans har ni nog rätt, även om jag har svårt att se det så.
Efter så lång tids kämpande, och sluta såhär...