ljuger

Ja, men det beror ju på att han blivit äldre, testar gränser och har intellektet att begripa att sanningen kan manipuleras. Du måste A: Fundera över varför han ljuger. B: Visa honom konkret vad konsekvenserna blir. 

det vet jag redan, som jag har sakt innan han ljuger för att slippa saker som är tråka. men han slipper inte innan, det är båda a och b det har jag alltid gjort sen första lögnen men det funkar inte. 

Fast det är väl det du inte gör. Det skriver du ju i inlägg #30. Om du vet att han ljuger just vid tillfällen då han vill slippa göra jobbiga saker så ge honom inte möjligheten att ljuga om det. Städningen var ju bara ett exempel. Gå med honom direkt. Konsekvensen måste vara att du tydligt visar att du inte litar på honom i dessa tillfällen. Plocka bort den fördel som lögnen ger. Sedan är det fortfarande vettigt att sluta med belönings- och bestraffningssystem då det som sagt uppmanar till ögontjäneri. Man lär dem att handla på ett visst sätt, inte för att det är rätt eller fel utan för att få något eller för att undvika att något dras in. Problemet blir ju då när auktoriteten inte är närvarande och ser.

du förstår inte vad jag mennar du förstår inte probelmet, vi pratar mycket, och det är själv klart för mig att fråga han, för att han ska lära sig ta ansvar, det är det dummaste jag har hört att jag inte ska låta han prova ta ansvar, igenom att visa att jag inte lita på han, det skänker han självförtorendet.  

Jo, jag förstår problemet.  Och nej, man sänker inte någons självförtroende genom att man visar sitt barn de naturliga och logiska konsekvenserna av att ljuga och att sätta gränser. Vad tror du resultatet blir om han inte får med sig det hemifrån? Han ljuger väl ändå inte om allt? Självklart ska du låta honom ta ansvar, men vad gäller de saker han med övertydlighet testar och visar att han inte är redo att ta ansvar för måste ju du som förälder gå in. Det är ju ditt ansvar, även om det innebär att han får utbrott som du skriver. Det är ditt ansvar som förälder. Där måste du vägleda och sätta gränser.

Den andra boken är otroligt lärorikt, borde alla läsa

BRA!! Alltså hur ni gör inte dom andra ;)

För det första har barn en period i sitt liv då de fantiserar väldigt mycket. Visst de kan säga att spöken inte finns, men samtidigt har de svårt att skilja på fantasi och verklighet. En del barn hittar på att det är någon annan som stökar ner och så vidare.

Om det nu finns ett mönster i at han väljer att inte göra tråkiga saker och väljer att "ljuga"/undanhålla sanningen så får det ju bli den vuxnes uppgift att låta barnet t ex städa medan du ser på att det blir gjort. Kanske har han för mycket saker att stöka ner med.

Sedan verkar du ju inte ha några konsekvenser som har med själva beteendet att göra. Om jag kissar i kläderna och vägrar att byta får jag gå med blöta kläder och lukta illa. Om jag städar mitt rum får jag se på film har ju inte det minsta med varandra att göra.

Hur mycket tid hinner du lägga på att medvetet närvara med ditt barn varje dag utan tankar på annat? Dåligt beteende kan också uppstå på grund av att även dålig uppmärksamhet är bättre än ingen alls.

Det blir ju snarare en sänkning av självförtroendet att du ger honom en större uppgift än han orkar slutföra och sedan får han skäll/indragna aktiviteter mm om han inte håller sig till sanningen.

jag kommer nu ta bort den tråd då den inte alls ger mig någon hjälp, känner mer att ni hackar på mig, än ger råd. :( och sånt är ju skit kul, när man faktisk berättar. jag lägger både ner tid, med att göra saker ihop och prata och utveckla, han är långt fram i utvecklingen och ligger före sin ålder. men det bry ni nog inte om, så när jag får tid, så tar jag bort den tråd. mvh  mamma som är ensamstående, pluggar 100 jobbar som vikar, gör allt för min son framtid, genom att finnas där före han hela tiden, och fixat ett bra dagis när lämning aldrig har varit ett probelm aldrig gråit, och barnvakter är bara närkära, som han känner sig trygmed och utecklas med.  men tråd här kan man inte få av andra föräldra :( jag vill ha svaret på hur får jag min son att sluta ljuga. konkret svar, ända svaret jag fått som  jag kanske kan funka är att berömma även när han berättar att han ljugit men då måste jag få han att berätta det först, så det kan jag använda i framtiden. tycker bara det är synd att det blev så negativ tråd. 

Men du har ju fått konkreta råd. Att du inte gillar dem eller är intresserad av dem är ju en annan sak?! Ingen har ifrågasatt att du är en engagerad mamma eller har en fantastiskt fin son på alla sätt och vis, men det är fullkomligt normalt för ett normalbegåvat barn att testa gränser och tänja på sanningen. Han/hon kommer att fortsätta att göra detta om det för barnet får ett hyfsat positivt utfall. Barn är ju inte dumma .

För att ta ett exempel. Mina äldsta pojkar är 4,5 respektive 6 år. De har väldigt olika personlighet. Äldsta är oerhört mån om rättvisa, att göra rätt för sig etc etc. Han är dessutom mer av typen "Bättre att göra undan det tråkiga och jobbiga snabbt, så är det undanstökat". Mellansonen vill gärna undvika sådant som är jobbigt och tråkigt om han kan. Han sparar och skjuter också upp sådant han tycker är tråkigt och jobbigt (i något slags förhoppning att de ska försvinna ). Han tänjer på sanningen och testar för att slippa.

Vi röjer ordentligt hemma en gång i veckan. Barnen har ett gemensamt lekrum som är deras ansvar och vi vuxna röjer i övriga lägenheten. Inledningsvis städade de tillsammans. Resultat: Den då 5-årige äldsta gjorde 90% (underdrift) av arbetet och 4-åringen satt mest och tittade på alternativt lekte med grejerna i rummet. Äldsta blev irriterad på lillebror och lillebror bedyrade på heder och samvete att han visst städade minst lika mycket till och med mer (med glimten i ögat).

Antingen så låter man som förälder bli att göra något, eller så gör man något. Vi kunde självklart fortsatt att ge lillebror förtroendet eftersom han lovade att hjälpa till, men eftersom han med största tydlighet visade att han medvetet gjorde detta för att slippa undan så valde vi helt sonika att inte ge honom det förtroendet just då. Klarade andra saker galant och det fick han självklart ansvar och förtroende för men inte just städningen av lekrummet. Vi visade konkret att vi inte litade på honom och det han sa i denna fråga genom att låta barnen ansvara för städningen av lekrummet varannan gång. Storebror blev överlycklig och lillebror tyckte att det var en urbota dum lösning . Utrymmet att tänja på sanningen togs bort. Han blev avslöjade = att ljuga/brodera ut sanningen fungerade inte. 

Vad hade vi lärt barnen om vi bara fortsatt att ta lillebror på hans ord vad gäller detta? Inget jag vill lära dem i alla fall. Mellansonen är inte hemsk eller någon mytoman. Han är en högst normal 4-åring som testar omgivning och verkligheten. Konsekvensen av att han tänjde på sanningen vad gällde sin insats i lekrummet blev att han fick städa själv varannan gång. Mycket tråkigare. Numera så städar de ofta tillsammans, hjälps åt ordentligt, och roligare när de är två.