Jag vill inte lämna bort min son till den mannen varannan vecka!

Ja, då stämde ju din magkänsla att han inte riktigt klarade av att ha så pass mycket vardag med er son. Det blir nog jättebra med varannan helg. Hoppas din son inte blev ledsen av att hans pappa bangade ur så fort...

Skönt att även pappan insåg sina begränsningar.

Fast det beror väl på hur ofta det gäller, vad det gäller osv!
Detta är ju inte svart eller vitt - o jag skulle själv aldrig säga att en kategori föräldrar är "dåliga" föräldrar en en annan kategori är "bra" föräldrar - för vad vet jag om det utan att känna dem?

Är man en bra förälder om man planerar middag fem dagar i veckan?
Är man en dålig förälder om man inte har någon speciell tid för middagen på helgen? Eller om man inte har någon särskild sovtid för barnen på helgen?
Är man en dålig förälder om man inte planerar sin lediga tid öht utan tar dagen som den kommer?
Är man en bra förälder om man lägger fram morgondagens kläder kvällen innan?
Är man en dålig förälder om man säger till barnen när de bråkar istället för innan?

Är alla föräldrar med mindre bra planeringsförmåga dåliga föräldrar, eller kan man vara en fungerande förälder ändå?
Är jag en supermorsa för att jag är planeringsmänniska ut i fingerspetsarna eller är det så att min planeringsförmåga kanske inte alls avgör hur jag är som förälder?

Jag känner att jag inte lyckats få fram andemeningen av det jag säger/skriver... Alla föräldrar har bra och dåliga sidor, bra och dåliga dagar, veckor osv. Det jag menar är att om man som förälder sällan har fokus på barnets behov utan tar hand om dem när barnet uppmärksammar en på dem eller inte alls så är man ingen bra förälder i mitt tycke. 

Jag menar inte att om man planerar middagar tre veckor i förväg så är man en bra förälder. Jag menar att om barnet vanemässigt själv måste påminna om att det är hungrigt och föräldern då hoppar ur soffan med ett "Jaha, oj, får se om vi har någon mat hemma då" ja då har man fokus på fel ställe som förälder. I mitt tycke. 

Sen tycker inte jag man kan gå ner i detaljer så som du gör med dina frågor, det handlar för min del om ett sätt att förhålla sig som förälder. Att det finns i bakhuvudet att ha koll på vad barnen har för behov och att allt inte kommer som en överraskning hela tiden. Eller glöms bort. 

En bra förälder ska klara av så mycket mer än det. En bra förälder ska kunna sätta gränser, vara kärleksfull, lyssna på sina barn, sätta barnen först eller i samma "viktighetsnivå" som sig själv (dvs inte ta beslut som påverkar barnen mer negativt än någon annan). En bra förälder ska dessutom ha minst en basnivå på vanliga omhändertagande standarder. Om man måste planera för att få ihop vardagen ordentligt med alla dessa grejer så måste man kunna planera. För andra kommer det naturligt och man behöver inte planera. 

Mitt ex är inte en bra förälder, och det bad jag inte om heller. Jag ville att han skulle vara en adekvat förälder. Att möta BASbehov som näringsriktig mat, okej sovrutiner, basala hygienrutiner osv. När jag nämnde något som han hade gjort "fel" i mina ögon så frågade jag honom om han ville att sonen skulle bli retat i skolan p.g.a. det, så hade han inte ens tänkt så långt. DET är en dålig förälder. Att inte kunna sätta sig in i barnets situation alls, att göman basbehov och därmed försätta sitt barn i en obehaglig situation.

Tur i oturen att mitt ex i alla fall insåg att han föll kort innan det gick ut över sonen. Hoppas på en förbättring så att vi kan prova igen om något år.

Visst håller jag med både dig o TS - inte tu tal om annat! Men det är även alltför många människor som sitter här på FL o ojar sig över hur man ska vara om man är en "bra" respektive en "dålig" förälder. Jag vill påstå att allt är inte svart eller vitt. Det finns massor med föräldrar som har en hel del större brister - men det går alldeles utmärkt att vara en fungerande förälder ändå.
Det finns så många trådar där främst mammor (men även pappor) absolut inte vill lämna iväg barnet till dess pappa med anledning av att "pappan inte klarar av att ta hand om barnet" på ett sådant sätt som mamman själv önskar.
Jag försöker att vara väldigt kritisk när jag läser dessa trådar eftersom, som jag skrev ovan, allt inte är svart eller vitt.

Det finns lika många olika familjesituationer/levnadssätt som det finns familjer, o jag tycker att man ska vara väldigt försiktig innan man påstår att någon är en "dålig" förälder. Däremot kan man ju ha mindre bra egenskaper, som tillsammans gör att man är dålig på att fungera som förälder eller att man har svårt att få ihop familjelivet eller se barnets behov.
Men är man verkligen en dålig förälder pga detta - man kanske älskar sitt barn o vill det sitt bästa ändå, men man har inte riktigt förmågan till att vara den ultimata föräldern som man "borde" vara?
Jag tror inte att det hjälper dessa människor att bli kallade för "dåliga föräldrar".

Ja det är verkligen en svår balansgång det där. Att man är en "dålig förälder" behöver ju inte betyda att man är en dålig människa med dåliga avsikter. Man kan ha hur goda intentioner som helst och ändå misslyckas med att ge sitt barn trygghet och tillfedsställa dess basala behov (mat, hygien, kläder, läxor, sovvanor osv). Förr eller senare blir det en dragkamp om vems rättigheter som är störst: förälderns rätt att ha sitt barn eller barnets rätt att ha en trygg och förutsägbar uppväxt. 

Barn ser och hör mer än man tror. De märker om deras hem och föräldrar avviker från normen. De får höra om de har samma tröja i skolan fyra dagar i rad. De ser om alla andra barn får med sig frukt varje dag utan de för deras förälder glömmer att skicka med, glömmer att köpa. Jag har själv sett på nära håll vad brist på förutsägbarhet kan göra med ett barns trygghetskänsla. Det är ingen liten brist som man som förälder kan väga upp med goda avsikter. Igen: i mitt tycke. 

Du missade att barn har rätt att lära känna båda sina föräldrar!   Det är aldrig fråga om förälderns rätt till sina barn.

ändå har du lyckats skaffa barn med honom...
stackars barn som har två så inkompetenta föräldrar.

Man måste inte bo varannan vecka för att lära känna sin förälder.

Håller med!

Hur lite kontakt räcker för att man ska  känna att man har en bra kontakt med umgängesföräldern?   För vårt   nu vuxna barn  var varannan helg,  fyra veckor på sommaren,  en vecka kring jul/nyår,  vartannat påsklov,  höstlov och sportlov för lite.   Hen vågade inte flytta till den andra föräldern trots att  vi hade mycket bråk hemma.

Ja det är väl olika. Jag träffade min pappa 1-2ggr/år under min uppväxt (pga långt avstånd) och hade utan problem kunnat flytta till honom om jag hade behövt. Vi pratades ofta vid per telefon och så småningom över datorn. 

Då handlar det säkert om förälderns oförmåga att skapa en bra och trygg kontakt med barnet och att få barnet att förstå att det alltid var viktigt.
Jag har två syskonbarn som har varit mycket hos oss men definitivt inte lika mycket som du beskriver. De är 14 och 11 och de skulle utan att blinka kunna flytta hit. De vet att faster älskar dem och att de alltid har ett hem här. De går verkligen som barn i huset och har alltid gjort. Kanske pga att jag haft ett lekrum och sängar åt dem hela uppväxten? De har alltså känt att de alltid haft en plats här och att intresset från min familj alltid varit genuint.

Intressanta synpunkter!  Nu när barnet är trettio är pappan den stora idolen!  När barnet har familj och egen bostad och de kan träffas som jämbördiga.  De delar ett stort fritidsintresse och kan hjälpa varandra i det.

Under åren barnet var på obligatoriska besök kände det sig knappast  viktigt i faderns liv.  Han har två barn  från tidigare äktenskap;  ett tredje barn är knappast så intressant.   Som förälder har man då redan upplevt barnets första ord,  första steg etc etc,  varit på Skansen med barn redan osv osv.   Och pappan bytte sambor ganska ofta,  därmed skiftade även bostäderna.

Att pappan vägrade att besöka barnets hemmiljö kan eventuellt ha spelat in.  Aldrig en enda skolavslutning,  eller idrottstävling etc bevistade han.

De sista umgängesåren fanns det inte mycket plats för "gäster"  i pappans hem.   Sambon under tio år  (rekord!)   bodde i en tvåa.  Barnet fick sova på en skumplastmadrass som övrig tid förvarades under pappans och bonusmammans dubbelsäng.  I bästa fall fanns någon skrivbordslåda avdelad för barnets saker.

När två  umgängesbarn var där samtidigt sov de i  bäddsoffa i vardagsrummet.

I tonåren kunde det gå halvårsvis mellan besöken;  barnet vägrade  oftast besöka pappan  trots hans vädjande snyftbrev.   Kontakten mellan pappa och hans andra kull bröts helt.