Får så dåligt samvete :(

Hoppsan, jag menade 23.30. 
När jag säger försummar så menar jag att hon prioriterar att umgås med sin pojkvän över att ta ut sonen på någon promenad eller leka med honom nu och då. Han är ett aktivt barn och behöver leka av sig. Jag vet så klart inte allt men min pojkvän har berättat om hur det var när sonen var liten, jag vet att den historien förmodligen är aningen färgad. När jag träffade min pojkvän fungerade hans relation med mamman mycket bra men det gick åt skogen när mamman började festa mer ofta och lämnade sonen i spjälsängen i flera timmar för att kunna vara ifred med sin pojkvän. Det här är saker som vi hört från flera olika personer som är oberoende av varandra. 

Absolut helt rätt skrivet. Rent krasst stämmer det, men det gör inte att jag retar mig på det mindre =/ Vi hade en överenskommelse i början om vissa regler för sonen, som ungefärlig sovtid och sådant men det fungerade inte i längden från hennes sida, så vi gav upp på det hela och kör vårt eget race lite grann och hoppas bara att hon kan få någon form av struktur på allt. Jag tvivlar absolut inte på att hon älskar sin son och på att han älskar henne, men min pojkvän mår inte bra när han får höra saker om hur det går till i hennes hem från folk som varit där. 

Som i de flesta andra trådar så flyttas fokus på vad som gällde i trådstarten till att handla om nåt helt annat. Mer regel än undantag. Ts dåliga samvete över att känna sig obekväm med pojken, som hon beskriver som helt underbar och go på alla sätt, har nu mer kommit att handla om hennes agg till mamman som enligt henne inte kan fostra sin son. För att vara någon som har väldigt begränsad erfarenhet av barn, och som alltid känt sig lite tafatt kring dem, så finns det gott om åsikter. Alltför många enligt mig.

Jag tycker att ts ska sänka sin ambition att gå in som fostrare, och istället lägga sin energi på att lära känna pojken ordentligt. Han är blott 2 år, och de talar inte ens samma språk, så det finns nog en del att jobba på där. Så jag skulle råda ts att ta ett rejält kliv bakåt, och överlåta åt föräldrarna att fostra sin son.

Jag har en liten erfarenhet då jag har 4 yngre bröder som jag varit runt som yngre. Jag vill verkligen göra situationen bättre och komma över dom här känslorna, vilket jag nog kommer göra med tid, men det känns som att mamman motarbetar alla regler och rutiner som min pojkvän och vi tillsammans har. Min pojkvän försöker arbeta aktivt för att få sonen på minst halvtid men ingen vill riktigt lyssna på honom, med motiveringen att sonen bara är två och behöver sin mamma. Vi har inga konkreta bevis på allt som pågår, det är bara utsagor från henne och andra människor runt oss. 

Som jag skrivit innan så håller jag låg profil och försöker hålla mig utanför det hela så mycket som jag kan, men det är svårt att inte bli irriterad när jag ser min pojkvän må dåligt över det hela. Jag må vara ung i hela det här och kanske inte lämplig som fostrare, därför håller jag bara regler i mitt hem och resten får föräldrarna sköta och om min pojkvän frågar vad han ska göra så ger jag min åsikt men det stannar där, han får ta det eller lämna det bäst han vill. Jag försöker inte uppfostra sonen, det har jag aldrig (med mening) påstått, jag försöker komma över mina känslor av att vara obekväm runt honom. Ett rejält kliv bakåt har jag redan tagit många gånger när det kommer till mamman men vissa saker kan jag inte låta bli att reagera på, även om jag tiger om det. 

Ts, du skriver att pojken är helt underbar och go på alla sätt. Efter vad jag förstår så har han väl till största delen varit i sin mammas vård, så nåt rätt har hon väl gjort då?

Ja, han verkligen en solstråle, åtminstone när han är runt oss. Hur han är med mamman vet jag inte, jag bara hoppas att han mår bra. Jag hade förväntat mig att han skulle vara glad att se mamman när hon plockar upp honom, men han verkar inte riktigt vara det alltid, han tyr sig mer till sin pappa och vill inte slitas från honom. 
Självklart gör hon ju något rätt eftersom att hon har honom mer än vad min pojkvän har. När vi har honom är han i början tyst och tillbakadragen och det gör mig olustig för jag vill att han ska vara den livliga ungen som jag vet att han egentligen är, han släpper ut det efter ett tag i alla fall och det är ju något positivt. 

Hur ofta träffar pojken sin pappa?

När han föddes var han hemma med pojken i ca 6 månader. Efter det har det varit ett par gånger i veckan när mamman inte haft tid och varannan helg. Nu senaste månaden har han varit med pappan ungefär två veckor och han åker tillbaka till sin mamma på söndag.

Ska tilläggas att när han träffar sonen på veckodagarna så handlar det om några timmar efter dagis.

Men det du beskriver är helt normalt. Han är en solstråle, det är de flesta 2-åringar. Han är avvaktande när han kommer till er på umgänge - hur tror du att han skulle kunna vara på något annat sätt? Han träffar inte er varje dag. Samma när han ska tillbaka till mamman. Det är förenat med allt det du beskriver att vara 2 år och vistas i två hem, varav det ena mer sällan än det andra. 

Du kanske kan tänka dig att läsa på lite? Även om du nu inte skulle vara intresserad av barns utveckling så kan det ju hjälpa dig att slappna av lite om du faktiskt vet mer om vad som är normalt och inte. 

Du pratar en del om regler och hur det ska vara i ditt hem. Har du lust att redogöra lite mer om vilka regler du tycker är lämpliga att ha för en 2-åring? 

Jag vill också ge dig ett råd: sluta att tycka så synd om och vilja försvara din pojkvän. Den sortens känslor kommer inte att gagna dig när det handlar om att skapa en bra relation till barnet. 

Jag har läst på en del och vet från mina bröder hur en tvååring kan fungera, det är ju så klart skillnad från barn till barn. 
I mitt hem, med samråd från min pojkvän, så sitter vi vid bordet och äter (enstaka undantag finns) tillsammans, mest för att han inte äter utan bara stressar om han springer runt. Jag har inte gjort några direkta regler helt själv, kanske formulerat mig lite klumpigt tidigare, utan jag har lyssnat på pappan och utgått från dom regler som han har hemma. En regel som står i bådas hem är att det är helt okej att titta på tv en stund innan läggdags, men den ska inte stå på när han väl ska försöka sova. En annan regel, som gäller mig och min pojkvän, är att ge honom varierad mat så att han får lite omväxling och alla näringsämnen han behöver (kanske låter konstigt i en annans öron men min pojkvän anser att det är mycket viktigt så jag nickar och håller med). Han får heller inte godis och dylikt innan han ätit mat, han kan ibland få något litet efter maten. 
Jag hör ditt råd, men det är svårt att inte ta människan man älskar i försvar. Jag tycker mest att situationen är tråkig när jag ser att han mår dåligt över hela "härvan" (hittar inget vettigt ord för allt det här) och blir såklart ledsen över det. Jag försöker alltid peppa honom när han känner sig som en dålig pappa, vilket han absolut inte är på något sätt enligt mig, och vi försöker lämna alla bekymmer som uppstår med situationen utanför dörren även om det ibland är svårt. Med det sagt ska jag tillägga att jag mer och mer börjar vänja mig vid våran lilla slitning med mamman och jag försöker välja att fokusera på allt bra med sonens och min kontakt istället. 

Jag har en 1,5-åring, är ej skild men jag är den som är hemma och tar hand om barnet. När de andra väl kommer hem rusar hen och möter upp skinande glad. Den glädjen bemöter hen inte mig med och så blir det väl när man alltid umgås ändå, mig tar hen för given.

Jag ska inte påstå att detta är jämförbart med er situation, det var bara en tanke.

Fast det låter inte direkt lämpligt att sätta igång med en massa fostran och synpunkter när barnet dels är så litet och dels är så sällan hos er.

Än så länge är ni inte barnets vardag för barnet och en 2 åring minns inte från 2 veckor tillbaka att man sitter still vid bordet när man äter. Bättre då att själva visa hur ni gör dvs sitter kvar och umgås. En 2 åring kan inte heller avkrävas att sitta still på samma sätt som ett äldre barn, de är alldeles för små, de äter och sedan går de. Ibland går de innan och återkommer.

Tänker lite samma sak ang att uppfsotra barnet varannan helg, det håller ju inte riktigt. Bättre då att själv vara en "förebild".

Okej, jag har läst allas inlägg och tänkt igenom det här.. Jag tror inte det var en värst bra ide att skriva här, jag råkade i misstag lägga fokus på andra saker än det jag behövde råd med. Jag känner mig just nu ännu mer förvirrad över allt och hur jag förhåller mig till pojken och känner mig ganska dålig i mitt sätt jag haft mot honom hittills. Jag har aldrig sagt att jag försöker fostra sonen, bara visa honom var jag står och hans pappa håller med än så länge. Även om vi har honom sällan så betyder inte det att jag tänker låta honom stå på huvudet i soffan och äta sin mat. Obekvämheten försvann inte genom att skriva här för jag kände att jag fick motstånd från folk när det kom till mitt sätt att förhålla mig till pojken, jag har säkert helt fel och överreagerar dock.

Men, jag måste tacka för era svar, tips och vägledning, en del av dom har varit hjälpsamma :)

Vad du än gör och hur du än går vidare så ber jag dig om att verkligen komma ihåg att det ska vara roligt att vara 2 år. Regler, tillsägelser och fostran hamnar så ofta i fokus och det är lätt för en del att förivra sig när det gäller sådana saker. Gör inte det, han är bara 2 små år. 

Jag håller med föregående om att fokusera mindre på uppfostran och mer på att föregå med gott exempel. Tänk på att pojken inte bor med er värst mycket.

Som det sagts tidigare så bör det vara roligt att leva när man är två år gammal. Det behöver dock inte betyda gränslöst.

Fokusera på det du har och försök göra det bästa möjliga utav situationen.