Sluta gnäll på att ni "bara" får ett barn.

Nu HAR ju många stått där själva och vet mycket väl vad ofrivillig barnlöshet kan innebära känslomässigt och hur påfrestande det kan vara, men tycker ÄNDÅ inte att man har rätt att förneka de som är sekundärt barnlösa att tycka att det är en sorg för dem och uttrycka detta. I affekt och i stunder av extrem sorg och ilska över livets bitterhet kan man häva ur sig det mesta, och om man i efterhand inser att man gått över gränsen och backar från det så är det många som förstår. Vilket dock inte TS gjort utan hävdar att hon inte ö h t skriver om andras sorg när det är just det som hela saken går ut på.... Hon riktar sig till de som har barn med en uppmaning att inte gnälla för hennes sorg är minsann viktigare, och det är vad de flesta reagerar på. Inte att hon är ledsen och arg och känner bitterhet och avund.[quote] Så försök att vara lite ödmjuka och förstående för det ts skriver, kliv ner ifrån era höga hästar och sluta säga att så ska man inte tycka eller tänka eller säga för det skulle inte ni göra osv osv för det har ni ingen aning om, om ni inte stod där själva. Punkt![/quote]

Jag är ledsen över att jag inte kommer få bebis nr 4 av olika anledningar så då måste jag vara en avskyvärd människa då.

Jag kan bara säga till TS att jag aldrig kommer förstå din sorg, men den måste vara fruktansvärd. Att verkligen vilja ha barn och inte kunna få det måste vara det värsta som kan hända en. Tyvärr tillhör jag den grupp du förmodligen avskyr mest av alla: har två barn tillkomna enkelt. Men jag är så oerhört tacksam för dem så oerhört tacksam! De är mitt allt, att bli gravid var viktigt och stort, och jag tackar gudar och högre makter för att vi inte behövde slita för att få till det.

Min bästa vän har försökt i 5 år nu, och att se henne genom det här helvetets kval är hemskt. Jag önskar att hon slapp gå igenom detta, att hon fick det hon helst av allt vill ha och drömmer om. Att hon och hennes man ska sluta bära den här sorgen och saknaden som en våt filt över förhållandet, utanförskapet från andra barnfamiljer. Om det inte var så förbannat jobbigt att vara gravid och att man binder sig känslomässigt till barnet hade jag gärna varit surrogat för dem om det gått. Usch, jag tycker så synd om dem, och dig, och alla som längtar och väntar

Jag är ledsen över att jag har fått gått igenom 3 MF på 3 år för att få ett syskon till våran son. Den ledsamheten kan ingen ta ifrån mig, så jag gnäller så mycke jag vill, och du får gnälla så mycke du vill!

Jag kan förstå dig ts, samtidigt som det inte är riktigt så enkelt när man väl är där. Ungefär som att oförstående människor kanske kan tycka att om man inte kan få barn så får man väl bara acceptera det och köpa hund typ. Nu har vi försökt närmre 2 år, gått igenom ett mf vilket bara det är en sorg. Utredning och jobbiga undersökningar. Men inget barn kommer det. Jag har en sjuåring och är fruktansvärt tacksam för det. Jag kommer klara mig utan fler och tänker ofta så som du skriver i ts, att jag ska inte klaga. Och det gör jag heller aldrig någonsin, men jag tänker det och gråter om nätterna och drömmer om en liten och får en klump i magen när jag tänker på att hon precis som jag kommer vara ensam som vuxen. Och min man har inga barn själv. Så jag gråter en skvätt över att han kanske inte kommer få bli pappa. Hur ska vårt förhållande klara det? Kommer han bli bitter och vilja försöka med någon annan så småningom? Men det säger jag inte till någon, inte ens min man eller dagboken, för man ska va glad och tacksam att man fick ett barn alls. Egentligen undrar jag varför man inte tillåter varandra att ha sitt egna lilla helvete och sin egna sorg. Varför måste min sorg jämföras med din ts? Kan man inte bara komma fram till att vi sitter i skiten allihop mer eller mindre och stötta varandra där vi är, här och nu?

Jag tycker ATT man bör jämföra situationer. Jag har ett barn och det känns mycket sorgligt att hen inte har något syskon. Det känns också mycket jobbigt att vi föräldrar inte har det bra tillsammans utan snart måste separera. Jag önskar att jag levde i en bra relation där vi föräldrar älskar varandra och att vi hade två barn tillsammans. Det är en stor sorg att det inte är så och heller aldrig kommer bli så för jag är för gammal för att hinna få barn med någon annan. Så jag är avundsjuk på dom som lever med en man de älskar som de har två barn tillsammans med.

Innan jag fick mitt barn så var jag så rädd att aldrig få barn. Så jag vet den stora ångesten över att förbli barnlös. Så jag känner stor glädje över det barn jag har och tänker på det varje dag att tänk om jag inte haft hen heller då hade jag varit helt deprimerad. Så att påminna mig själv om att min sorg kunnat vara ännu större  dvs om jag inte hade haft något barn alls gör att jag lättare orkar med min nuvarande situation.

Och liknande sätt borde andra göra...dvs tänka på det som är bra. Har man  "bara" ett barn och önskar ett till så känner man naturligtvis sorg över det men för att sorgen inte ska ta överhanden kan man tänka på glädjen över att ha ett barn och kanske t.o.m leva i en kärleksrelation med pappan. Och har barnet redan ett syskon men att man önskar ett till barn så kan man naturligtvis känna sorg över det men även där har man ännu mer att vara tacksam över...ens barn har redan syskon osv.

Det är fel tycker jag att säga....allas sorg är lika...det går inte att jämföra sorg. Vad tjänar man på att tycka att allt är lika sorgligt? Då kan man ju aldrig vara nöjd och må bra för det finns ju alltid något som man kan rikta in sin saknad på.Om man även tänker  det man är tacksam över och har man redan ett eller två barn och kanske tom en bra kärleksrelation med pappan så bör sorgen över att man inte får ett barn till barn bli mindre. Önskan kan man förstås ha kvar men sorgen borde bli mindre eftersom man har mer att glädjas över än den som inte har några barn alls..

Och har man två friska barn i en kärleksrelation fast man egentligen vill ha en tredje så tycker jag det sorgliga är om man blir deprimerad över att man inte har ett tredje barn istället på att fokusera på det man har dvs två friska barn som har varandra och en fin kärleksrelation till den andra föräldern.

Jag håller med TS! Alla får självklart sörja för det dom vill men jag är ofrivilligt barnlös (änsålänge) och jag tror inte den sorgen går att jämföra med något annat samt att man lider oerhört av att höra de som redan har barn sörjer över att de inte får fler. Det känns faktiskt som en käftsmäll. Jag tror att vi i dagens samhälle har någon "jag vill ha mer hela tiden-mentalitet"....vi blir mer och mer sällan nöjda med det vi har (allmänt menar jag nu). Jag tycker det är lite skrämmande och man måste stanna upp och njuta av det man har här och nu. Vi som inte har barn har också andra saker att glädjas över och uppskatta men den enorma sorg som det innebär att inte få ett barn är olidlig och finns konstant som ett svart moln över hela ens liv, varje sekund.

Ni som gillar att jämföra saker, typ barnen i afrika. Jag tror den som fick ett mål mat är gladare än den som blev helt utan...