Zwillinge86 skrev 2014-02-27 15:11:13 följande:
Förstår så väl den stress du känner kring att vad man än gör så är det aldrig tillräckligt. Men som många andra redan skrivit bottnar nog den känslan främst i själva stressen och orättvisan i att inte kunna få barn på samma "enkla" och naturliga sätt som "alla" andra.
Jag personligen har aldrig kännt så mycket stöd och hopp som jag gör i trådarna om barnlöshet här på FL. När vår barnlöshetsutredning var klar och vi slängdes in i ivf-karusellen så varnade läkaren oss för att läsa på nätet och delta i forum, vilket jag gjorde det första halvåret. Men när känslan av att inte bli lyssnad på eller utredd ordentligt utan istället bortviftad med halvdana sanningar blev för outhärdlig var det just amh-tråden och aten-tråden som räddade mig från att ge upp. Genom att följa de som kämpar utan stöd från vår svenska sjukvård kunde jag äntligen känna hopp igen. De hål i informationen som jag hittills fått av läkarna fylldes nu med ny kunskap som bekräftade det jag upplevt under mina barnlösa år. Självklart har jag många gånger varit ledsen, arg och stressad över allt som man kan göra i sin önskan om att lyckas få barn; det vill säga om man hade all tid, pengar, styrka, och energi i världen. Det handlar alltså inte om vilja överhuvud taget. Någon stans måste man fråga sig själv vart den personliga gränsen går, och oavsett vart den går så kan ingen dömma än från de beslut man tar efter att gränsen är identifierad.
Framför allt får du inte döma dig själv för att du har en gräns för vad du orkar med! Vilket jag får känslan av att du gör, och då är det inte konstigt att du stressad och provocerad av alla andras till synes "outtröttliga" kamp. Så har i alla fall jag kännt, men självklart behöver det ju inte gälla dig. Du kan ju också ha haft oturen att verkligen stöta på personer som har ifrågasatt din "vilja att göra vad som helst", och det är självklart beklagligt då vi i samma situation bör stötta varandra.
Jag har sökt information, kontaktat kliniker, gått på dieter, tagit mediciner och kosttillskott som en besatt i min kamp för att bli gravid. Men när mitt kämpande höll på att driva iväg min partner var jag tvungen att tänka om. Hans gräns för vad han var villig att göra, eller snarare vilket liv han var villig att leva, för att få barn var redan nådd. Jag var då tvungen att se över mina prioriteringar och inse att jag inte var beredd att offra mitt förhållande för att bli med barn, åtminstone inte än. Således fick vi hitta en ny gemensam gräns, och den var paus från behandlingarna som slet på vårt förhållande men fokus på att boosta våra chanser naturligt. Denna gemensamma gräns var betydligt snävare än min personliga, men jag mådde mycket bra av tydligheten i vad vi som par orkade med. Nu blev vi gravida naturligt i denna nyfunna vardag, men tyvärr blev det återigen ett missfall. I den sorgen som följde efter miraklet som slutade med tragedi bara några veckor senare flyttades våran gemensamma gräns fram. Vi kunde inte längre leva lyckliga i den paus vi tidigare njöt av. Nu var vi båda beredda att göra mer för att ta reda på orsaken till missfallen, vilket resulterade i en utredning i Aten. Jag är fortfarande frustrerad över att det ska behövas att jag åker till Aten för att eventuellt uppnå min dröm att bli förälder, men det är något jag behövde göra för att orka leva varje dag. Bara det bemötande jag fick av läkaren i Aten var värt alla pengar och besväret. Nu känner både jag och min sambo oss nöjda med att ge immunbehandlingen en chans. Har vi inte lyckats inom ett år så får vi se vart vi står då. Kanske är gränsen återigen nådd då och äggdonation, adoption eller barnlöshet känns som rätt väg för oss., vem vet!? Min poäng är att gränsen för hur mycket tid, energi och pengar barnlnskan ska få ta i anspråk är högst individuell och dessutom ändras den varteftersom man utsätts för nya prövningar.
Så nej, du är inte dålig eller har mindre vilja att bli förälder än någon annan. Inte heller är de som är beredda att offra allt galna i deras jakt på lösningen. Vi är alla olika och kan bara fatra beslut utufrån våra egna erfarenheter. Du ska göra det som känns rätt för dig, och är det att inte följa forum som tipsar om utländska behandlingar så är det helt okej. Men det är du själv som måste ta det beslutet och känna dig nöjd, annars kommer du att proviceras av andras val av vägar. Jag beklagar de erfarenheter du har av dessa "råd & tips" men jag är för evigt tacksam att trådarna finns. Annars hade jag motvilligt låtit den svenska sjukvården få mig att överge mina egna ägg, och det är inte rätt för mig då jag inte nått min gräns än.
Önskar dig ett stort lycka till i valet av din väg :)
Och är man ung kan man pausa från behandlingar ett tag,vi har däremot inte den lyxen p.g.a min ålder. Vi får köra på med ED nu,det bara måste gå känner vi. Slösat för många år på egna ägg,IVF:er och hemmaförsök,men gjort är gjort. Måste försöka släppa det dåliga samvetet för i varje sits,för varje år har vi gjort det vi ansett bäst och kunnat göra. Med facit i hand skulle vi gjort ED på en gång,men ingen börjar ju där som har egna ägg och äl varje månad. Alla beslut måste växa fram-inte tvingas fram! Där är tonen annorlunda numer,det är mer av "du måste" istället för "det här alternativet finns också,har du möjligen tänkt på det?". Jag sållar bort trådar numer där jag känner att just jag inte får ut nåt annat än stress. Om andra får hjälp och stöd är det ju bara bra,men ingen väg till barn är den enda och framförallt inte enda rätta och det borde alla komma ihåg.
)
