Anonym (TS) skrev 2014-02-11 22:02:39 följande:
Det var extremt jobbigt. Själva krystningsprocessen blev för mycket. Allt som skedde gjordes i toaletten då dom satt över ett bäcken över sittsen. Det är som en plast stekpanna (djup) som fångar upp det som kommer ut. Det var extremt påfrestande att behöva sitta där inne ensam och genomgå processen då jag heller inte gjorde det med 100% vilja. Jag satt där inne och grät samtidigt som jag försökte krysta ut mitt egna barn, som jag hade ihjäl... det tar hårt på en. Jag känner mig ångestfull och skamlig som haft ihjäl mitt egna barn. Det är svårt att beskriva hur man mår med sådana känslor.
Jag har blivit rejält jävla ledsen emellanåt för att vara ärlig. Det tar hårt också eftersom jag är bonus mamma redan och så gärna vill ha egna barn med mannen jag älskar. Att min graviditet kom i sånt fel tillfälle knäckte mig. Jag blir ledsen ibland än idag. Jag blir dock inte påverkad av att se andra med barn eller så, det är mer när jag umgås med bonus barnet som verkligheten kan hinna ifatt. Jag var beräknad den 10 april i år så det hade ju inte varit så lång tid kvar vid det här laget.
Jag blev erbjuden att prata med psykolog hos danderyd men jag avböjde det. Har haft en gles kontakt med en barnmorska som jag har god kemi med på um i orten där jag bor. Men jag har inte gått regelbundet och bearbetet det här hos någon professionell.
Åh, jag skulle vilja ge dig en lång, varm kram! Jag förstår att det har varit, och är, oerhört tufft. Jag gick själv igenom en tvåstegsabort för drygt två år sedan. I mitt fall var det på grund av att barnet var missbildat (han hade inte kunnat leva utanför magen) och trots att jag visste att jag inte hade mycket till val, var det det värsta jag har gått igenom.
Jag känner verkligen med dig och vill som sagt helst av allt ge dig en lång, varm och innerlig kram!
/Medsyster