Anonym (villrådig)

Äldre 21 Feb 10:53

100 svar

Styvfamiljslivet har blivit pest

Det är alltid svårt att veta var man ska börja med när man behöver få "ventilera" sig och få lite stöd och goda råd. Liten bakgrund som start är väl alltid bra dock. Jag lever med en man sen fem år, vi har känt varandra i snart sex år och varit gifta snart tre. Tillsammans har vi en underbar liten tjej på 4 år och jag har sen tidigare en dotter född 2004, han har två döttrar födda 1995 och 1998. Jag älskar min man, vill egentligen åldras med honom - men som situationen är nu känner jag att jag bara vill dra. Problemen är kring fr a hans 15-åriga dotter och min 9-åriga dotter. Från början funkade allt bra, han var jättegullig mot min tjej och jag funkade som en extra vuxen i hans tjejers liv som dessutom delade ett av deras stora intressen - hästar. Tilläggas bör kanske att han och hans ex alltid haft ett bra samarbete kring barnen som kommit och gått utifrån vad som passat bäst just då. Ibland har det varit växelvis, ibland helger, ibland ons-må osv. Min dotter har ingen kontakt alls med sin pappa. Jag flyttade när hon bara var ett halvår pga aggressivitet och våld, otrohet mm. Försökte i början få ett fungerande samarbete, men det har av olika anledningar inte fungerat och dottern började redan vid 2 års ålder uttrycka att hon inte ville till pappa, när hon blev äldre berättade hon om slag, skrik, hot, skitsnack om mig mm och hon vill nu inte träffa sin pappa alls, hon är rädd. Bor alltså på heltid här.
I början fungerade som sagt allt bra, men sen har det blivit sämre och sämre. Det känns som om det har blivit "vi mot dom" på något sätt där jag och mina döttrar är en enhet och han och hans barn är en. Fr a känns det som att allt är så himla känsligt runt hans 15-åring. Han blir som förbytt om jag säger till henne nånting och nu senast gick det så långt att han tog fram skilsmässopapper. Det är verkligen som dr Jekyll och mr Hide - han blir helt knäpp när det handlar om henne. Hon i sin tur säger att jag "är på henne hela tiden" vilket inte är sant. Under de fem år vi levt tillsammans har jag sagt till på skarpen max 3 ggr och totalt kanske 10. Det har handlat om - i mina ögon - självklara saker typ "kan du plocka undan i köket när du har bakat", "kan du vara snäll och ställa in frukosten när du ätit färdigt", "du behöver väl inte ta ut innefiltarna till stranden så det kommer fullt med sand och tång på dem" och såna saker. Till saken hör att varken 18 eller 15-åringen hjälper till speciellt mycket här hemma. 18-åringen tömmer ibland diskmaskinen och har någon gång vikt tvätt, men 15-åringen har under fem år inte tömt diskmaskinen, gått ut med sopor, hjälpt till med tvätt eller städ eller nåt en enda gång. Däremot drälls det glas och tallrikar och strumpor och kläder lite överallt som "någon annan" alltid förväntas plocka undan. Vi har förvisso städhjälp varannan vecka, men de ska ju inte springa och plocka efter oss utan dammsuga, dammtorka, putsa fönster mm. Jag vill ju att mina tjejer, 9 och 4 år, ska lära sig hjälpa till hemma och att kraven ska öka med åldern, men det är svårt att motivera varför 9-åringen bara får baka på villkoret "om du städar undan ordentligt efter dig" när 15-åringen inte gör det och hennes pappa blir irriterad när jag säger till. Kan tillägga att min man ofta säger till min 9-åring. Ibland tycker jag han är onödigt hård mot henne, men aldrig att jag så totalt ställer mig på hennes sida och blir helt knäpp som han blir när det gäller hans 15-åring. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar trots allt min man och vill egentligen bli gammal med honom, han är en jättefin pappa till vår lilla och när 15-åringen inte är här känns allt bra men bara jag ser henne nu vill jag bara åka hemifrån och inte komma tillbaks förrän hon är hos sin mamma. Jag kan förställa mig hur skönt det hade varit att bara vara jag och mina tjejer och slippa plocka efter hans 15-åring som ändå alltid är halvsur och introvert och missnöjd. Mannen har också nån uppfattning om att "hans barn inte ljuger" och därför tar han alltid deras parti i konflikter, medan jag är rätt övertygad om att alla barn friserar sanningen emellanåt och försöker få ur min dotter vad som verkligen hänt innan jag blandar mig. Jag har också hört hans 15-åring säga saker till min 9-åring som hon sen förnekar och när jag då påtalar det för honom blir han givetvis irriterad. Hon är alltså lite falsk, men han fattar inte det utan tror att hon är en genomärlig ängel, medan jag har en mer nyanserad bild av min dotter, hon är ett barn med båda bra och dåliga sidor och hon gör bra och dåliga saker som alla barn. Jag vet inte hur jag/vi ska komma vidare för det känns som vi kört totalt fast. Hjälp/tips någon???

sextiotalist

Äldre 24 Feb 06:03

#81

Levande skrev 2014-02-23 14:31:34 följande:

Ts, funderar på.. har femtonåringen behövt hjälpa till något alls när hon var yngre? Bara tänker på när jag själv var liten. Ställdes inte krav på att hjälpa till så mycket, så var inget jag ens tänkte på. När jag var i tonåren började mamma be mig att göra saker, men då var det lite för sent. Hennes "tjat" blev information som min introverta tonårs-hjärna sorterade bort... Plockade nog bort efter mig, men övrigt... Nu som vuxen tycker jag ju självklart att det inte är ett överkrav att de hjälper till lite, och absolut plocka efter sig. Men din man kanske alltid har motsatt sig att hon ska hjälpa till? Bara tänker att hon nog inte är säre än någon annan tonåring, men din man har nog problem med sin inställning. Och att säga som han gjorde om din nioåring - helt oacceptabelt, så oproffesionellt! Då är det mycket bättre att avreagera sig så här i ett forum. Tyvärr är det ett mönster, att man ofta inte har problem med att vara enade i uppfostran av gemensamma barn, men den respektives barn är svårare. Så mycket andra känslor inblandade då, både hos de vuxna och hos barnet.

Fast det där stämmer inte, jag och mina syskon är uppfostrade med att ha egna uppgifter, våra tonårshjärnor fungerade precis som andras, det man var duktig på som 11-åring försvann som ett trollslag vid 14

.
Jag har inte ställt några krav på det sättet när det gäller vårt barn och han är inte mer eller mindre ovillig än andra tonåringar (inklusive sambons barn när de var i den åldern eller andra bekantas barn).
För övrigt tycker jag att TS sambo beter sig... ja, jag säger inte ordet

Anonym (villrådig) Trådstartaren

Äldre 24 Feb 09:02

#82

Englia skrev 2014-02-23 20:38:55 följande:

Blir riktigt irriterad på din man TS, vilken ynkrygg!!! Riv ifrån nästa gång, höj rösten, tala om för honom att det är helt normalt att ta undan efter sig när man bakat och är 15 år! Fråga vad fan han håller på med som ifrågasätter dig som står för det självklara?

Sätt ner foten, så här kan du inte ha det. Det kan ju knappast bli värre på den fronten än hur ni har det nu. Att öppet säga som han gör inför 15 åringen tar ju bort allt ditt mandat att någonsin kunna säga ifrån. Riktigt fult och lågt av honom.

Vi hade en diskussion till igår och då blev jag faktiskt riktigt förbannad och sa till. Dels sa han vid flera tillfällen "du vill" och "du tycker" vilket jag talade om för honom att han inte har den blekaste aning om eftersom han aldrig frågat - han bara antar saker och låter det vara verkligheten. Dessutom förklarade jag - ännu en gång - skillnaden mellan sak och person - att jag blir irriterad vem som än inte plockar undan efter sig där hemma - jag säger till 9-åringen varje gång hon glömmer det t ex, hans har jag sagt till ibland. Då menade han att jag sprang och retade mig på småsaker istället för att lägga energin på att göra nåt roligt. Men hur kul är det med ett hem i kaos och dessutom - om alla tog sitt ansvar hade det ju inte funnits något att reta sig på för mig, ingen att plocka efter och då hade jag ju kunnat ägna mig åt annat istället. Vet inte om poletten trillande en liten bit ner, vi får se. Det känns skönt att ha sagt vad jag tycker iallafall. Ångrar att jag inte stått på mig mer innan, men bättre sent än aldrig. Vill han inte leva med mig bara för att jag inte är en mesig ja-sägare så får det väl vara då.

Fanny b

Äldre 24 Feb 10:54

#83

Anonym (villrådig) skrev 2014-02-24 09:02:51 följande:

Vi hade en diskussion till igår och då blev jag faktiskt riktigt förbannad och sa till. Dels sa han vid flera tillfällen "du vill" och "du tycker" vilket jag talade om för honom att han inte har den blekaste aning om eftersom han aldrig frågat - han bara antar saker och låter det vara verkligheten. Dessutom förklarade jag - ännu en gång - skillnaden mellan sak och person - att jag blir irriterad vem som än inte plockar undan efter sig där hemma - jag säger till 9-åringen varje gång hon glömmer det t ex, hans har jag sagt till ibland. Då menade han att jag sprang och retade mig på småsaker istället för att lägga energin på att göra nåt roligt. Men hur kul är det med ett hem i kaos och dessutom - om alla tog sitt ansvar hade det ju inte funnits något att reta sig på för mig, ingen att plocka efter och då hade jag ju kunnat ägna mig åt annat istället. Vet inte om poletten trillande en liten bit ner, vi får se. Det känns skönt att ha sagt vad jag tycker iallafall. Ångrar att jag inte stått på mig mer innan, men bättre sent än aldrig. Vill han inte leva med mig bara för att jag inte är en mesig ja-sägare så får det väl vara då.

Levande

Äldre 25 Feb 19:42

#84

sextiotalist skrev 2014-02-24 06:03:42 följande:

Fast det där stämmer inte, jag och mina syskon är uppfostrade med att ha egna uppgifter, våra tonårshjärnor fungerade precis som andras, det man var duktig på som 11-åring försvann som ett trollslag vid 14

.
Jag har inte ställt några krav på det sättet när det gäller vårt barn och han är inte mer eller mindre ovillig än andra tonåringar (inklusive sambons barn när de var i den åldern eller andra bekantas barn).
För övrigt tycker jag att TS sambo beter sig... ja, jag säger inte ordet

Ok :) Jo, det är väl lite svårt med tonåren hur väluppfostrad man än är sedan tidigare... :)

Det är också en viktig aspekt, även om man själv skulle ha varit ett mönsterbarn hela vägen, men hur är flertalet tonåringar... :) Så tycker inte heller att ilskan ska drabba tjejen i första hand, men att man självklart markerar vid alltför otrevligt beteende och att man försöker främja ett bra beteende.

Pappans inställning verkar ju däremot tråkig. Kanske är han väldigt blockerad av dåligt samvete och ömkan för sin dotter.

Anonym (Mina o dina o våra barn...)

Äldre 26 Feb 23:14

#85

Jag tycker du verkar vara en sund person med helt normala krav på ditt familjeliv.

Du startar en tråd för att få skriva av dig och få råd, så strunta du i att ens svara den bittra människan (sure) som av nån anledning bestämt sig för att förpesta tråden.

Jag tycker att det låter väldigt osunt att beställa hem skilsmässopapper och hota med dom. Älskar du verkligen honom och inte vill att det ska ta slut skulle jag nog fundera på ett särboförhållande istället. Då kan ni ju fortfarande träffas men han får själv ta hand om sina barn. Fast jag tycker att han verkar vara allt annat än sympatisk att ha som livspartner och man.

Hoppas det löser sig för dig...

Anonym (villrådig) Trådstartaren

Äldre 27 Feb 09:30

#86

Anonym (Mina o dina o våra barn...) skrev 2014-02-26 23:14:27 följande:

Jag tycker du verkar vara en sund person med helt normala krav på ditt familjeliv.
Du startar en tråd för att få skriva av dig och få råd, så strunta du i att ens svara den bittra människan (sure) som av nån anledning bestämt sig för att förpesta tråden.
Jag tycker att det låter väldigt osunt att beställa hem skilsmässopapper och hota med dom. Älskar du verkligen honom och inte vill att det ska ta slut skulle jag nog fundera på ett särboförhållande istället. Då kan ni ju fortfarande träffas men han får själv ta hand om sina barn. Fast jag tycker att han verkar vara allt annat än sympatisk att ha som livspartner och man.
Hoppas det löser sig för dig...

Tack

Vi ska på familjerådgivning, men jag har även börjat söka boende i närmorådet. Vi får se hur det utvecklar sig. Det känns skönt att ha fått ventilera sina funderingar och jag känner mig stärkt i att jag inte har orimliga krav på vad man kan förvänta sig av medlemmarna i ett hushåll. Ska det gå att lösa krävs ansträngning från även mannens sida och är han inte villig till det så får det väl bli skilda vägar. Men vi får se - tar en dag i taget, men har alla dörrar öppna så att säga.

Levande

Äldre 3 Mar 12:35

#87

Anonym (villrådig) skrev 2014-02-27 09:30:19 följande:

Tack

Vi ska på familjerådgivning, men jag har även börjat söka boende i närmorådet. Vi får se hur det utvecklar sig. Det känns skönt att ha fått ventilera sina funderingar och jag känner mig stärkt i att jag inte har orimliga krav på vad man kan förvänta sig av medlemmarna i ett hushåll. Ska det gå att lösa krävs ansträngning från även mannens sida och är han inte villig till det så får det väl bli skilda vägar. Men vi får se - tar en dag i taget, men har alla dörrar öppna så att säga.

Verkar bra, hoppas det blir en bra lösning med allt...

Det är det ju alltid svårt med tonåringar, inte säkert att det alltid funkar när man vill få dem att göra något, hur man än försöker... Men man måste ju åtminstone få leda dem åt rätt håll, och inte kul att plocka efter alla...

Sedan kan det ju ofta vara bra att bioföräldern är den som oftast säger till/korrigerar barnet/tonåringen, känns ofta bättre för barnet, men är ju svårt när bioföräldern inte vill göra det och kanske inte heller tänker på att han/hon då borde stå sitt kast och själv plocka efter barnet... Och kanske inte alltid är hemma när det är något.

Dreaming83

Äldre 3 Mar 12:46

#88

Anonym (villrådig) skrev 2014-02-21 11:13:45 följande:

Problemet är bara att han blir irriterad när jag tar det med honom också.... Det var vad som hände härom morgonen. Då hade jag på kvällen fått säga till om att plocka undan efter att hon bakat. På morgonen när jag kommer upp ligger det rester från hennes nattliga måltid på matbordet. Eftersom det är sportlov sover hon halva dagen så jag sa till mannen vid frukosten "Kan du inte be XXXX att hon börjar plocka undan efter sig när hon ätit?". Svaret blev då att "du är på henne så fort hon kommer hit, det är precis som att du letar efter saker att klaga på". Detta hörde 15-åringen och stiger upp och gaddar givetvis ihop sig med pappan om att "jag är på henne hela tiden". Sen åkte skilsmässopapperen fram efter en stund.Så den taktiken funkar inte....

Att plocka undan efter sig är knappast något orimligt krav ens. Ta ifrån han pappren och skriv på nästa gång. Kan du inte ta ansvar för ditt barn så!

Anonym (villrådig) Trådstartaren

Äldre 13 Mar 09:20

#89

Nu har vi varit på familjerådgivning en gång. Jag tyckte den kändes bra, tror mannen tyckte det var jobbigt eftersom han var tvungen att säga vad han vill/tycker/tänker. Han kom inte undan med att lägga över allt på mig i samtalen, när han gjorde det la terapeuten tillbaka ansvaret på honom. Vi kom inte så långt på en och en halv timme, men det kändes som ett positivt första steg. Får se vart det leder.

asta66

Äldre 13 Mar 09:29

#90

Anonym (villrådig) skrev 2014-02-23 17:22:09 följande:

Hon har sannolikt inte haft några krav på sig, nej. Det som stör mig är väl mest mannens inställning, att istället för att backa upp mig och säga "ja, du får faktiskt städa efter dig när du bakat" så blir han irriterad, så att hon ser det, och säger "du är alltid så emot allt hon gör". Det ska alltså landa i att jag blir arg för att hon bakar.... Vilket inte alls är fallet - hon får baka hela dagarna om hon så önskar så länge hon plockar undan efter sig. Min 9-åring står och bakar just nu - hon kommer definitivt att få städa efter sig.
Så problemet ligger väl hos pappan, men han vill få det till att problemet ligger hos mig och att jag letar fel.

Det låter som problemet funnits där sen tidigare. Varför gick det inte med prinsessans mamma? Och varför städar han själv inte efter sitt barn?

Anonym (villrådig) Trådstartaren

Äldre 13 Mar 10:14

#91

asta66 skrev 2014-03-13 09:29:30 följande:

Det låter som problemet funnits där sen tidigare. Varför gick det inte med prinsessans mamma? Och varför städar han själv inte efter sitt barn?

Jag vet inte varför det inte fungerade med hans ex, men jag misstänker att det var om möjligt ännu sämre kommunikation mellan dem än mellan oss. Han påstår själv att han aldrig hade så starka känslor för henne heller, men det säger väl de flesta om sina ex. Han plockar efter dottern ibland, men ofta inte förrän det är närmast kaos. Jag tycker man ska röja upp lite tidigare än så vilket väl också är ett källa till konflikt. Jag tycker om ordning och reda och var sak på sin plats så man vet var man har allt, medan både han och hans barn är mer "drälliga" och lägger saker lite där det passar för stunden. Resultatet ofta då att de inte hittar sina saker, medan jag har koll på var mina och småtjejernas är. Att de dräller sina egna saker är ju inte mitt bekymmer, men när hushållets gemensamma eller mina saker inte är där de ska vara så blir jag irriterad.

asta66

Äldre 14 Mar 12:42

#92

Anonym (villrådig) skrev 2014-03-13 10:14:08 följande:

Jag vet inte varför det inte fungerade med hans ex, men jag misstänker att det var om möjligt ännu sämre kommunikation mellan dem än mellan oss. Han påstår själv att han aldrig hade så starka känslor för henne heller, men det säger väl de flesta om sina ex. Han plockar efter dottern ibland, men ofta inte förrän det är närmast kaos. Jag tycker man ska röja upp lite tidigare än så vilket väl också är ett källa till konflikt. Jag tycker om ordning och reda och var sak på sin plats så man vet var man har allt, medan både han och hans barn är mer "drälliga" och lägger saker lite där det passar för stunden. Resultatet ofta då att de inte hittar sina saker, medan jag har koll på var mina och småtjejernas är. Att de dräller sina egna saker är ju inte mitt bekymmer, men när hushållets gemensamma eller mina saker inte är där de ska vara så blir jag irriterad.

Det verkar som ni två måste ha ett vuxet föräldrasamtal och bestämma vilka regler som gäller hos er. Och vilka gemensamma krav som är rimliga på barnen.

Anonym (villrådig) Trådstartaren

Äldre 9 May 18:27

#93

Liten uppdatering om hur det gått. Vi har nu gått på familjerådgivning 4 ggr. Jag tycker att det är bra och att terapeuten gör ett fantastiskt jobb med att lyfta upp saker på just saknivå och inte personnivå. Han är inte heller rädd för att säga till oss båda vad som faktiskt är vårt eget ansvar och vad vi inte kan lägga över på någon annan när det gäller känslor osv. Problemet är att mannen tycker att vi bara diskuterar "dynga", att vi bara "ältar gammalt" och han tycker det är värdelöst. Så - känns väl sådär hoppfullt. Tror han tycker det är jobbigt eftersom terapeuten lyckats sätta fingret på hans förmåga att glida undan och aldrig ge ett rakt svar på frågor och terapeuten släpper inte när maken blir irriterad vilket jag ju gör. Så i nästa session funderar jag på om vi bör prata om detta och att maken då får komma med konkreta förslag hur vi ska förändra situationen istället för att bara sitta och klaga på det som terapeuten gör i sina försök att hjälpa oss. Lätt att kritisera andra, kanske inte så lätt komma med kreativa förslag själv. Makens sätt att hantera sitt ogillande med senaste samtalet (i onsdags) har varit att inte säga något hela onsdag kväll, torsdag morgon, att gnälla torsdag kväll hur kasst det är, att inte säga något i morse och att nu kl 18 ivkäll smsa "Jag blir sen". Jag tycker det är ett rätt omoget beteende och det får mig att undra om det är lönt att försöka vidare. Verkar vara noll engagemang från hans sida. Konstruktiva synpunkter mottages tacksamt!

Anonym (oj)

Äldre 9 May 18:54

#94

Hmm.... Du kanske borde ge honom lite space, låter som ni har en hel del problem. När man pratar ut så behöver man tid för att smälta. Jag känner att du pressar honom och att det ger motsatt effekt mot det rådgivningen går ut på?

YCSM

Äldre 9 May 19:21

#95

Anonym (villrådig) skrev 2014-05-09 18:27:58 följande:

Liten uppdatering om hur det gått. Vi har nu gått på familjerådgivning 4 ggr. Jag tycker att det är bra och att terapeuten gör ett fantastiskt jobb med att lyfta upp saker på just saknivå och inte personnivå. Han är inte heller rädd för att säga till oss båda vad som faktiskt är vårt eget ansvar och vad vi inte kan lägga över på någon annan när det gäller känslor osv. Problemet är att mannen tycker att vi bara diskuterar "dynga", att vi bara "ältar gammalt" och han tycker det är värdelöst. Så - känns väl sådär hoppfullt. Tror han tycker det är jobbigt eftersom terapeuten lyckats sätta fingret på hans förmåga att glida undan och aldrig ge ett rakt svar på frågor och terapeuten släpper inte när maken blir irriterad vilket jag ju gör. Så i nästa session funderar jag på om vi bör prata om detta och att maken då får komma med konkreta förslag hur vi ska förändra situationen istället för att bara sitta och klaga på det som terapeuten gör i sina försök att hjälpa oss. Lätt att kritisera andra, kanske inte så lätt komma med kreativa förslag själv. Makens sätt att hantera sitt ogillande med senaste samtalet (i onsdags) har varit att inte säga något hela onsdag kväll, torsdag morgon, att gnälla torsdag kväll hur kasst det är, att inte säga något i morse och att nu kl 18 ivkäll smsa "Jag blir sen". Jag tycker det är ett rätt omoget beteende och det får mig att undra om det är lönt att försöka vidare. Verkar vara noll engagemang från hans sida. Konstruktiva synpunkter mottages tacksamt!

Jag hade blivit otroligt besviken på det uppförandet om det var min sambo. Jag hade varit glasklar i mina krav, fortsatt terapi där båda faktiskt vill nå en bra lösning och att alla mår bra eller så hade förhållandet varit avslutat. Han beter sig omoget och jag hade redan gjort slut i ditt läge.

Anonym (villrådig) Trådstartaren

Äldre 9 May 19:29

#96

Anonym (oj) skrev 2014-05-09 18:54:55 följande:

Hmm.... Du kanske borde ge honom lite space, låter som ni har en hel del problem. När man pratar ut så behöver man tid för att smälta. Jag känner att du pressar honom och att det ger motsatt effekt mot det rådgivningen går ut på?

Nja, det vet jag inte. Vi går på rådgivning en gång varannan vecka, däremellan låter jag honom vara ifred om han så önskar, vill han prata så e det ok (fast det vill han aldrig). Idag var första gången jag presenterade nån form av konkreta förslag och även bad honom komma med förslag på hur vi kan förändra situationen eftersom han tycker att familjerådgivning bara är skit. Efter hans sms om att han "blir sen" ikväll har jag bara svarat ok och att jag hade uppskattat om han funderade över mina förslag. Har inte frågat var han är, varför han blir sen, när han kommer eller nåt, så jag tycker inte jag pressar så himla mycket faktiskt.

Anonym (villrådig) Trådstartaren

Äldre 9 May 19:32

#97

YCSM skrev 2014-05-09 19:21:02 följande:

Jag hade blivit otroligt besviken på det uppförandet om det var min sambo. Jag hade varit glasklar i mina krav, fortsatt terapi där båda faktiskt vill nå en bra lösning och att alla mår bra eller så hade förhållandet varit avslutat. Han beter sig omoget och jag hade redan gjort slut i ditt läge.

Hade jag haft ett bra boende att flytta till med barnen där de inte behövde byta skola/dagis mm så hade jag nog flyttat för att komma ifrån varann en period och få perspektiv på saker och ting. Problemet är att vi bor i en kommun där det är minst 8 års kö för en ok hyresrätt och där bostadsrätter/små hus kostar 2-3 miljoner. Så jag är lite "fast" ur den aspekten också.

Anonym (***)

Äldre 10 May 09:00

#98

Anonym (villrådig) skrev 2014-05-09 19:32:53 följande:

Hade jag haft ett bra boende att flytta till med barnen där de inte behövde byta skola/dagis mm så hade jag nog flyttat för att komma ifrån varann en period och få perspektiv på saker och ting. Problemet är att vi bor i en kommun där det är minst 8 års kö för en ok hyresrätt och där bostadsrätter/små hus kostar 2-3 miljoner. Så jag är lite "fast" ur den aspekten också.

Bo i andra hand en 2-3 månader kanske?

Fast bättre om ni inte separerar utan lyckas lösa situationen ändå. När kom han hem och vad hade han gjort?

Ess

Äldre 10 May 09:07

#99

YCSM skrev 2014-05-09 19:21:02 följande:

Jag hade blivit otroligt besviken på det uppförandet om det var min sambo. Jag hade varit glasklar i mina krav, fortsatt terapi där båda faktiskt vill nå en bra lösning och att alla mår bra eller så hade förhållandet varit avslutat. Han beter sig omoget och jag hade redan gjort slut i ditt läge.

Jag håller med dig.

Levande

Äldre 16 May 16:12

#100

Anonym (villrådig) skrev 2014-05-09 18:27:58 följande:

Liten uppdatering om hur det gått. Vi har nu gått på familjerådgivning 4 ggr. Jag tycker att det är bra och att terapeuten gör ett fantastiskt jobb med att lyfta upp saker på just saknivå och inte personnivå. Han är inte heller rädd för att säga till oss båda vad som faktiskt är vårt eget ansvar och vad vi inte kan lägga över på någon annan när det gäller känslor osv. Problemet är att mannen tycker att vi bara diskuterar "dynga", att vi bara "ältar gammalt" och han tycker det är värdelöst. Så - känns väl sådär hoppfullt. Tror han tycker det är jobbigt eftersom terapeuten lyckats sätta fingret på hans förmåga att glida undan och aldrig ge ett rakt svar på frågor och terapeuten släpper inte när maken blir irriterad vilket jag ju gör. Så i nästa session funderar jag på om vi bör prata om detta och att maken då får komma med konkreta förslag hur vi ska förändra situationen istället för att bara sitta och klaga på det som terapeuten gör i sina försök att hjälpa oss. Lätt att kritisera andra, kanske inte så lätt komma med kreativa förslag själv. Makens sätt att hantera sitt ogillande med senaste samtalet (i onsdags) har varit att inte säga något hela onsdag kväll, torsdag morgon, att gnälla torsdag kväll hur kasst det är, att inte säga något i morse och att nu kl 18 ivkäll smsa "Jag blir sen". Jag tycker det är ett rätt omoget beteende och det får mig att undra om det är lönt att försöka vidare. Verkar vara noll engagemang från hans sida. Konstruktiva synpunkter mottages tacksamt!

Har fått uppfattningen att många män inte gillar parterapi, det blir för direkt och utmanande för dem antagligen... Men kanske just det som behövs ibland. Känns också som en manlig replik att man "ältar det gamla" :S Kanske det går att förklara för honom att en del av "det gamla" kan vara orsaken till där man är idag, de problem man har osv...

Styvfamiljslivet har blivit pest

INNEHÅLL