Abort - han vill inte ha barnet

Tänk noga. Jag gjorde en abort pga av min sambo och jag har aldrig ångrat något i mitt liv så mycket som jag ångrar aborten. Omtsändigheterna var inte dom bästa för ett barn, men någonstans i bakhuvudet såg jag möjligheter, vilket inte min sambo gjorde. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde vara så feg. Jag tänker på barnet varje dag...

Vill också komma med min erfarenhet här. Det kunde ha varit jag som skrev din trådstart för ett år sedan precis! Stabil relation, massor med planer för vårt liv tillsammans, jag var student och han hade (fast) jobb, osv. Så blev jag gravid, helt oplanerat, och han kände att han helst ville att vi skulle göra abort. Jag ville inte, men till sist gjorde jag det ändå. Kunde helt enkelt inte med att leva med att ha behållt mot hans vilja, TROTS att han sa att han skulle stötta mig och stanna hos mig oavsett vad. Det finns inget jag ångrar så mycket som det här! Jag blev deprimerad och har precis kommit tillbaka till "mitt vanliga jag" ganska exakt ett år efter aborten. 

Tror att det är förödande att göra en abort som man själv inte tror är det rätta. För sig själv och även för relationen!

Jag vet hur det känns.. Jag är oplanerat gravid och fyller 20 om 3 månader.. Min sambo och jag har varit ihop i lite mer än ett år och förlovade oss på nyårsafton. Jag tog ett akut p-piller dagen efter den dagen jag tror att jag blev gravid, då kondomen "sprack". Sen tänkte vi inte mer på det förän jag plussade igår :/ jag tror att jag är ca 2/3 veckor gången och jag bröt ihop när jag såg plusset efter tre olika tester.. Jag visste att min sambo inte ville detta nu och egentligen inte jag heller.. Hade ju helst väntat ett år till innan jag blev gravid.. Nu har jag gråtit nästan konstant sen dess och min sambo har klart och tydligt sagt att han inte vill. Inte ens tänka på de utan de va helt klart slutsats abort som gällde enligt honom..

Jag är så himla kluven för samtidigt som jag tänker på alternativ behålla så skulle och vill jag absolut inte om inte han vill.. Jag har alltid varit emot abort om man ändå har ganska bra förutsättningar. Han har två fasta inkomster och jag har typ fast jobb under förutsättningen att jag klarar min utbildning jag ska göra. Han har ett barn sen innan (inte jag) och vi bor i en trea. Samtidigt tror jag att detta är lite "meant-to-be" eftersom jag blev gravid på en oskyddad gång och fastän jag tog dagen efter piller.... Jag mår skit och vet hur dåligt jag skulle må efter en abort men oxå hur jobbigt det skulle bli och veta att man tänker behålla ett oönskat barn från pappans sida... Vad fan ska jag ta mig till :'(

Jag tänker såhär, en abort är lätt att göra men svår att komma förbi i en relation. Det blir så lätt att man gör den och går vidare och så kommer tankar och ledsenhet fram i efterhand. Och så när man bråkar riktigt illa kommer den upp, fast man trodde att man var över den. Och så känner man sig utnyttjad och som att man dragit ett jävligt tungt lass som nån annan kommit så jävla lindrigt undan med. Tro mig, det ligger kvar!!!! Jag är helt för abort, men det har blivit ett kryphål och ett ultimatum för killar!! Men ingen dömer dig om du genomför den. Tänk dock på att detta ska ni dela, det ska inte vara en part som styr!!!

Jag undrar, varför du känner dig dum över att övertala honom när han uppenbarligen inte har några problem med att övertala dig.

Risken om du gör abort mot din vilja (förutom den psykiska biten då) är att du oberoende separerar från mannen i fråga, det är 50/50. Detta pga du kommer att ha sådan ångest över det du gjorde o börja projicera känslorna mot mannen i fråga - för det var ju HAN som inte ville, HAN som tvingade dig mer el mindre, HANS fel o HAN blev plötslit en sk.tstövel kort o gott. Där har du att sätta i vågskålen. Såå - gör du inte abort blir det i värsta fall du o bebis på tumis och gör du abort blir det antagligen likadant i slutändan. Vad har du att förlora, hur mycket vill du barnet?
En grej som inte hör hit men tankarna kring vad ni vill göra - resa kan man göra även MED barn, se o uppleva likaså, att bo på en strand o backpacka hör till gruppen "det vi drömde om men aldrig gjorde" till 90%. Är över 40 o jag drömmer ännu om det, är få som verkligen GÖR detta, bla pga det ekonomiskt är svårt men orden o tanken är häftig, verkligheten en annan.

En lösning:

Han har bra SGI eftersom han har bra jobb (kolla upp detta med SGI igen för säkerhets skull). Du har inget SGI. Lösning: Ni skaffar barn, han går på pappaledighet och får bra pappapeng. Du skriver över lite dagar på honom och skaffar jobb snabbt istället.

Sen lever ni snålt ett tag tills ni skaffat er en buffert.

Tryggad tillvaro ett tag i alla fall.

Det är tråkigt tycker jag att läsa om hur lite ett barn betyder för vissa. "VI VILL..." uppleva både det ena och andra, lyxresa till fjärran länder och varma stränder osv osv. Innan man är beredd att ta ansvar för ett barn. Lite bortskämt, kan tyckas. Ursäkta, men jag måste spontant få undra; hur tänker ni? Två välutbildade personer som är mer än vuxna och som inom kort förmodligen kommer tillhöra samhällets rätt så välbetalda skikt, och som är så okunniga eller nonchalanta att ni har sex fast ni tydligen ser barn som en katastrof, hur tänker ni? Varför använder inte mannen ifråga kondom om han är så emot att bli pappa? Personligen blir jag ledsen över hur hårda hjärtan kan bli, så många verkar se det som helt okej att ta bort ett litet människoliv om det inte är exakt perfekta omständigheter och även om kvinnan inte vill utan mår dåligt. Visst finns kvinnor som kan göra flera aborter utan att det verkar bekomma dem men de flesta tycker nog att det är en upplevelse som skär långt in i själen. Det är ju trots allt deras eget barn de beställer abort på. Fruktansvärt svårt och sorgligt och hemskt. Så jag råder er att låta naturen ha sin gång precis som ni gjort hittills när det gäller att avla barnet. Ett barn ångrar ingen normal människa.

Jag gjorde en abort när jag var 17 år och det var i samförstånd med min dåvarande kille. Jag ångrar ingenting. Jag (43år idag) har idag 3 nästan vuxna barn med en annan man, medan den killen (47år idag) jag hade då har inga barn så idag är det han som ångrar.

Hur gick det tillslut? Vad bestämde du dig för?