Jag är 26 år och bonusmamma fråga vad du vill

Jag är 19 och bonusmamma till 2 barn, känner du dig bättre än mig (utan att känna mig) för att du är äldre?

Absolut inte! Jag blev bonusmamma när jag var 17. Men åldern behöver egentligen inte spela någon roll.
Hur länge har du vart bonusmamma nu?

Jag tycker det är starkt gjort av er båda, det är inte lätt att vara bonusmamma.
I vilken ålder det än månne vara.
Känner ni att ni får tid för er själva att utvecklas och att ni blir hörda och respekterade som en fullvärdig del i familjen?

Okej va bra! I lite över ett år. 4 och 2 är dom:)
Ja jag känner att jag blir respekterad. Dom känner att jag är en del i familjen och jag känner samma. Nu väntar jag deras lillasyster som kommer i sommar:)

Nej det är verkligen inte lätt. Min bonus var 11 månader när jag kom in i hennes liv. Så hon vet liksom inget annat än att jag och pappa är ihop. Jag har absolut en fullvärdig del i familjen. Jag som håller i alla trådar kan man säga. Idag så har jag och biomamman en jättebra relation. Var lite knussligt mellan oss första året men ser har det gått bra.

Grattis vad roligt!
Jag och min kille hade tänkt försöka skaffa barn senare i år. Ser vi mycket fram emot. :)

Hur är din relation med barnens mamma förresten?

Samma här, är det något som behöver lagas eller om lillebror är elak så kommer 4 åringen lika gärna till mig som till pappan och 2-åringen känner sig med lika trygg hos mig:) Min relation med mamman är inte bra alls, min sambo och hon gick bakom ryggen på mig i början på vårt förhållande...

tycker min älskade kvinna är en ängel utan vingar..  jag berättade för henne när vi träffades andra gången att jag hade två flickor i världens kaxigaste åldrar, 6 och 3. hon tog det med ett leende o sa, men du om jag tar dig så får jag ju ta hela paketen, =) barnen älskar henne o vi är en liten lycklig familj varannan vecka söndag till söndag. ansvarsfull och kärleksfull....

ni är bara bäst! trodde jag skulle förbi ensam resten av livet tack vare att jag redan hade två flickor..  men hon fanns där o väntade på mig... o bättre plast mamma, styvmamma låtsas mamma finns inte! barnen har fått en extra morfar o en mormor och en hel tjock släkt till samt en halvknasig moster! = mer pressenter o julklappar, mer trevligt folk att gå på och bjuda på middag hem. samt att jag BLEV styvfar till en liten hund som heter disel o en katt som heter smirnoff.. ( sexet ska vi inte bara tala om ) vi är ju ungdommar än så länge... ( lite över 25, =) men vissa dagar kan man tro att vi ska bli vräkta tex söndagen när barnen åker hem till sin mor. =) men men skit sak samma!

återligen! ni e bäst!

Hej alla.

Jag är en bonuspappa till 2 barn på 8 och 11 år, jag har även 3 barn med biomamman 6-4-2. När jag träffade min fru så kunde jag inget om barn och var mer drömsk om att vara den perfekta bonuspappan och mannen. I början gick det jätte bra jag accepterades jätte bra av barnen. Min fru och barnens biopappa har alltid haft det jobbigt efter separationen och kan inte komma överens. Min fru blev väldigt kränk och nertryckt av honom. Jag har alltid stöttat henne då hon har fått visa psykiska problem av hennes förra förhållande, tex tvångssyndrom mm.

Efter vi varit ihop i 2 år kom vårt första gemensamma barn och det var så underbart jag älskar verkligen mina barn. Vill helst inte lämna dem på dagis utan vill vara hemma med dem hela tiden. Iaf vi flyttade ifrån vår bostad som min fru hade när vi träffades när vår son var ca 7 mån. Biopappan till bonusbarnen gick med på det. Vi flyttade ca 4 mil. Så han träffade bonusbarnen 5 dagar varannan vecka. Jag började vara pappa ledig då och trivdes jätte bra. Men då började även problemen med bonusbarnen. En dag så ringde deras biopappa till min fru och sa att bonusbarnen sa att jag hade slagit dem. De pratade jätte länge utan att säga något till mig. Sedan efter ett tag tog min fru upp det med mig då biopappan inte tyckte att hon skulle det för barnens skull så blev hon tveksam. Jag som aldrig lyft ett finger mot dem blev såklart chockad, ledsen, besviken mm. Vi pratade då med bonusbarnen som då sa att de hade sagt det till deras biopappa bara för att få uppmärksamhet.  Och så var det en stor förändring för dem att ha mig hemma istället för deras mamma. 

Vardagen fortsatte utan att jag tänkte så mycket på det mer sen. Sen kom vårt andra barn och vi flyttade till ett större hus i samma område. Bonusbarnen började nu undvika mig då jag har varit den som satt ordentliga gränser för vad man får göra och inte får göra så tyckte de det började bli tråkigt att jag bestämde så mycket. Enligt dem då. Gränserna var sådana som biomamman och jag hade diskuterat fram att vi behövde. Dock så är inte hon så konsekvent utan gör mer som bonusbarnen vill. Så det blev att jag blev den dumme. Och så är det fortfarande. Under tiden i detta huset så mår det äldsta bonusbarnet skit och en utredning sätts igång. Han vantrivdes på skolan var problemet. Vi bestämde oss då för att ta tag i saken och flytta igen. 

Denna gången flyttade vi långt ca 25 mil närmare min familj. Biopappan blev inte särskilt glad men då min fru fick jobb där så gick det utmärkt. bonusbarnen tyckte det var så skönt med ny skola och trivs jätte bra här där vi bor nu. Efter ett tag började det yngre bonusbarnet att säga att hon ville flytta till sin pappa och ställde till med ett väldigt liv både här hemma och i skolan. Så nu är en ny utredning igång. Men då det visade sig att det var biopappan som gjort så hon inte kunde rota sig här ordentligt genom att locka med saker och husdjur och genom att snacka skit mot oss så försvann sedan detta. Det har nu blivit bättre men i allt detta. men det är saker hon sagt till socialen att jag slår henne "igen" och att hon inte tycker om mig mm som har gjort mig ledsen och bekymrad igen. Nu är vi här. En förkortad 7 års resa glömde att vårt tredje barn kom för ca 2 år sedan då vi flyttat hit.

Jag kan inte få fram problemet helt i det jag skriver men ska försöka beskriva lite mer. 

Jag känner att jag inte kan slappna av här hemma och vara den pappa jag vill för att bonusbarnen antingen blir tjuriga/arga/besvikna på mig för att jag är med mina egna barn. Jag har lärt bonusbarnen att läsa, skriva, räkna, cykla, simma ja allt så som en förälder ska. Jag har alltid ställt upp för dem. Jag och min fru turas om att  åka med dem ner till sin pappa varannan helg.  En resa som tar 7 timmar tur och retur. Den resa gjorde vi 4 gånger i månaden tills nu då rätten sagt till att han ska hjälpa till också. Jag känner mig som en så otroligt dålig person hela tiden då jag är med bonusbarnen då de brukar försöka kränka mig på de sätt de kan. Vi har självklart tagit upp det med dem men det vet inte varför de gör det säger de. Jag känner att de inte tycker om mig som de gjorde förut om det beror på biopappan för att han pratat så mycket skit det vet jag inte. Eller om det är mig det beror på. Men nu är det nästan så att vi går omvägar runt varandra här hemma. Jag går och har en stor svart klump i bröstet hela tiden och känner att jag inte orkar då jag inte ens kan slappna av hemma i mitt egna hus. Jag har inte samma tålamod och tycker själv att jag inte kan vara den pappan mot mina egna barn som jag vill och vet att jag kan va. Då jag inte orkar det längre. Det har gått så långt att jag till och med när jag var och jobbade (jobbar som egen företagare med trädvård, klättra i träd) kände att jag inte brydde mig ifall jag skulle trilla ner för jag skulle iaf slippa problemen. Det är inte jag.

Jag vet att det är väldigt osammanhängande hela texten och säkert svårt att förstå men fråga gärna om det är något och kom gärna med tips och synpunkter på vad ni tycker jag ska göra. Känner att jag behöver komma ifrån allt det negativa. 

Kan också berätta att jag har så svårt för bonusbarnen när de leker med mina barn då det slutar nästan alltid med att mins ett utav mina barnen gråter pga det har blivit slaget. Eller så skrattar de åt dem för att de kanske inte kan prata helt korrekt då de inte är så stora. Bonusbarnen är väldigt aggressiva då deras pappa har "lärt" dem att slås då han tycker det är viktigt (gammal militär) så de brukar slå hårt i magen eller vrida armarna för att det är va det har lärt sig är effektivt. 

Och ifall bonusbarnen måste hjälpa till eller duscha så bryter de ihop och gnäller och slås. Mina barn som är mindre hjälper till mer hemma.

Jag är 24år och har ett underbart förhållande med en man som är 40år jag blev bonus mamma till hans barn som är 14 och 15 och han blev bonus pappa till min dotter på 7år.
Vi har en jätte bra relation till barnen och de kommer till oss båda när det är något. Nu hoppas vi att vi kan få ett syskon till våra barn nån gång i framtiden.