Oplanerat bonusföräldraskap på heltid

Jag har bara läst TS nu och jag tycker inte alls det är ok. Man måste prata med varandra om så pass stora förändringar som det trots allt är att ständigt ha folk omkring sig när man förväntat sig v v bara.

Sen att sambon tillåter att ungarna kommer för att det är slappare är absolut inte ok, vad fan (rent ut sagt) ger det för signaler till barnen?
Att hon dessutom inte kräver underhåll med iaf minimibeloppet är vansinne. Jag hade krävt separat ekonomi i det läget.

Jag tror många väljer att INTE prata om det.

Jag är den kvinnan som skulle be min sambo flytta ut (ur mitt hus) om hans barn skulle bo permanent. Väldigt ledsamt, men det skulle inte finnas något alternativ för mig. Det är en känslig fråga och VI har båda valt att INTE tala om det rakt ut. Däremot så vet han säkerligen att det är så. Och skulle barnen "bara så där" utan anledning vilja bo hos oss varje vecka så är jag ganska säker att han skulle ta det till diskussion med dem. Han säger själv att han också trivs med livet att bara ha huvudansvaret och låsningen det innebär varannan vecka, att också vara lite fri, kunna göra precis vad man vill.

I vårt fall är barnen stora, snart på väg i alla fall, och det skulle ju vara om mamman skulle förolyckas eller något dylikt hemskt. Risken är dock inte så stor så vi har valt att leva i ... förnekelse... eller vad man ska kalla det.

Jag tycker inte alls illa om hans barn, men det är inte mitt typ av liv, jag trivs inte helt med familjelivet. Varannan vecka funkar, men varje vecka skulle inte gå.

TS; jag förstår dig med andra ord precis. Och du måste ju prata med din sambo. När det nu är ett faktum går det ju inte att komma undan längre.

Måste ju ändå säga att ts och hans sambo haft någon slags dialog: planer om deras fortsatta gemensamma liv, husköp anpassat efter vv. Jag vet inte vad som var grunden för denna temporära inflytt av ungdomarna men temporärt är inte samma sak som tillsvidare så nog har väl tonåringarna och mamman skyldighet att redovisa sina syften. Pappan har inte dött, är inte allvarligt sjuk, inget drastiskt har hänt att anta att läget skulle förändras.

Och vi gjorde tvärtom. Köpte hus stort nog för alla sex barnen om de skulle vilja bo här allihop. Men har haft olika varianter på vv samtidigt, vv olika veckor, vh och heltid med de olika barnen utifrån de behov som funnits vid olika tillfällen. Man måste räkna med att det ändras och alla barn måste vara lika välkomna oavsett vems de är!

Man är inte barnfri om man är förälder.

Har inte så "stor ekonomi" utan vi valde att flytta ut från stan en bit där ett så stort hus gick på typ 1,2 milj.

För min del hade jag inte kunnat tänka mig att flytta ihop med min sambo om jag inte vetat att mina (än så länge varannan veckas) barn kunde bo hos oss på heltid om de behövde. Men vi har också pratat om att vi helst inte vill ha det så för att vi uppskattar vår egentid, vuxentid, väldigt mycket.

Så jag hade aldrig bara låtit mina barn flytta in permanent på heltid utan att vi pratade om det. Det är stor skillnad att ha bonusbarn på heltid eller varannan vecka och en sådan förändring hade jag velat göra min partner delaktig i. Och samma sak om det gällde hans barn, det beslutet hade jag velat vara delaktig i.

Även om det inte handlar om att neka barn att bo där de verkligen vill men man kanske behöver justera andra överenskommelser, ex "om du ska bo här på heltid så vill vi att du lagar mat på tisdagkvällar" eller vad det nu kan handla om... och även diskutera om kostnaderna ska fördelas annorlunda.

Nog har tanken funnits att sambons barn av någon anledning kunde komma att bo hos oss men jag vet också att sambon helst delar ansvaret med mamman, de båda värdesätter vv med allt vad det innebär. Men, sen fick mamman för sig att flytta, hon hade andra saker hon ville göra med livet.

Vi har inte haft ett läge där vi kan ställa krav innan barnet kom till oss på heltid. Barnet hade inget annat val än att bo hos oss på heltid eftersom en flytt med mamma inte var ett alternativ. Vår bostad funkade för vv, nu har vi vuxna svårt få tid och rum för bara oss själva, vi har inte råd att byta bostad (inte ens att flytta ut en bit ut på landet). Min sambo får numera ta hand om alla åtaganden kring barnet själv vilket också ger oss mindre tid för annat. Mamman lever och är frisk, ingen har dött, ingen allvarlig olycka har hänt, vv flöt på fint, barnet var nöjd, så det där med heltid kan komma över en på olika sätt.