Fråga till styvmammor - gemensamt barn?

Varför ska hans minsta barn lida för att hans tidigare barn är tvungna att leva med skilda föräldrar? I värsta fall slutar det med en krasad familj igen....

Här kommer en lite annan sida av det hela.
När min mans vuxna barn (med respektive) kommer och hälsar på så blir våra barn som galna, hänger och klänger på dem hela tiden. Dom tycker det är jättekul.
Min man har knappt en chans att prata två ord med dem. Hans barn tycker också det är kul att träffa våra barn, men jag kan tänka mig att dom tycker det är rätt skönt att åka hem till lugnet igen.

Det finns positivt och negativt med allt. Men våra barn tycker det är enbart positivt och roligt med de stora.

Men bonusarna har ju inte valt att leva med skilda föräldrar heller..

 

Tror ibland att vi vuxna behöver ta ett steg tillbaka och faktiskt sätta barnen före oss själva. Det är trots allt dem som hamnar i klämm i dessa situationer, utan att be om det.

Personligen tycker jag det är alldeles för överskattat detta med att få barn "tillsammans". Missförstå mig inte, jag vet exakt hur du menar då min man också hade ett barn sedan tidigare. Men när jag väl var gravid och fick mitt första barn så insåg jag att det viktiga var min och barnets relation, inte vår vuxnas relation i frågan om barnet. Vårt vuxenförhållande var och är fortfarande lika viktigt och självklart delar vi både glädje och ansvar hela tiden över våra 3 barn eftersom vi bor under samma tak. Men just den delen om att dela upplevelsen tycker jag egentligen inte var så viktig eller stor som jag trott. Det stora är nog att JAG personligen blivit förälder, ett ansvar jag nu har oavsett om jag är gift eller vore ensamstående, med eller utan pappans inblandning. Mitt råd är definitivt att skaffa barn om din man inte säger nej. Glädjen i att få barn är så mycket större än sorgen i att det inte är partnerns första barn också! Hoppas du förstår min poäng i mitt svammel

Tillägg: som flerbarnsmamma kan jag LOVA dig att om ni skaffar barn behöver du nog inte oroa dig för att han skulle känna annorlunda för nr 4. I vårt fall ville min man ha en fjärde (min tredje) och även om jag var lite tveksam så är jag så tacksam i efterhand och älskar min trea lika starkt som de två andra!

Så det är ok att sätta de gemensamma i kläm för att bonusarna inte lever med båda sina föräldrar? För det är ju det du sitter o säger. Att den gemensamma skall finna sig i att ta ett steg tillbaka när syskonen kommer. Vilket antagligen kommer leda till två saker.

1. Det gemensamma barnet lär sig att syskonen är viktigast o väljs först.

2. Barnen sedan tidigare lär sig att de ALLTID sätts före eventuella senare syskon. För gör mamman likadant i sitt hem (för jag antar att din rekommendation är likadan till mammor som till pappor....) så blir det ju så. Att nya syskon får stå tillbaka o de "stackars skilsmässobarnen" kommer alltid på första plats.

Det naturliga vore väl att när syskonen kommer får de lika mkt uppmärksamhet som sitt/sina syskon. Precis som i vilken normal familj som helst.

Ditt förslag bäddar för framtida konflikter mellan syskonen - och även mellan föräldrarna för jag hade blivit vansinnig om min man satt ngt barn före ngt annat... O det gäller både biosar o bonusar.

Men det handlar inte om "vi vuxna". Det handlar om att det skickar fel signaler till alla barnen i familjen om man behandler vissa olika. Alla barn som vistas i samma hus vid samma tidpunkt ska känna att de är precis lika viktiga som alla andra. Varken mer eller mindre. 

Vi gör det mesta tillsammans hela familjen de vh mina bonusbarn är hos oss. Eftersom det skiljer en del i ålder på våra gemensamma och bonusarna så händer det ibland att deras far, uppmuntrad av mig, tar med sina äldre barn på nån aktivitet som de yngre inte uppskattar lika mycket, eller är för små för att hänga med på. Det kan vara att åka ut och fiska eller gå på hockey. Det har aldrig varit nåt problem eller avundsjuka med det.

Jag ser inget konstigt med det, och unnar dem att få lite egentid med sin far som de ju bara träffar vh. Det är en droppe i havet jämfört med hur mycket tid han tillbringar med våra gemensamma barn.

Tack för att du satte ord på vad jag tydligen inte lyckades förmedla!

Jag vet av erfarenhet att om man har en öppen dialog inom familjen (som man kan ha med barnen från en väldigt tidig ålder, om man anpassar den till barnets ålder) så kan man förklara för barnen varför pappa gör en sak med det ena barnet själv någon gång och en annan gång med det andra barnet.. Man kan inte räkna minuter i milimeter rättvisa efter varje gången vecka.

Det har också hänt att jag och barnen har åkt iväg nån helg för att hälsa på mormor och morfar så bonusarna och pappa fått ha huset för sig själva, och kunnat hitta på precis vad de vill. Knyta an till varandra och stärka banden. De var inte så gamla när föräldrarna skildes, och jag tycker det är viktigt att de ibland får ha pappa för sig själva.

Våra gemensamma barn som växer upp med sin alltid närvarande far kommer att ha mycket mer minnen från barndomen tillsammans med sin pappa, än vad hans äldsta barn har. Så ibland delar vi på oss, men för det mesta gör vi saker alla tillsammans som en familj.

Fast det är ju inte samma sak som att de äldsta ska få komma i första hand. Snarare normalt förfarande i en familj. Ibland är det ena barnet, ibland andra som kommer "först". Det jag reagerade på i Bemsans inlägg var att det lät som om de nya barnen skulle finna sig i att komma i andra hand när de äldre syskonen kom.. O DET är inte ok..

Förstår att du känner som du gör TS och tror faktiskt att det är ganska vanligt att känna så. Jag kände lite likadant och gör det fortfarande. Min sambo har en tonårsdotter sen innan och vi har nu en gemensam dotter strax under året. Till min "fördel" kom han inte ihåg speciellt mycket från deras graviditet med bonus då han dels var ung och inte alls ville ha barn då (det var ett "hoppsan"). Så han tyckte att det var spännande att gå igenom graviditet och förlossning igen. Det märks absolut ingen skillnad på hur han behandlar sina barn heller, om man bortser från den stora åldersskillnaden.

Det som jag tycker känns mest jobbigt är precis som du, jag vill ha fler barn. Helst 3-4 stycken vilket han absolut inte vill då han redan har 2.. Folk säger att man vet vad man ger sig in på om man väljer en partner som har barn sen tidigare. Min åsikt är man har inte den blekaste aning. Barnfrågan är dessutom ingenting som kommer upp i första stadiet, oftast.

Amen!

Ts, jag förstår din känsla, jag är själv bonusmamma till ett barn, jag och sambon har inga gemensamma än men vi försöker :) kan också få känslan av att, tänk om han gämför graviditeterna och inte tar mig på allvar om jag skulle få problem under graviditeten, tänk att han redan genomgått detta förut, fått beskedet om att bli pappa, vara på ultraljud, se bilder, drömma sig bort, inreda barnrum, vara med under förlossning osv osv. Varit där i livet redan, helt enkelt med en annan kvinna. De stunderna som man så gärna längtar själv efter, har drömt om och har längtat, och så har han redan gjort det en gång....med henne......ja det är svårt att acceptera men någonstans måste man lära sig det. Försök att inte tänka på mycket på det, det lugnar sig nog med tiden. Kram

Bra skrivet. Jag önskar att jag hade någon som du i mitt liv. Som tänker precis som du gör. 
Jag har snart 2 gemensamma barn med min man. Han har 2 sedan tidigare. När jag fick min första började avundsjukan från alla håll och kanter. Hans ex, mina svärföräldrar och krav hit och krav dit. Mina svärföräldrar har inte ens hälsat på eller köpt julklapp. Istället så gick de hem till hans ex och fikade och hans tidigare barn fick julklappar. Ja, listan är lång.....

Tack :)

Jag kollar min inbox några gånger i veckan så vill du prata lite "off" så ställer jag gärna upp som bollplank.

Jag är inte snabbast på att svara alltid men se det som en del av min charm :D

Sådant händer en hela livet, man kan inte välja allt utan saker bara händer. Det får man hantera, även skiljsmässobarn får lära sig att hantera att saker inte blir vad man önskar.

Man kan ju svänga på det också. Gemensamma barn har inte heller valt att ha en förälder som har barn sedan tidigare och förtjänar därmed inte en förälder som är mindre närvarande då de andra barnen dyker upp.

För övrigt ska man inte bara fokusera på förhållandet mellan barn och föräldrar, utan även förhållandet mellan syskonen. Optimalt är väl om alla syskon kan umgås med pappa samtidigt?! Då utvecklas alla relationer på samma gång och ingen behöver känna sig utanför.