Hur delaktiga var era partners i avbrytandet? Så besviken på mannen...

Det är ju OT, men jag har en viss blödningsrisk rent allmänt, måste vara försiktig även som gravid etc. 

Nu letar du verkligen efter saker att gnälla på. Din man är väl ändå inte tankeläsare?

Ts. Du har all rätt att känna dig besviken. Du gick igenom något jobbigt och kände inte att du fick det stöd du behövde från din man. Vad det beror på och vad din man kände är en annan femma, men känslan av besvikelse är DIN och du har all rätt att känna så. Det ÄR jobbigt att inse att någon som står en nära inte verkar känna det en önskar att hen kände och inte kan ge det en behöver. Oavsett om det är en avbruten graviditet, en närståendes bortgång eller någon annan motgång i livet. Oavsett vad din man hade för känslor kring barnet tycker jag att han ändå borde sett DIG och att du hade det jobbigt. Han behöver kanske inte sörja på samma sätt som du, men däremot stötta dig i din sorg.

Jag fick heller inga förhållningsorder om att inte bära eller lyfta tungt. Jag fick ju alltså missfall i vecka tretton men eftersom fostret inte kom ut så skrapades jag, det räknades inte som sent heller. 

Men du verkar ha behövt mycket mer stöd än jag, och du verkar ha upplevt förloppet så mycket mer smärtsamt och det är väl därför du känner som du gör nu. Å andra sidan har det ju bara gått en vecka, det finns gott om tid för dig att må bra på igen. Du får kanske andra perspektiv senare i läkningen. Hoppas du och din man kan tala om saken på ett sätt som gör att ni båda känner er närmare varandra igen. 

Jag beklagar det ni också behövt gå igenom, det är ju tungt som tusan! Men man måste ju ta det i egen takt och inte stressa på att återhämta sig till vardagen.

Det landar nog säkert även hos han snart vad ni behövt gå igenom, då är det ju bara att prata med varandra, förklara, prata lite mer, det kommer att ordna sig.

Stora kramar till er båda!

Ja, alltså, en stor del av allt det jobbiga var processen att gå från besked om sjukt foster till att besluta om vi ska avbryta eller inte. Det låter kanske sjukt (och jag hoppas att du inte tar illa upp) men jag önskade faktiskt att jag hade fått ett missfall istället.

Att stå inför valet var vidrigt och jag tyckte att processen med tabletterna som avstannade det hela till själva igångsättningen av aborten var jättejobbig mentalt. Då kände jag att det hade varit smärtsamt med ett missfall, men jag hade kanske sluppit mycket vånda och ångest över att behöva sätta igång processen själv.

Jag ska ligga lågt i ämnet, jag sådde nog ett frö när jag berättade lite hur jag upplevde det och det är mycket möjligt att det är tillräckligt för att han själv ska fundera över saken. 

(Som sagt, det där med lyften har nog att göra med min blödningsproblematik, är kanske inte standard, men till mig sa de att jag inte fick lyfta eller bära tungt första dagarna. Samma gällde när jag blödde väldigt lätt under förra graviditeten.)

Hans sätt att sörja! Inget fel med det

Det är möjligt att han landar i det också, är medveten om att känslor inte kan stressas fram eller pressas i en riktning. Tack för fina ord!Med risk för att uppfattas som att jag bara vill ha medhåll, men TACK för ditt inlägg. Du sätter ord på det jag vill förmedla. Oavsett hur han upplever det hela så borde han ha sett mig och min sorg, enligt mig själv alltså. Det var inte så att jag dolde den.

Han förväntade sig liksom att jag skulle vara smakråd när det kom till hans kostymfärg och pratade om saker som aktiekursen den dagarna jag mådde som sämst, men undrade varför jag skulle hålla på och grotta ner mig i att läsa om typen av fosterskador som var aktuella i vårt fall, vad gjorde det för nytta liksom. Som sagt, olika fokus och olika upplevelse. Inget är väl rätt eller fel, men vi möttes inte så bra, kan man väl säga. 

Nu har jag nog gnällt färdigt, inser att många tycker att jag överdriver och ältar och det får mig att inse att maken kanske inte kan lastas alltför mycket för detta. 

Jag tar inte alls illa upp. Det är lätt hänt att man tänker så där, att något annat hade varit enklare, gjort mindre ont, inte varit lika farligt. Och ibland är det förstås så - i de fall man tvingas uppleva något ytterligare som man kanske då jämför med. Men oftast, tror jag, så är allt lika jävligt. I alla fall när det handlar om barn man önskat sig men som inte fick bli till. 

Jag vet när jag genomgick det där att ganska många reagerade med äcklade känslor och olust över att jag (först) fick vänta på att missfallet skulle komma igång av sig självt. De tyckte att det var obehagligt att tänka på att jag gick runt med ett dött foster i magen. Själv tyckte jag att det var en fin upplevelse. Jag tyckte att det var fint med några dagar till där jag kunde hålla om det där lilla livet som tystnat. Jag tyckte inte att det var läskigt eller otäckt. Det var ju min lilla groda det där också. 

Du kanske inte behöver ligga lågt, eftersom det ju också är viktigt om du vill och behöver prata om det. Men du kanske kan hitta ett sätt att prata på som inte behöver bli anklagande. Han känner sig kanske redan misslyckad (människor är bra på att göra det tyvärr)? Lycka till hur som helst, det brukar bli bra i skutänden också när livet bestämt sig för att knocka en tillfälligt. 

TS - jag läste din trådstart. Och så läste jag några av kommentarerna, och då blev jag arg o lite ledsen. Inte för alla, för någon fin finns där. Men för flera av dem som anser att "du kräver för mkt".....eller...."din man är inte tankeläsare".......eller....."hans sätt att sörja, inget fel i det"..... Jag blev ledsen av dem.

Som "madaren" skrev - Du har all rätt att sörja! Jag håller med. Oavsett vad man går igenom som är jobbigt så räknar man väl med att ens partner ska vis empati och kunna stötta en. Det kunde inte din man och jag förstår din besvikelse. Jag hade också blivit grymt besviken. 

Vi gick igenom först ett missfall i v10, och sen ett sent avbrytande i v 18 (sjukt foster). Vi gick verkligen igenom allt det tillsammans. Sörjde tillsammans, pratade enormt mycket både före och efteråt (och fortfarande, ett år senare). Vi fanns där för varandra. Dock upplevde jag ändå lite av en ensamhetskänsla ibland. Vi sörjde olika. Jag upplevde det som att jag tog det hela tyngre än min man. Vi pratade även om detta mycket. Vilket också hjälpte och förde oss närmare varandra. Så ja - jag fick verkligen det stödet jag behövde. Eller - som vi båda behövde.

Du har förklarat för din man osv. Vad gör man mera då? Tja - min tanke var: Har du kontakt med någon kurator? Isåfall tycker jag du ska be honom följa med dit en gång så att ni får prata igenom det där. Lägg inte locket på det här och tänk "jag får reda ut det själv". Det tror jag är dumt. Då kommer det i värsta fall att ligga som en sur socka och lukta i er relation. Red ut det istället från grunden. Han behöver förstå varför du blev besviken, han behöver förstå vad du gått igenom. Kort sagt - han behöver klara av att kliva ur sina egna skor och stå i dina ett tag och betrakta din värld. Och du behöver göra detsamma med honom. Så att ni förstår varandra. Till sånt är det jättebra att ha en tredje part med, som en kurator tex.

Jag tror, att om ni blir gravida igen, så kan det här finnas med som ett spöke. Du kanske kommer att vara mera orolig för om allt står rätt till. Och om han inte kan förstå det då, så kommer din besvikelse tillbaka. Ni behöver mötas...... Lycka till!

Du stöttade honom när han hade det jobbigt på jobbet. Men han satt i jobbsamtal när du låg och blödde ut ert sjuka barn?

Tror fan att du är besviken på honom. Oavsett att han inte har graviditeten inom sig så får han väl ha normal empati för någon som mår dåligt? Även om han inte själv tycker det är lika jobbigt så får han väl för fan fejka!

Jag hade varit otroligt arg och ledsen om min man betett sig som din. Och ja, jag hade klandrat honom!

Vi gick igenom en sen abort i vecka 19, efter tillstånd från Socialstyrelsen. En sen abort är ju som en miniförlossning då man s a s får föda fram barnet. Vi var tillsammans på alla ultraljud innan dess och jag fick också allt stöd jag kunde önska av min sambo under hela avbrytandet.

Han skulle inte ha drömt om att prata i telefon eller titta på teve. Han fanns hela tiden där, både fysiskt och psykiskt. För mig var detta det värsta jag varit med om (även vårt barn var i princip dödsdömt, därav aborten) och hade jag inte haft hans stöd vet jag inte hur jag hade klarat av det utan att förlora förståndet. Jag kräktes, frös och fick mitt livs första ångestanfall. Och som sagt, han fanns med mig genom allt detta. På alla tänkbara sätt. 

Så ja, jag förstår verkligen att du är besviken, TS. Det var ert barn, något ni skapat tillsammans, och det är klart att du förväntar dig mer stöd än vad du fick.

Jag tycker ni ska kolla om ni inte kan få komma till en kurator och prata igenom det här tillsammans. Jag gick länge till en kurator efteråt och hade min sambo känt att han behövt hade även han fått vara med.

Hoppas att ni kan prata igenom det här på ett bra sätt och att det snart känns bättre!

Kramar!

Det är väl mindre viktigt hur man reagerar och känner vid en specifik situation, i det här fallet vid ett avbrytande av en graviditet, än att man är bra på att stödja varandra när man mår dåligt? Det stora problemet här är ju att TS upplevde att hennes man inte var ett stöd när hon behövde honom som mest, inte huruvida hans känslor för graviditeten var tillfredsställande eller inte. 

Det ni (TS och din man) har varit med om kan vara känslomässigt förlamande och min erfarenhet (det som hjälper för mig) är att total öppenhet och kommunikation är det som är viktigast i dessa kritiska lägen. Det är väldigt lätt att gå och må dåligt för sig själv eftersom man inte vill vara en belastning för den andra men i långa loppet är nog det bara kontraproduktivt och man riskerar att glida ifrån varandra istället. 

Som slutkläm vill jag dock poängtera att det finns tyvärr inbyggd problematik för oss partners vid situationer som TS varit med om och liknande. Jag var med på sjukhuset när vi (min livskamrat och jag) fick reda på att barnet i magen som jag sjungit för de senaste månaderna var dött. Jag såg ultraljudet där mitt framtida barn bara låg stilla och till synes vilade i magen men utan hjärtljud. Jag var med min älskling (hemma från jobbet) den vecka det gick från detta till att hon fick tid för att ta bort fostret. Jag var givetvis med på sjukhuset vid detta ingrepp också och väntade ensam i ett rum medan hon fördes bort för nedsövning och ingrepp. Jag var med vid uppvaknandet och hemfärden. Under denna tid pratade ingen i vårdpersonalen med mig. Ingen undrade hur jag mådde. Ingen gav mig telefonnummer och information om stödgrupper. "Om du mår dåligt finns det ett nummer här som du kan ringa" berättades det för min partner medan jag stod bredvid sängen, och inte ett ögonkast på mig från personalen. Den enda gång en läkare (eller sköterska, jag vet faktiskt inte) adresserade mig var när hon berättade att det var viktigt att jag var ett stöd för min partner. 

Jag har inget större problem med detta eftersom jag förstår att sjukhuset stod för en medicinsk behandling och det var min älskade som var patienten, inte jag. Men med detta sagt så förstår jag ifall denna upplevelse ökar på en känsla av utanförskap hos en partner. Desto viktigare att man pratar med varandra eftersom sjukhuset knappast kommer att få din man att känna sig delaktig. 

Att ha inte är ledsen över barnet förstår jag, det kan du inte förvänta dig.

Men att han inte tar sig tid att prioritera dig när du är ledsen, att ex prata i jobbmobilen när du behöver tröst, det är piss.

Man kan inte tvinga någon annan att känna exakt samma som en själv. Din upplevelse av det som hänt är en helt annan än den din man upplever. Med det sagt så ska man självklart vara lyhörd för den andres behov. Att praktiskt hjälpa den som mår dåligt och göra vardagen lite lättare. Att finnas där som tröst. Men där du känner sorg över ditt barn som var så sjuk och inte fick födas så kanske han känner, vilken tur att de upptäckte detta så att vi kunde göra något åt det.

Jag tror inget är rätt eller fel, bara olika. Sen är ju vissa personer inte särskilt omhändertagande alls och förstår sig inte på den andres situation överhuvudtaget. Det enda du kan göra nu är att berätta och förklara och hoppas att han kan ta det till sig.

Hoppas att du snart kommer att må bättre och att du snart är gravid igen.

Alla reagerar och visar sina känslor på olika sätt i jobbiga händelser. Oftast tänker man mycket i sin ensamhet det är ju då man bearbetar.

Klart män kan vara ledsna, besvikna över en sådan situation. Dock så tror jag att dom aldrig kommer riktigt förstå och känna som en kvinna då det är vi som bär på fostret/barnet. Dom ser från dag 1 hur kvinnan förändras av sin graviditet tills barnet är ute.

Medans vi känner ALLT som pågår i magen.. Illamående, osmidig ect..

Tror dock min sambo hade blivit helt förstörd inombords om det skulle komma på tal om att våran bebis inte längre lever. Är i v 35..

Men nu har det gått en tid, han har hunnit smälta och ta in att han ska bli pappa. Vi har köpt saker.. Han märker mina graviditetskrämpor varje dag och känt bebis leka rövare i magen. Med det menar jag inte att ni inte har rätt till era känslor för det har ni i största grad. Har själv haft 2mf sen tidigare så jag vet hur det känns att förlora något som är önskvärt och så efterlängtat. Jag var då i v 13-14.

Men det bästa är att prata om det så ni kan gå vidare, med det menar jag inte att glömma det som har hänt. Men varken han eller du kan kräva att man ska reagera på ett visst sätt i en jobbig situation.

Förstår din besvikelse TS! Har själv gjort två sena avbrytanden pga kromosomfel och min man var en klippa genom hela processen. Prata i telefon under aborten!!!! Min man höll min hand genom värkarna och vi grät tillsammans. Han sjukskrev sig också efteråt då han mentalt var lika knäckt som jag var. Tror att graviditeten kanske inte var lika verklig för din man som för dig.

Vissa kommentarer här är så oerhört hårda och kalla. Jag tror inte på att du Anonym (9) verkligen genomgått en abort av ett önskat barn!

Kram! TS!

Men acceptera att man hanterar o sörjer jobbiga saker olika. Enligt dig så ska ni vara lika delaktiga i detta - hur har du i så fall stöttat honom? Jag läser bara jag, jag, jag... Nä han reagerar inte så som du vill. Berättar du vad du behöver? Du tycker att du stöttar honom så bra när det gäller andra saker, men är det på det sättet han vill?

Ett kort inlägg från professionell
Abort, oavsett anledning, kan oftast kategoriseras som en traumatisk händelse för kvinnan, oavsett hur partnerns stöd upplevs. Kanske behöver du bearbeta denna -för dig- hemska, sorgliga och jobbiga upplevelse enskilt för att kunna gå vidare. Vad gäller er relation rekommenderar jag familjerådgivning, finns i varje kommun, kostar lite och hjälper ofta par att komma vidare från svek, besvikelser, sorg och "slapphet"
KRAMAR