Går det nånsin över?

I somras gjorde jag något jag lovat mig själv att aldrig göra, jag tog bort mitt barn, mitt eget kött och blod. Jag va "bara" i vecka 7+4 men att se det lilla hjärtar slå på skärmen för inte saken lättare. Det skulle blivit vårt 3:e barn, det hade varit 40 månader mellan våran äldsta och denna. Jag har lätt att bli gravid och det räcker nästan att min sambo skakar kalsongerna för att jag ska bli gravid. Nu närmar sig det beräknade datumet när den lille skulle ha kommit med stormsteg och mitt hjärta går i tusen bitar!

Det går inte en dag utan att jag tänker på det lilla pyret, i 6 månader har jag plågats och gråtit över det barn jag aldrig kommer att få träffa.

När vi va där och skulle avsluta livet för ett barn vi egentligen ville ha va fruktansvärd, jag klarade inte av att genomföra det efter ultraljudet, utan vi fick gå ut därifrån och allt jag ville va att min sambo skulle säga att vi fixar det här, vi behåller vårt barn. Ord som aldrig kom över hans läppar, de ord som kom ut va att jag skulle ta chansen att plugga nu när jag kommit in på en utbildning jag verkligen vill gå så vi gick tillbaka och jag tog pillret, jag vill inte behålla ett barn mot någons vilja ingen ska behöva få ett barn den inte vill ha. Jag gjorde en hemmaabort och mådde verkligen piss, jag blödde massor och va nära att svimma pga blodförlusten. Vissa dagar önskar jag att jag hade förblött så man hade sluppit den här smärtan jag ständigt bär med mig!

Inte en enda gång på de här 6 månaderna har min sambo frågat hur JAG mår efter aborten, han låtsas som ingenting, kvar är jag med ett trasigt och blödande hjärta. Här hemma pratas det inte om aborten och tar jag upp det ignorerar min sambo det jag säger.

Dagen efter aborten gör min sambo nåt som jag bara tror att han gjorde för att lätta sitt samvete för att jag inte skulle lämna honom, han friade när jag va som mest utsatt. Vi har varit ett par i 7 år och han väljer att fria dagen efter en abort, hur tänkte han där? För mig känns inte frieriet äkta utan nåt han gjorde för att stilla sitt samvete.

Dagarna i ända går jag runt och planerar när jag kan bli gravid nästa gång det är det ända jag kan tänka på, mitt hjärta, min själ och min livmoder fullständigt skriker efter att få bli gravid igen!

Kommer man nånsin kunna glömma och slippa känna den här smärtan jag bär inom mig?