Hej.
Jag har bara en fråga till er ensamstående mammor.
Ni som var ensamma under graviditeten, hur kommer det sig att ni är i den sists ni är? Just ensamstående med bebis?
Jag har varit i den sitsen då jag gjorde abort för min kille inte var mogen för at bli pappa.
Men skulle jag blivit gravid nu så hade jag nog hellre lämnat honom ÄN att göra en till abort mot min inersta vilja.
Jag har helt och hållet valt att vara ensamstående med min dotter. Hon har kommit till med hjälp av en klinik i danmark. Tänkte bara göra ett inlägg med en annan vinkling 
Jag hade inte något seriöst förhållande med pappan. Jag åt p-piller, men blev med barn iallafall. Pappan ville inte ha något mer med mig att göra, hen erbjöd mig tom pengar om jag gjorde abort....
Därför är jag ensam...
Hur mycket är det men får i mammapengar?
bortsett från bidragen. (Bostad, barnbidrag)..
Mammapengar, menar du föräldrapenning? Det beror på hur mycket man jobbar innan, har man inte jobbar tillräckligt så får man ett grundbelopp som inte är särskilt högt, vet inte hur mycket det är på.
Jag fick 80% av min lön när jag var föräldraledig.
Sen får man underhåll av pappan, det är oftast på 1273 kr/mån. Ibland mer om pappan har hög inkomst.
men måste man ha jobbat minst ett år då på det företag man jobbar på?
Jag är inte gravid och skulel jag bli det nu, så nio månader framåt, ja då har jag exakt jobbat på detta jobbet ett år.. Jobbade innan på ett annat jobb i också ett år. får jag då 80% av min lön?
Jag hade jobbat knappt sex månader på det stället jag var på då. Började det jobbet i samband med att jag blev gravid.
Ja, som det ser ut för dig så kommer du få 80% av din lön i föräldrapenning.
Jag funderade på att göra abort pga pappan sen insåg jag att han inte bryde sig ett skit och tänkte inte låta honom styra mitt beslut. Min mamma var ensamstående efter skildsmässa och jag tycker att jag blev helt okej. så jag såg aldrig att vara ensamstående som ett hinder
Jag träffade Linus pappa i två veckor bara. Åt inga p-piller då å förklarade det för han, Men lyckades bli gravid och kände att jag skulle ångra mig för resten av livet om jag gjorde abort. Han va mä på allt å sa att det va ju hans första barn oxå....men sen så stack han iallafall nåra dagar efter vi bestämt namn vi ville ha.
Har aldrig sett eller hört från han efter det.
Jag låg i skilsmässa och vi gjorde ett sista försök att lappa ihop vårt förhållande...
Efter att vi kommit fram till att det inte hade en chans att fungera upptäckte jag att jag var gravid igen!
Inte det mest ideala, men vi pratade och kom fram till att allt var upp till mig då jag var mitt uppe i studier.
Så - Siri kom! 
Min sambo dog innan vårt barn föddes. Ungefär när vi var i v 17. Det var inte nån kul graviditet! Och det var inte nån kul första tid. Men nu när min son är drygt ett år så börjar livet kännas ok igen. Mer än ok ska jag väl egentligen säga, livet är härligt att leva!
Min stora pojkes pappa försvann ur vårt liv när jag var i tredje månaden, och jag skulle inte kunna tänka mig att göra en abort så sent.
Jag och mitt ex gjorde slut efter nästan 6 år tillsammans, i samma veva som jag blev gravid, för att han va otrogen...
När jag förstod att jag var gravid var abort uteslutet för min del, har gjort en abort i v 17 och det är inget jag gör om... Han ville inte ha det här barnet heller (det var med honom jag oxå gjorde aborten)... Han tänkte inte finnas där för varken mig eller barnet, det gjorde han klart redan på engång!
När jag var i 8 månaden vände han totalt då ville han helt plötsligt ha barnet... Han är där för vår dotter och är den bästa pappan hon kan tänkas ha. Det kanske skulle kunna bli vi två igen, men det är absolut ingenting jag vill, därför är jag nu ensamstående med vår alldelles underbara dotter!!!
Precis (för några dagar sedan) gjort graviditets-test som visade positivt.
Jag har inte berättat för pappan att jag är gravid (vill vänta ett par månader och se att graviditeten går bra) men planerar att göra det. Var gravid en gång innan när jag var 21 men gjorde abort på inrådan av min mor.
Idag e jag 33 och vill inte göra samma sak. Har haft problem med livmodern (konisering 2ggr) och trodde graviditet skulle bli svårt. Har inte berättat det för min mamma heller (rädd att hon försöker råda mig till abort igen). Precis börjat ett nytt arbete för ett par veckor sedan och orolig för hur de ska reagera (kan man bli avskedad på grund av graviditet). Är inte det diskiminering isåfall? Vill givetvis fortsätta jobba där så länge jag kan och orkar. E just nu i vecka 5.
Tacksam om nån vill komma med lite sköna råd eller infallsvinklar. 
/Maria