Anonym (Orolig)

Äldre 16 Feb 14:36

188 svar

Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

Hej, jag undrar om någon kunnig kan hjälpa mig reda ut min situation och ge mig lite lugn i själen så att jag vågar följa mitt hjärtas röst och begära skilsmässa..

Min man och jag har varit ett par i över 10 år och gifta de senaste 3 av dessa. Vi har 3 barn tillsammans, men för att minimera risken att bli igenkända av någon, väljer jag att inte precisera deras åldrar. Av olika juridiska anledningar har jag inte någon rätt att göra anspråk på vårt boende, som helt och hållet tillhör min man. Om vi skiljer oss kommer jag att befinna mig i följande situation:
1. Utan hem
2. Utan arbete
3. Utan inkomst (är sjukskriven för tillfället = sjukpenning, men för övrigt ingen inkomst)
4. Väldigt ledsen, trött, nertryckt (många års mental misshandel), men ändå liiiite hoppfull om att framtiden kanske kan se lite ljusare ut för oss alla, än de senaste åren gjort.

Min mans situation däremot, kommer att se ut så här:
1. Eget boende, som han äger merparten av (litet banklån finns).
2. Arbete = inkomst
3. Lite ledsen och trött, men då han har en förmåga att dels begrava sig i sitt arbete, och dels att förneka alla former av känslor, så lär han må "till synes" bättre än jag efter en ev. skilsmässa.

Nu undrar jag: Vad har vi för juridiska rättigheter och skyldigheter när det gäller följande:

1. Att se till så att även JAG har ett acceptabelt boende, där jag kan starta om, trivas och även ha möjlighet att umgås med och vårda våra barn.

2. Umgänge/vårdnad av barnen: Egentligen skulle jag nog vilja ha ensam vårdnad av våra barn, då jag vet att barnen hade haft det bättre och lugnare hos mig, men jag vet också att min man är av samma åsikt..så ingen av oss kommer att ge upp vår del av vårdnaden utan en rejäl fight. Vi har därför alltid sagt och lovat varandra att vid en ev. skilsmässa så är det självklart att vi ska ha delad vårdnad, 50/50, och detta är ett löfte JAG tänker hedra och hoppas att han gör detsamma. Men jag är lite orolig ändå... Finns det någon risk att han kan lyckas få HELA vårdnaden, om han sviker sitt löfte till mig och går till rätten och kräver hela vårdnaden själv..? Vad krävs för att han skulle lyckas med det, att ta ifrån mig "min halva"?

3. Ekonomi/försörjning: Jag har inget arbete, eftersom jag har varit hemmafru/mammaledig under många år och dedikerat min kropp och själ åt våra barns och vårt hems omvårdnad. Men det får jag givetvis inget tack för NU...om vi skiljer oss. Då står jag tomhänt, medan jag curlat för min man i över 10 år... Korkat, jag vet. Men frågan är ju: vad händer med mig, rent ekonomiskt? Vad har jag för rättigheter, i egenskap av individ, kvinna, mamma och hustru, att få hjälp med min försörjning vid en skilsmässa, om jag står på "bar backe" utan en enda krona på banken, och utan några materiella tillgångar överhuvudtaget?

Egentligen vill jag verkligen inte att vi ska skilja oss, och jag har kämpat som en idiot för att lösa våra problem under många år nu, men det blir bara värre, inte bättre. Han skyller ifrån sig allting, vägrar lyssna, försöka förstå, verkar inte bry sig alls längre, så det verkar helt kört. Men jag är väldigt rädd för att ta steget...känns som att kasta sig ut för en klippa, utan livlina, och utan att ens se botten på avgrunden... Jag har INGENTING om vi skiljer oss. Jo, mig själv och mina barn. Men HAN har alla möjligheter i världen att gå vidare utan någon större ansträngning, och det känns...fruktansvärt orättvist. Jag har gett ALLT för vår familj, så mycket att jag nu inte har någonting alls kvar. Hjälp.

Anonym (Hmm)

Äldre 18 Feb 11:38

#173

Åsså tänkte jag på inlägg #128; om du nu har ett permanent hälsoproblem kanske du kunde få hjälp med avlastning osv från kommunen? Hör efter med dom. O som nån annan skrev, du kanske även kunde få hjälp med boende just därför.

Nån annan skrev i tråden: många kvinnor men ytterst få män hamnar i samma situation som den här! Beroende av en man o står helt på bar backe vid en separation. Trist!

Men en sak undrar jag över. I ts stod det nåt om många års mental misshandel, men du har inte nämnt någonting om det i något av inläggen? Hoppas du vet att du kan få hjälp där.

Bra iaf att du ska ta kontakt med rådgivare, familjerätten osv, hoppas verkligen det går bra för dig!

Audhild01

Äldre 18 Feb 18:08

#174

Anonym (yy) skrev 2014-02-16 14:42:41 följande:

Ett boendefår du ju ta och skaffa själv...? Hur menar du att det skulle vara någonannans skyldighet? Du har ju valt att inte försörja dig själv så där kan det ju bli svårt, du får ansöka om försörjningsstöd och hoppas att du får det beviljat tills du hittar ett arbete.

Hur kan du anse att det är någon annans uppgift eller skyldighet att försröja dig och ge dig bostad?

Ni är många som skriver sådant här okänsligt och hårt i tråden, och jag undrar bara vad ni är för slags människor bakom de anonyma signaturerna? Plågade ni djur också som barn..?

Anonym (yy)

Äldre 18 Feb 18:13

#175

Kryddmix skrev 2014-02-18 07:23:13 följande:

Men herregud tar ni allt så jävla ordagrant? Hon menar ju självklart att hon har slitit extremt hårt och inte bara suttit och haft semester. Att hon har slitit minst lika hårt som någon som går till sitt jobb varje dag.

Att folk ska klanka ner på henne nu när hon vill ha råd det är sjukt. Ja ok finns mycket hon kunde ha gjort men tyvärr lite försent nu och hon vet det. Ge råd istället för att trycka ner någon ännu mer.

Jag klankar inte ner. Men det stör mig enormt när vuxna människor inte tar ansvar för sina egna val. Att man räknar med att andra ska städa upp efter en. Har man valt att vara hemma med barnen och struntat i att arbeta och försörja sig - ja då hamnar man i en jäkligt jobbig sits sen när förhållande tar slut. Jag tycker att det är katastrof att ta förgivet att andra ska fixa livet åt en då. Att man inte ens tar ansvar för sina egna val.

Och jo ts hävdar att hon slet dygnet runt och att det var mycket jobbigare att vara hemmafru än att arbeta heltid.

Om ts tog ansvar och visade minsta lilla att hon faktiskt vill ta hand om sig själv så skulle jag inte reagera.

Audhild01

Äldre 18 Feb 18:15

#174

Anonym (yy) skrev 2014-02-18 18:13:21 följande:

Jag klankar inte ner. Men det stör mig enormt när vuxna människor inte tar ansvar för sina egna val. Att man räknar med att andra ska städa upp efter en. Har man valt att vara hemma med barnen och struntat i att arbeta och försörja sig - ja då hamnar man i en jäkligt jobbig sits sen när förhållande tar slut. Jag tycker att det är katastrof att ta förgivet att andra ska fixa livet åt en då. Att man inte ens tar ansvar för sina egna val.

Och jo ts hävdar att hon slet dygnet runt och att det var mycket jobbigare att vara hemmafru än att arbeta heltid.

Om ts tog ansvar och visade minsta lilla att hon faktiskt vill ta hand om sig själv så skulle jag inte reagera.

Tror att det här bottnar i dåligt samvete, för att du och andra som skriver sådant här har skuldkänslor för att ni lämnade bort era barn när de var små. När en kvinna som inte har gjort det råkar illa ut, så blir ni skadeglada. Ni är värre än gamar!

Anonym (yy)

Äldre 18 Feb 18:17

#175

Audhild01 skrev 2014-02-18 18:08:45 följande:

Ni är många som skriver sådant här okänsligt och hårt i tråden, och jag undrar bara vad ni är för slags människor bakom de anonyma signaturerna? Plågade ni djur också som barn..?

Nej men vuxna människor som inte tar ansvar för sinaegna val är för mig förkastligt. att man inte ens kan stå för att man gjort kassa val, och när man inte vill ta hand om det själv utan litar på att andra ska fixa allt åt de - det är bara pinsamt.

Anonym (Orolig) Trådstartaren

Äldre 18 Feb 18:17

#176

Anonym (Please) skrev 2014-02-18 11:14:21 följande:

Det är mannens hus och han såg till att skriva äktenskapsförord. Jag skulle vilja veta varför TS gick med på det när de nu hade planerat att hon skulle vara hemmafru.

Nu hade jag ju tänkt lämna tråden, men av någon underlig anledning dras jag ändå hit emellanåt av ren nyfikenhet..finns ingen annan vettig förklaring..

Som svar på din fråga: det var ju inte så att ALLT hände samtidigt precis.. Det ena har gett det andra osv. Det var inte så att vi satte oss ner, gjorde en plan för 10 år framåt, inklusive ekonomi, antal barn, eventuella sjukdomar/olyckor/förlossningsskador, bostad, föräldraledighet osv... Vi har fått improvisera mycket längs vägen, för att få allt att gå ihop (mest ekonomiskt. Har haft det tufft pga. jobbig arbetsmarknad). Jag skrev på äktenskapsförordet eftersom det endast var under det villkoret han ville flytta hit, annars hade vi fått hitta ett annat boende (hyra tillsammans), som inte skulle vara lika bra, lika stort eller lika billigt. Varför trycka in hela familjen i något SÄMRE, bara för att jag inte vill erkänna att bostaden faktiskt ÄR hans? Han köpte den för pengar han sparat ihop sedan tidiga tonår och framåt. Jag förstår och accepterar att jag inte har någon juridisk rättighet till hela bostaden, men däremot tycker jag ibland att jag kanske borde få vara med och dela på värdeökningen som skett sedan vi flyttade in i bostaden tillsammans, samt betalade hyra + renoveringar tillsammans. Men det är möjligt att han går med på det, vet inte i dagsläget. Han har vid något tillfälle lite tveksamt sagt OK till det, men sen blev det inget mer... Inget skriftligt, tyvärr.

Anonym (Hmm) skrev 2014-02-18 11:38:01 följande:

Åsså tänkte jag på inlägg #128; om du nu har ett permanent hälsoproblem kanske du kunde få hjälp med avlastning osv från kommunen? Hör efter med dom. O som nån annan skrev, du kanske även kunde få hjälp med boende just därför.

Nån annan skrev i tråden: många kvinnor men ytterst få män hamnar i samma situation som den här! Beroende av en man o står helt på bar backe vid en separation. Trist!

Men en sak undrar jag över. I ts stod det nåt om många års mental misshandel, men du har inte nämnt någonting om det i något av inläggen

? Hoppas du vet att du kan få hjälp där.

Bra iaf att du ska ta kontakt med rådgivare, familjerätten osv, hoppas verkligen det går bra för dig!

Ja, det är mycket möjligt att jag kommer att få hjälp pga. mitt hälsoproblem, det kommer inom kort att vara under utredning, om jag får som jag vill.

Mental misshandel: Ja, tyvärr är det nog det rätta namnet för den behandling jag ofta mottager från min man. Han förstår det inte själv, men det gör det inte mindre plågsamt.

Han är själv en produkt av sin egen uppväxt, där stämningen var mycket märklig och det haglade verbala kränkningar och mentala "psykningar" mellan föräldrarna. Så det är tyvärr något han utsätter mig för, mer och mer. Väldigt frustrerande, och en väldigt stor anledning till varför jag känner att jag nog måste lämna honom - måste ta mig själv och mina barn ur denna situation, innan de också tar skada (och sedan behandlar SINA partners likadant i framtiden.) Det var inte alls så här jag tänkte mig familjelivet och äktenskapet, speciellt inte med tanke på hur mycket jag satsat på detsamma, så...jag är minst sagt chockad, besviken, ledsen och orolig.

Hannah76

Äldre 18 Feb 18:24

#177

Anonym (Orolig) skrev 2014-02-18 18:17:56 följande:

Nu hade jag ju tänkt lämna tråden, men av någon underlig anledning dras jag ändå hit emellanåt av ren nyfikenhet..finns ingen annan vettig förklaring..

Som svar på din fråga: det var ju inte så att ALLT hände samtidigt precis.. Det ena har gett det andra osv. Det var inte så att vi satte oss ner, gjorde en plan för 10 år framåt, inklusive ekonomi, antal barn, eventuella sjukdomar/olyckor/förlossningsskador, bostad, föräldraledighet osv... Vi har fått improvisera mycket längs vägen, för att få allt att gå ihop (mest ekonomiskt. Har haft det tufft pga. jobbig arbetsmarknad). Jag skrev på äktenskapsförordet eftersom det endast var under det villkoret han ville flytta hit, annars hade vi fått hitta ett annat boende (hyra tillsammans), som inte skulle vara lika bra, lika stort eller lika billigt. Varför trycka in hela familjen i något SÄMRE, bara för att jag inte vill erkänna att bostaden faktiskt ÄR hans? Han köpte den för pengar han sparat ihop sedan tidiga tonår och framåt. Jag förstår och accepterar att jag inte har någon juridisk rättighet till hela bostaden, men däremot tycker jag ibland att jag kanske borde få vara med och dela på värdeökningen som skett sedan vi flyttade in i bostaden tillsammans, samt betalade hyra + renoveringar tillsammans. Men det är möjligt att han går med på det, vet inte i dagsläget. Han har vid något tillfälle lite tveksamt sagt OK till det, men sen blev det inget mer... Inget skriftligt, tyvärr.

Ja, det är mycket möjligt att jag kommer att få hjälp pga. mitt hälsoproblem, det kommer inom kort att vara under utredning, om jag får som jag vill.

Mental misshandel: Ja, tyvärr är det nog det rätta namnet för den behandling jag ofta mottager från min man. Han förstår det inte själv, men det gör det inte mindre plågsamt.

Han är själv en produkt av sin egen uppväxt, där stämningen var mycket märklig och det haglade verbala kränkningar och mentala "psykningar" mellan föräldrarna. Så det är tyvärr något han utsätter mig för, mer och mer. Väldigt frustrerande, och en väldigt stor anledning till varför jag känner att jag nog måste lämna honom - måste ta mig själv och mina barn ur denna situation, innan de också tar skada (och sedan behandlar SINA partners likadant i framtiden.) Det var inte alls så här jag tänkte mig familjelivet och äktenskapet, speciellt inte med tanke på hur mycket jag satsat på detsamma, så...jag är minst sagt chockad, besviken, ledsen och orolig.

Är han inte pappa till barnen?
Vad har du för inkomst nu?
Söker du bostad hos privata hyresvärdar?

Anonym (Offerkofta)

Äldre 18 Feb 18:26

#178

Audhild01 skrev 2014-02-18 18:15:43 följande:

Tror att det här bottnar i dåligt samvete, för att du och andra som skriver sådant här har skuldkänslor för att ni lämnade bort era barn när de var små. När en kvinna som inte har gjort det råkar illa ut, så blir ni skadeglada. Ni är värre än gamar!

Nope. Lämnade inte bort mina barn förrän de var ganska stora. Men hade en plan för livet efter mina hemmaår.

Anonym (Orolig) Trådstartaren

Äldre 18 Feb 19:11

#179

Audhild01 skrev 2014-02-18 18:08:45 följande:

Ni är många som skriver sådant här okänsligt och hårt i tråden, och jag undrar bara vad ni är för slags människor bakom de anonyma signaturerna? Plågade ni djur också som barn..?

Ja visst är det lite skrämmande...? Inte konstigt att samhället ser ut som det gör, när det finns så många som har sten där de borde ha ett bultande hjärta..

Audhild01 skrev 2014-02-18 18:15:43 följande:

Tror att det här bottnar i dåligt samvete, för att du och andra som skriver sådant här har skuldkänslor för att ni lämnade bort era barn när de var små. När en kvinna som inte har gjort det råkar illa ut, så blir ni skadeglada. Ni är värre än gamar!

Lustigt att du skrev just detta, för jag har tänkt precis samma sak genom hela trådens utveckling... Tror du slog huvudet på spiken där! Touché!

Anonym (1)

Äldre 18 Feb 19:14

#180

Anonym (Orolig) skrev 2014-02-18 19:11:46 följande:

Ja visst är det lite skrämmande...? Inte konstigt att samhället ser ut som det gör, när det finns så många som har sten där de borde ha ett bultande hjärta..

Lustigt att du skrev just detta, för jag har tänkt precis samma sak genom hela trådens utveckling... Tror du slog huvudet på spiken där! Touché!

Det spelar nog ingen roll om andra förnekar det. Vissa brukar välja att göra sig egna sanningar för att lättare kunna hantera livet.

Sanningen är att det är dina egna val som har lett fram till den situation du är i nu, hur jobbigt det än är att höra. Det du kan göra är att börja hitta lösningar.

Anonym (Orolig) Trådstartaren

Äldre 18 Feb 19:31

#181

Snälla ni, kan vi inte lämna detta nu? Jag har fått svar på mina frågor, tack vare några positiva, kunniga och ödmjuka människor. Varför fortsätter vi älta detta...? Jag orkar inte förklara mig mer, anser verkligen inte att jag behöver göra det heller, men har gjort det lite grann ändå för att bidra till samtalet och i hopp om att få lite mer förståelse från "allvetarna" här inne. Men...egentligen: who cares? Jag behöver inte någons gillande, det har jag aldrig gjort. Har alltid gått min egen väg och tänker fortsätta med det. På det stora hela är jag ganska nöjd med mina val, speciellt när det gäller beslutet att vara hemma länge med mina barn. De har gagnats mycket av detta, och därmed är jag nöjd och belåten med min insats.

Däremot är jag inte lika nöjd med min naivitet, men det finns givetvis förklaringar till denna också, men det har jag inget behov av att förklara och delge er här. Jag vet nu hur jag ska göra, vilka steg jag ska ta osv, och tror/hoppas att allt kommer att lösa sig med tiden. Min man är ju trots allt inte totalt hjärtlös, hoppas jag, även om han verkligen kan uppföra sig kallt och enormt korkat ibland..

Var nu snälla mot varandra och "kasta inte sten i glashus". Ingen är perfekt - ALLA gör fel ibland, och det är faktiskt OKEJ! Ni som varit "sluga" och haft framförhållning i just detta ämne, (när jag "misslyckats") har garanterat klantat sig i något annat scenario då jag varit skicklig och felfri...

Anonym (M 2)

Äldre 18 Feb 21:20

#182

Anonym (Orolig) skrev 2014-02-18 19:31:29 följande:

Snälla ni, kan vi inte lämna detta nu? Jag har fått svar på mina frågor, tack vare några positiva, kunniga och ödmjuka människor. Varför fortsätter vi älta detta...? Jag orkar inte förklara mig mer, anser verkligen inte att jag behöver göra det heller, men har gjort det lite grann ändå för att bidra till samtalet och i hopp om att få lite mer förståelse från "allvetarna" här inne. Men...egentligen: who cares? Jag behöver inte någons gillande, det har jag aldrig gjort. Har alltid gått min egen väg och tänker fortsätta med det. På det stora hela är jag ganska nöjd med mina val, speciellt när det gäller beslutet att vara hemma länge med mina barn. De har gagnats mycket av detta, och därmed är jag nöjd och belåten med min insats.

Däremot är jag inte lika nöjd med min naivitet, men det finns givetvis förklaringar till denna också, men det har jag inget behov av att förklara och delge er här. Jag vet nu hur jag ska göra, vilka steg jag ska ta osv, och tror/hoppas att allt kommer att lösa sig med tiden. Min man är ju trots allt inte totalt hjärtlös, hoppas jag, även om han verkligen kan uppföra sig kallt och enormt korkat ibland..

Var nu snälla mot varandra och "kasta inte sten i glashus". Ingen är perfekt - ALLA gör fel ibland, och det är faktiskt OKEJ! Ni som varit "sluga" och haft framförhållning i just detta ämne, (när jag "misslyckats") har garanterat klantat sig i något annat scenario då jag varit skicklig och felfri...

Har bara läst sista sidan i tråden.
Visst sitter du i en taskig sits verkar det som - o jag är verkligen för att även kvinnor har en möjlighet att klara sig själva efter en separation så att de inte blir satta på bar backe, men det viktiga i din sits är ju att du är medveten om de nuvarande bristerna i din situation o du funderar även på lösningar!
Du kommer att klara dig galant tror jag!
Råd verkar du redan ha fått nog av så det tänker jag inte ge några! Lycka till TS!!

Anonym (Please)

Äldre 19 Feb 08:15

#183

Anonym (Orolig) skrev 2014-02-18 18:17:56 följande:

Nu hade jag ju tänkt lämna tråden, men av någon underlig anledning dras jag ändå hit emellanåt av ren nyfikenhet..finns ingen annan vettig förklaring..

Som svar på din fråga: det var ju inte så att ALLT hände samtidigt precis.. Det ena har gett det andra osv. Det var inte så att vi satte oss ner, gjorde en plan för 10 år framåt, inklusive ekonomi, antal barn, eventuella sjukdomar/olyckor/förlossningsskador, bostad, föräldraledighet osv... Vi har fått improvisera mycket längs vägen, för att få allt att gå ihop (mest ekonomiskt. Har haft det tufft pga. jobbig arbetsmarknad). Jag skrev på äktenskapsförordet eftersom det endast var under det villkoret han ville flytta hit, annars hade vi fått hitta ett annat boende (hyra tillsammans), som inte skulle vara lika bra, lika stort eller lika billigt. Varför trycka in hela familjen i något SÄMRE, bara för att jag inte vill erkänna att bostaden faktiskt ÄR hans? Han köpte den för pengar han sparat ihop sedan tidiga tonår och framåt. Jag förstår och accepterar att jag inte har någon juridisk rättighet till hela bostaden, men däremot tycker jag ibland att jag kanske borde få vara med och dela på värdeökningen som skett sedan vi flyttade in i bostaden tillsammans, samt betalade hyra + renoveringar tillsammans. Men det är möjligt att han går med på det, vet inte i dagsläget. Han har vid något tillfälle lite tveksamt sagt OK till det, men sen blev det inget mer... Inget skriftligt, tyvärr.

Ja, det är mycket möjligt att jag kommer att få hjälp pga. mitt hälsoproblem, det kommer inom kort att vara under utredning, om jag får som jag vill.

Mental misshandel: Ja, tyvärr är det nog det rätta namnet för den behandling jag ofta mottager från min man. Han förstår det inte själv, men det gör det inte mindre plågsamt.

Han är själv en produkt av sin egen uppväxt, där stämningen var mycket märklig och det haglade verbala kränkningar och mentala "psykningar" mellan föräldrarna. Så det är tyvärr något han utsätter mig för, mer och mer. Väldigt frustrerande, och en väldigt stor anledning till varför jag känner att jag nog måste lämna honom - måste ta mig själv och mina barn ur denna situation, innan de också tar skada (och sedan behandlar SINA partners likadant i framtiden.) Det var inte alls så här jag tänkte mig familjelivet och äktenskapet, speciellt inte med tanke på hur mycket jag satsat på detsamma, så...jag är minst sagt chockad, besviken, ledsen och orolig.

Jag bor i min makes hus. Vi har äktenskapsförord. Skillnaden är att jag förvärvsarbetar och har egna pengar på banken och att jag inte betalar ett rött öre till renoveringar just eftersom jag ju inte får något vid försäljning.

Kjell2

Äldre 19 Feb 08:24

#184

Anonym (Orolig) skrev 2014-02-18 19:31:29 följande:

Snälla ni, kan vi inte lämna detta nu? Jag har fått svar på mina frågor, tack vare några positiva, kunniga och ödmjuka människor. Varför fortsätter vi älta detta...? Jag orkar inte förklara mig mer, anser verkligen inte att jag behöver göra det heller, men har gjort det lite grann ändå för att bidra till samtalet och i hopp om att få lite mer förståelse från "allvetarna" här inne. Men...egentligen: who cares? Jag behöver inte någons gillande, det har jag aldrig gjort. Har alltid gått min egen väg och tänker fortsätta med det. På det stora hela är jag ganska nöjd med mina val, speciellt när det gäller beslutet att vara hemma länge med mina barn. De har gagnats mycket av detta, och därmed är jag nöjd och belåten med min insats.

Däremot är jag inte lika nöjd med min naivitet, men det finns givetvis förklaringar till denna också, men det har jag inget behov av att förklara och delge er här. Jag vet nu hur jag ska göra, vilka steg jag ska ta osv, och tror/hoppas att allt kommer att lösa sig med tiden. Min man är ju trots allt inte totalt hjärtlös, hoppas jag, även om han verkligen kan uppföra sig kallt och enormt korkat ibland..

Var nu snälla mot varandra och "kasta inte sten i glashus". Ingen är perfekt - ALLA gör fel ibland, och det är faktiskt OKEJ! Ni som varit "sluga" och haft framförhållning i just detta ämne, (när jag "misslyckats") har garanterat klantat sig i något annat scenario då jag varit skicklig och felfri...

Hur har det gått, har du fått kontakt med någon advokat som kan hjälpa dig?

Kryddmix

Äldre 19 Feb 10:44

#185

Anonym (Offerkofta) skrev 2014-02-18 10:40:26 följande:

Vill bara påpeka att den som svurit som en borstbindare i tråden är din kompis Kryddmix ;) Och personangreppen är det nog även hon som har dragit till sin spets...

Ingen har ifrågasatt ditt val att vara hemmafru, men däremot så känns det lite märkligt att samhället ska gå in och vara skyddsnät åt dig när du och din man tydligen inte har haft samma agenda i ert gemensamma planerande.
Jag hoppas du hittar en lägenhet, jag hoppas du finner tid att studera, eller gå tillbaka till ditt gamla yrke. Men - du kan inte förvänta dig ryggdunkar från samhället och lite mer serverat på silverfat än andra arbetslösa och bostadslösa. Däremot verkar Kryddmix kunna tänka sig att ställa upp för att du ska kunna skapa ett nytt liv - ta rygg på henne tycker jag!

Om din man är samarbetsvillig så går ni gemensamt till en advokat, tar med er alla papper, sparande, avtal etc och genomför en snygg, civiliserad skilsmässa och skapar bra boende (till att börja med får barnen nog bo kvar hos din man om du inte har fast boende) och sen öka ditt umgänge. Du ställer dig på egna ben, och bär med dig att nästa gång du träffar en man så ska ni leva på lika villkor. Även om du väljer att bli hemmafru igen, så skall det då finnas ett bättre skyddsnät för dig.

Till skillnad från dig så har jag ett hjärta och hjälper till när jag kan. Även om folk har begått fel och nu behöver hjälp för att komma rätt så hjälper jag gärna till. Jag tycker synd om dig som verkligen har noll medkänsla för något.

Anonym (Offerkofta)

Äldre 19 Feb 11:25

#186

Kryddmix skrev 2014-02-19 10:44:28 följande:

Till skillnad från dig så har jag ett hjärta och hjälper till när jag kan. Även om folk har begått fel och nu behöver hjälp för att komma rätt så hjälper jag gärna till. Jag tycker synd om dig som verkligen har noll medkänsla för något.

Jag har gott om medkänsla. Men nej - kanske inte i det här fallet fullt ut.
Däremot hoppas jag att TS hittar kanaler och lösningar som hjälper henne att själv lösa den sits hon själv satt sig i. Och inte fortsätter förvänta sig att andra ska hjälpa henne, vilket det lät som i de tidigare inläggen. Nu verkar det dock som om polletten trillat ner och hon inser att vill hon ha ett bra fortsatt drägligt liv, så får hon själv se till att skapa det.

Märkligt att du, som avskyr att bli generaliserad och bedömd, uttalar dig om hur jag är i andra hänseenden än i denna tråd :) Men varsågod - det bjuder jag på. Tror inte att du och jag kommer längre i det här - vi har olika sätt att se på olika situationer. Inte helt omöjligt vi hamnar i en annan tråd där du helt saknar empati och jag gör det - för vet du? Det brukar vara situationsstyrt om man känner medkänsla eller inte... Det brukar bero på hur man själv ställer sig till den situation man skall bemöta. Inte en rent generell känsla med andra ord.

För att vara läkare känns det som att du har otroligt svårt att se utanför ditt eget tankesätt. intressant måste jag säga!

Kryddmix

Äldre 19 Feb 12:23

#187

Anonym (Offerkofta) skrev 2014-02-19 11:25:43 följande:

Jag har gott om medkänsla. Men nej - kanske inte i det här fallet fullt ut.
Däremot hoppas jag att TS hittar kanaler och lösningar som hjälper henne att själv lösa den sits hon själv satt sig i. Och inte fortsätter förvänta sig att andra ska hjälpa henne, vilket det lät som i de tidigare inläggen. Nu verkar det dock som om polletten trillat ner och hon inser att vill hon ha ett bra fortsatt drägligt liv, så får hon själv se till att skapa det.

Märkligt att du, som avskyr att bli generaliserad och bedömd, uttalar dig om hur jag är i andra hänseenden än i denna tråd :) Men varsågod - det bjuder jag på. Tror inte att du och jag kommer längre i det här - vi har olika sätt att se på olika situationer. Inte helt omöjligt vi hamnar i en annan tråd där du helt saknar empati och jag gör det - för vet du? Det brukar vara situationsstyrt om man känner medkänsla eller inte... Det brukar bero på hur man själv ställer sig till den situation man skall bemöta. Inte en rent generell känsla med andra ord.

För att vara läkare känns det som att du har otroligt svårt att se utanför ditt eget tankesätt. intressant måste jag säga!

Nej du har rätt, vi kommer inte komma längre. Det ironiska är att det enda jag har gemensamt med ts angående situationer är när jag var sjukskriven i tre månader, en gång i hela mitt liv för ett år sedan. Och jag är 30.

Jag har aldrig tagit bidrag utöver student och barn och direkt efter gymnasiet läste jag vidare på universitet och har jobbat heltid sen dess. Jag har aldrig varit hemmafru och har faktiskt ingen i min direkta närhet som är det, alla kvinnor i min släkt inkl min mor har jobbat heltid hela livet fram till pensionen och min mor har uppmuntrat mig till att vara en självförsörjande och självständig kvinna MEN jag respekterar ändå de som väljer att vara hemmafru för det är inte lätt. Och om man nu väljer att lämna det livet så kan man ge en hjälpande hand för att personen ska komma upp på fötter. Jag är emot att en fullt, frisk, fungerande människa ska leva på bidrag och skattepengar hela livet och utan rimliga anledningar men ibland krävs det hjälp för att komma på rätt spår. Alla gör misstag i livet men ibland krävs det hjälp för att starta om på nytt. TS ville ha råd och hjälp för att komma igång med ett nytt liv utan att förlora sina barn och jag förstår inte varför man ska avstå från att hjälpa henne och framförallt börja trycka ner henne ännu mer när hon mår dåligt som det är.

Jag kan definitivt se utanför mitt eget tankesätt, jag kan bara inte förstå ditt.

Anonym (!!!)

Äldre 19 Feb 13:37

#188

Hej TS, Jag tänker inte klanka på de val du gjort i livet - förstår att du gjort det med kärlek till dina barn och din man. Då såg tidigare en helt annan framtid än den det nu verkar bli. Vad jag förstått så är inte beslutet fattat ännu - är det korrekt. Bostaden - nej den kan du inte röra. Lösöret - du har rätt till 50% om ni inte har äktenskapsförord Bankmedel - samma sak här Bilar - samma sak här Sommarstuga, båt etc etc Tänk på, att om du vill undvika att han "flyttar undan" tillgångar så skickar du in en ansökan om skilsmässa själv. Det är det datum som gäller vilka tillgångar han ska dela med dig. Barnen - högst troligt blir han bofärälder till skillnad från vad många andra här antyder. Han flyttar inte och då låter man oftast barnen "bo kvar". För att du ska ha rätt till bostadsbidrag gällande barnen krävs att barnen blir skrivna hos dig. Blir nog näst intill omöjligt när han bor kvar. Frågan är hur långt du är villig att gå i bråket som kommer att bli. Det finns faktiskt fall där kvinnan TROTS att mannen har ägt bostaden så har den tillfallit kvinnan då hon varit "bäst behövande". Juridiken är en djungel!!! Finns också fall där mannen har blivit ersättningsskyldig för åren som kvinnan "jobbat som hemmafru". Skaffa dig en riktigt bra juriskt - det är MITT bästa råd. Och gör det INNAN du lämnar in ansökan om skilsmässa!!!

Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

INNEHÅLL