Påven Johanna skrev 2014-02-19 10:54:10 följande:
Men följden av att du tycker att det känns märkligt och fel att sitta på andra sidan bordet har nu blivit att du dryftat saken med pappan (och här) och aktivt och tillsammans med pappan bestämt er för att agera för en förändring.
Sättet ni gjorde det på ledde till en strid där det står en unge som blir förtvivlad över situationen (barnet har ju heller inte varit med och diskuterat saken utan ställs inför ett överraskande faktum, för henne var det väl en ny ordning som hon inte var förberedd på? (och nej, jag menar inte att man är tvungen att förbereda ungar på platsbyte vid bord, jag försöker bara se saken från hennes håll också) och i sin tur agerar ut det. Pappan kanske (jag spekulerar bara) i grund och botten tycker att det hela är en skitsak/bagatell men vill vara tillmötesgående mot dig (eftersom han är kär i dig och mån om dig också) och försöker driva igenom förändringen ändå men eftersom den (kanske) egentligen är av mindre vikt för honom så blir hans agerande inte tillräckligt övertygande och så blir det enda ni åstadkommit en konstig maktkamp där flickan fått nys om och insikter om att det här är en viktig sak för dig. Hon har liksom förstått det nu och kommer (antagligen) på barns sätt att använda sig av detta som vapen/redskap i andra situationer som tenderar att bli lite laddade.
Allt jag menar är att det är bättre - i alla fall i mitt tycke - att verka för att skapa en inbjudande och tillåtande miljö där man avdramatiserar alla annars dramatiska känslor av svartsjuka och rädsla för övergivenhet. Barns svartsjuka är inte mindre stormig än vuxnas och den gör heller inte mindre ont.
Jag tycker att det låter som om du har en ingång till de här barnen. Hon satte sig bredvid dig i soffan, pojken satt bredvid dig vid matbordet en av de första gångerna du åt där. Om jag var du/ni så skulle jag fortsätta att vara inbjudande men inte ta vid mig om inviten avslås. Det spelar egentligen ingen roll vad man borde kunna förvänta sig av barn efter si och så lång tid, man har de barn man har. Och det är ju ibland lika lätt (eller svårt) att fråga sig och förutse vad man kan förvänta sig av sig själv efter si och så lång tid, visst?
Personligen tycker jag att det låter som om ni hade kunnat ha en väldigt mycket trevligare kväll ihop än att strida om sittplatser. Jag är helt övertygad om att just det där är en sådan sak som löser sig av sig självt när alla inblandade fått en god, hållbar och trygg anknytning till varandra.
Nu hoppas jag att jag inte uttryckt mig på ett sätt som du igen tar illa upp av.
Absolut är det så, vi har pratat nu. Det jag bad om här, från början, var att få råd och tips hur jag kunde tala med honom utan att verka kritisk eller framstå som att jag vill ha saker som JAG vill ha det.
Det vi gjorde var inget nyhet. Som jag försökt beskriva förut var att jag försökt, på en hel del olika sätt men det har inte fungerat. Pappan har också uttryckt att han inte tycker det är ok att det är såhär, men det blir, som jag också skrivit tidigare, lite halvhjärtat när han försökt backa upp mig. Vilket har resulterat i att barnen fortsatt. Så nej det var ingen ny ordning vi helt plötsligt ställde henne, eller pojken inför. Såvida pappan inte far med osanning så är han av samma mening som mig. Jag kan ju naturligtvis inte veta med 100%, men jag väljer att lita på att han inte säger saker för att "behaga" mig, det vore fruktansvärt om det var så. Klart det är en maktkamp på ett sätt, hon vill uppenbarligen ha sin pappa för sig själv, vilket inte är konstigt. Men nu är det ju så att han har valt mig, och jag behöver inte vara en konkurrent utan ett komplement och en tillgång. Men med ett barns logik tror jag inte hon kan se det så. Det är där jag nu är rådvill i vad jag kan göra, om jag kan råda honom på något sätt. Han är, som jag också försökt beskriva tidigare, lite konflikträdd när det gäller tösen. Det är andra tillfällen då jag inte är inblandad som jag märker detta tydligt.
I går, när det hände, alltså han satte sig bredvid mig utan att vi sa....du sitter där å du där...eller nått i den stilen, helt odramatiskt, när dramat från henne startade försökte vi att locka henne och avstyra fokus från det hon uppenbarligen kände. Men det var en maktkamp som sagt, och hon vann. Vilket ju är allt annat än bra.
Om man vill försöka fasa in en ny figur i en konstellation borde matsituationen vara en bra och odramatisk plats att göra det på, så har vi tänkt. Man har fokus på något som är trevligt och gott, det fungerade ju till en början och var roligt och mysigt med tänka ljus, men nu har det ist förvandlats till det jag beskrivit.
Visst hade vi kunnat haft en trevlig kväll, utan skrik...kanske. Är jag fel ute i min magkänsla att man borde nypa maktspelet i sin linda, så att hon så småningom kan förstå och känna just det, att jag inte konkurrerar om hennes pappas uppmärksamhet och kärlek. Utan att det är ok att jag sitter bredvid honom på ena sidan till exempel, eller att hon sitter bredvid mig. Mer och mer när jag tänker på det, så känns det som att de båda i vissa fall, kämpar emot att acceptera mig. (också bara spekulation av mig)
Jag är en okomplicerad person, och jag vill gärna tro att det märks på mig i min omgivning att saker inte behöver vara si eller så, att det inte spelar nån roll om man gör annorlunda nån gång. Jag gillar att skratta och bjuder gärna på mig själv. Men jag är fast övertyga om att det är viktigt att barn har fasta riktlinjer och regler, att de annars lätt blir otrygga och förvirrade. Barn gör sällan som vi säger, dom gör som vi gör. Därför trodde jag att om jag bara gör, så följer dom, förstås inte helt utan protester först, lite motstånd hade jag räknat med. Just en sådan här situation har jag inte varit med om, så stark svartsjuka och kontrollbehov, och jag är, som jag skrev tidigare, minst sagt förvirrad.
Jag tog inte illa upp av något du skrev. Du skrev till mig och med en vänlig ton, det uppskattar jag, tack!
