Anonym (bonus)

Äldre 24 Feb 13:38

34 svar

tänker lika men blir så olika

jag har träffat en man nu i ett år ungefär. han är verkligen min stora kärlek.
jag har två barn som innan, som han har tagit till sig som sina egna. och han har 2 barn sen innan, den ena är där lite då o då, (mest när jag är där, och har sagt att hon vill bo hos oss vv när jag flyttar dit) det andra barnet har han vv, ibland mer då biomamman tydligen tycker han är för jobbig.
jag ska nu försöka formulera mig rätt, då jag vill inte verka vara den där hatande bonusmamman som vill ha bort hans barn. det är det sista jag vill!!!!

jag o mina barn ska flytta till honom i sommar, och alla ser fram emot det. (bor 50 mil från varandra nu)
vi har från början varit väldigt tydliga med att det inte finns mina o dina barn. att vi ska ha samma regler för alla barnen, och vi har pratat om hur vi ska kompromissa så att våra familjeliv pusslas ihop på bästa sätt med rutiner och regler . och de reglerna har jag fortsatt med även när hemma även om vi inte är med dom, just för att det inte ska bli så jobbigt och flackande för barnen.
mina barn har väldigt tydliga rutiner när det gäller läggning. mina är 3 och 5 år. går och lägger sig kl 7.

hans son lägger sig lite när som. o var som, han får oftast somna på soffan framför en film, och det hade väl varit ok, om han hade somnat, o bara bära in honom, men han är vaken, han kan ibland (ofta) somna vid 22 tiden, ibland senare. han är 6 år. och får han inte som han vill så skriker han nått fruktansvärt, slåss, och får extrema utbrott.

han råkade en dag när han somnat i sin säng komma upp när pappan zappade på tvn, och då va den sporten som han älskar på. och han VÄGRADE somna. han skulle sitta uppe med oss. pappan fick kämpa till 00.30 med att få honom att somna om, och då fick det bli i vår säng.

när vi är där så lägger pappan honom i sonens rum, tar oftast 2 timmar, för han SKA ligga på soffan och SKA kolla på film.

oftast är vi där uppe hos dom i ca 10-12 dagar i sträck, och på slutet har vi oftast fått in en rutin som funkar, och han somnar i sin säng vid 20.30. problemet är att när vi sen åker därifrån, så håller han inte på dom reglerna och rutinerna. vi brukar prata i telefon om kvällarna, men har fått börja med att han skickar ett sms när hans son somnat. brukar ofta vara vid 22-23 tiden.

Han vill inte va "ovän" med sitt barn, och är rädd att han ska vilja vara med hos mamman.
jag tror inte alls det handlar om den rädslan, utan mer om en konflikträdsla.

en kväll när vi skulle äta, ville han sitta bredvid mig, han fick det, då var det "fel" stol, så storasyster fick byta stol, då skulle han sitta mellan mig och hans pappa, vilket var svårt då mina barn också ville sitta bredvid mig. vi "löste" det så mina barn flyttade sig. då fick han maten, då var det fel mat, han slängde sig på golvet, slog mot mig, kastade en stol, och försökte ta en gaffel och hugga 3 åringen med. 3 timmar höll detta på, och han slutade bara för att pappan lockade med att han skulle få välja film sen.

Min 3 åring kan få fruktansvärda utbrott, och de gråa håren kommen upphoppandes ibland, men jag håller fast vid det jag sagt, och att man inte kan vara med där vi andra är om man beter sig illa. ibland har jag fått lyfta bort honom 30 gånger, men till slut har han förstått vad han gjort fel. och det går bättre, även om jag ibland vill bryta ihop, medans min blivande sambo mutar sin son att sluta med något. vilket jag känner ger lite fel signaler.

när vi pratar om det så har vi samma syn och samma åsikter, men ibland känns det inte som han ser hur han gör själv.

Hur ska jag få honom att lyssna och ta till sig utan att få det att låta som att jag klankar ner på honom, eller på hans son?
när jag är med alla barnen själva, så går det jätte bra, klart han inte lyssnar alltid, men det gör verkligen inte mina barn heller =)
men får inga utbrott överhuvudtaget och vi har det super mysigt, och sonen gosar gärna upp sig i mitt knä.

min teori om det hela är att det är dels en stor protest, för att han är van att ha pappa för sig själv, och att bestämma ganska mycket själv om tid o rum, och det är ju bara dom två, och de har samma intresse och sonen "behöver" inte lära sig att tex dela med sig av saker och tid. dels tror jag det handlar om pappans svårigheter att va bestämd och ta konflikter. och en tredje sak är att hos mamman är det om än mindre regler. och han får ALLTID som han vill. och hans storasyster får alltid backa undan för hans vilja.

jag vill och tänker leva med denna mannen, han är helt fantastisk på alla sätt o vis, så jag undanber mig svar som "det kommer aldrig funka". jag vet vad jag ger mig in i, vill bara bolla tankar, råd o tips om någon har =)

har ni några tips? förlåt för långt inlägg o hoppas någon orkar läsa och svara =)

Anonym (*** 2)

Äldre 25 Feb 11:56

#21

Anonym (bonus) skrev 2014-02-25 11:43:27 följande:

Då han bor stort så vi får plats, o att få annat boende där kan ta hur lång tid som hellst. O vi vill ju leva tillsammans, så det känns väldigt onödigt att betala för ett boende som man inte kommer nyttja.

Ja, vi kommer reda ut detta innan vi flyttar upp.

O som sagt , det funkar bra när jag är där, då är han också den stränga när det krävs. Även om han har lättare för att även leka med barnen, vilket jag är ganska dålig på...så den sidan uppskattar jag med honom. Men vi kompletterar varandra bra i det. .. jag hade bara gärna sett att han orkade även när vi inte är där så man slipper börja om från början varje gång.

Självklart visar man inte alla sina sidor direkt, men med barn runt om oss hela tiden kan man inte luras så mycket direkt :) mina barn hade undrat direkt om jag inte är som jag brukar. O det skulle nog hans son också göra.. o jag har blivit väldigt tajt med hans föräldrar o dom hade verkligen märkt om han gjorde sig till. O likadant med hans vänner.

Sen tror jag inget förhållande är fel fritt, DÅ tror jag man lever i en lögn.. man har alltid egenskaper som stör den andra.. även om man kanske lär sig att älska dom egenskaperna.

Jag är då inte så lätt att leva med.. det kan krypa i kroppen på mig om man bäddar sängen på "fel" sätt tex.. jag är jätte dålig på att ta ut soporna, o har pms som jag försöker tygla :) o vad jag vet så finns inte den perfekta föräldern :)

Ja, när jag tänker efter så har ni faktiskt 4 månader kvar att försöka lösa detta på. Jag förstår verkligen att ni vill bo tillsammans och om du ändå ska flytta så långt så verkar det dumt att skaffa eget boende när ni ändå kommer flytta ihop förr eller senare.

Jag har funderat ett varv till och jag tycker du gör och tänker helt rätt.

Önskar er all lycka till! ${#emotions_dlg.flower}$

Fanny b

Äldre 25 Feb 12:11

#22

Anonym (bonus) skrev 2014-02-24 22:14:12 följande:

Han vet att jag inte godtar vad som helst. O jag har en magkänsla av att han vill ändra sig. .o när vi är där så är han hårdare så jag tror jag stärker honom en hel del. Jag skulle aldrig tillåta att något barn blir särbehandlat i mitt hem. O det vet han om . Detta problem är inget som är avgörande om min flytt dit. Jag har varit bonus mamma innan. O det till en tjej som var gravt autistisk. där flickan dessutom bodde helt hos oss. Tyvärr gick pappan bort men jag har fortfarande kontakt med tjejen. Så jag vet hur det är att leva med problematiska barn som tar stor plats.

Han jag ska bli sambo med har jag som sagt träffat ett år..men har haft kontakt i 2 år. Så jag känner honom ganska väl. Mina barn avgudar honom. O "syskonen" är jätte glada för varandra.
Så med alla plus, tänker jag inte gå miste om en stor chans till äkta kärlek. Som sagt..detta problem hade lika väl kunnat finnas i en biologisk familj

Jag kan och hoppas att jag har fel i detta men en orsak till att det går bra när ni träffas nu angående din bonusson, att han lägger sig i tid till sist, kan vara för att din särbo bara är med på detta när du är där och backar upp honom. Så när du har åkt orkar han inte längre vidhålla sina rutiner med sonen. Risken finns då att din särbo när han blev sambo på sikt inte kommer orka vidhålla rutinerna, även fast du backar upp honom, för när du ständigt är där kanske sonen kommer reagera starkare, och pappan kanske då inte orkar fullfölja detta.

Du gör givetvis som du vill men jag skulle i din situation tänka på att även om din sambo håller med dig så visar hans agerande gällande sonen något annat. När sonen försöker hugga din 3-åring med en gaffel blir pappans gensvar att få sonen att sluta genom att lova att han får välja en film. Han löser situationen där sonen vill byta plats med att dina barn får flytta på sig.

Anonym (bonus) Trådstartaren

Äldre 25 Feb 12:50

#23

Fanny b skrev 2014-02-25 12:11:02 följande:

Jag kan och hoppas att jag har fel i detta men en orsak till att det går bra när ni träffas nu angående din bonusson, att han lägger sig i tid till sist, kan vara för att din särbo bara är med på detta när du är där och backar upp honom. Så när du har åkt orkar han inte längre vidhålla sina rutiner med sonen. Risken finns då att din särbo när han blev sambo på sikt inte kommer orka vidhålla rutinerna, även fast du backar upp honom, för när du ständigt är där kanske sonen kommer reagera starkare, och pappan kanske då inte orkar fullfölja detta.

Du gör givetvis som du vill men jag skulle i din situation tänka på att även om din sambo håller med dig så visar hans agerande gällande sonen något annat. När sonen försöker hugga din 3-åring med en gaffel blir pappans gensvar att få sonen att sluta genom att lova att han får välja en film. Han löser situationen där sonen vill byta plats med att dina barn får flytta på sig.

jag förstår precis hur du tänker, samtidigt så känner jag att det är egentligen bra att jag märker det redan nu, då vet jag ännu mer vad jag ger mig in i. hur många går inte in i ett sambo förhållande utan att ens ha sett en enda dålig egenskap med sin partner..och sen undrar dom varför han ändrats.

jag tror o hoppas att vårt samboskap stärker istället för att sänker honom i sin uppfostran, även om jag absolut inte håller med honom när han gjort som han gjort när sonen fått sina utbrott, det är ju självklart mer en uppmuntran till att bete sig illa. och vi hade en väldigt lång diskussion om detta på kvällen, där han förklarade att han va rädd att jag ska tröttna och lämna, om han inte får sonen lugn. jag förklarade då att jag vet vad det innebär med barn som inte kan hantera sin ilska. och jag har själv en son som kan få fruktansvärda utbrott, o då får han ha det, men inte runt oss, han får vara på annan plats till han bestämmer sig för att lugna ner sig. när min son är så arg så diskuterar jag inte ens med honom, säger vad som gäller och sen är det bra, sen tar jag diskussionen och förklaringen efter han lugnat sig, då jag tror att barn är mer mottagliga då.

bonussonens mamma tror att sonen har adhd, han har genomgått 3 utredningar utan att läkarna/psykologerna satt någon diagnos. Hon vägrar tro på dom, utan fortsätter leta. hon vill ge honom ritalin, o letar hela tiden efter fel, och med hennes egna diagnossättningar så lutar hon sig tillbaka på dom och tycker att han kan bete sig hur som hellst, för "han har ju adhd"..hon har nu börjat ge honom ett kosttillskott...fitline heter det...o läser man på burken stor det med fet text "innehåller höga halter av koffein" känns kanske inte som något man ska ge ett barn, och där är iallafall pappan stenhård. han säger själv att självklart ska han ha hjälp om han har problem, men nu har ju inte utredningarna visat nått så då ska han inte behandlas för det heller...

Läser detta jag skrivit och det låter som jag går in i en VÄLDIGT rörig situation, det låter värre än det är, annars hade jag aldrig gått in i detta, och framför allt inte lämnat min hemstad med barnen om jag inte varit 110 % säker.

Fanny b

Äldre 25 Feb 13:27

#24

Anonym (bonus) skrev 2014-02-25 12:50:44 följande:

jag förstår precis hur du tänker, samtidigt så känner jag att det är egentligen bra att jag märker det redan nu, då vet jag ännu mer vad jag ger mig in i. hur många går inte in i ett sambo förhållande utan att ens ha sett en enda dålig egenskap med sin partner..och sen undrar dom varför han ändrats.

jag tror o hoppas att vårt samboskap stärker istället för att sänker honom i sin uppfostran, även om jag absolut inte håller med honom när han gjort som han gjort när sonen fått sina utbrott, det är ju självklart mer en uppmuntran till att bete sig illa. och vi hade en väldigt lång diskussion om detta på kvällen, där han förklarade att han va rädd att jag ska tröttna och lämna, om han inte får sonen lugn. jag förklarade då att jag vet vad det innebär med barn som inte kan hantera sin ilska. och jag har själv en son som kan få fruktansvärda utbrott, o då får han ha det, men inte runt oss, han får vara på annan plats till han bestämmer sig för att lugna ner sig. när min son är så arg så diskuterar jag inte ens med honom, säger vad som gäller och sen är det bra, sen tar jag diskussionen och förklaringen efter han lugnat sig, då jag tror att barn är mer mottagliga då.

bonussonens mamma tror att sonen har adhd, han har genomgått 3 utredningar utan att läkarna/psykologerna satt någon diagnos. Hon vägrar tro på dom, utan fortsätter leta. hon vill ge honom ritalin, o letar hela tiden efter fel, och med hennes egna diagnossättningar så lutar hon sig tillbaka på dom och tycker att han kan bete sig hur som hellst, för "han har ju adhd"..hon har nu börjat ge honom ett kosttillskott...fitline heter det...o läser man på burken stor det med fet text "innehåller höga halter av koffein" känns kanske inte som något man ska ge ett barn, och där är iallafall pappan stenhård. han säger själv att självklart ska han ha hjälp om han har problem, men nu har ju inte utredningarna visat nått så då ska han inte behandlas för det heller...

Läser detta jag skrivit och det låter som jag går in i en VÄLDIGT rörig situation, det låter värre än det är, annars hade jag aldrig gått in i detta, och framför allt inte lämnat min hemstad med barnen om jag inte varit 110 % säker.

Jag håller med att det är bra att man vet vad man ger sig in på men jag ser detta som ett sätt att avvakta med att bli sambo tills man ser att det problem man hade har försvunnit eller i alla fall blivit mindre. I ditt fall kan ju en lösning vara att flytta till särbons stad men först vara särbo.

Nu behöver ju inte detta bli ett problem, men det kan bli, nämligen om din som också kan få stora utbrott märker att när han får han gå undan tills han lugnat sig så får hans bonusbror störa resten av familjen och belönas med att få välja film.

Jag tycker din situation är rörig angående din särbo och hans barn, med detta menar jag inte att din tolkning av densamma är fel. Detta för att jag tolkar att ni egentligen inte tycker lika, för hade ni gjort hade din särbo fortsatt behålla sina rutiner även när du inte är där. Jag tror inte att han medvetet gör detta, men i och med att han låter sonen störa er vid matbordet med sina utbrott och försöka hugga din 3-åring med gaffel så visar han att inte behandlar alla barn olika. Även om han inte i detta läge vet hur han ska hantera sonen så kunde han tagit sonen och lämnat rummet. Om jag inte missförstått det så låter din särbo sonen ta plats för hans dotter. Av den anledningen så tror jag inte han av sig själv kommer behandla dina barn på det sätt ni diskuterat.

Jag har förstått att du tänker flytta ihop med honom, vilket givetvis är din sak att besluta men i ditt fall tror jag på att vara föreberedd på att det och särbon diskuterat om barnen i stort kommer bli en teroetisk tanke. Och att du av den anledningen bör vara beredd på att backa. T ex om du märker att han reagerar negativt på ditt stöd i hans uppfostran, då kan du backa och säga att från och med nu får du uppfostra dina barn som du vill, med undantag för att mina barn inte kommer behöva flytta sig vid matbordet för att din son vill det. Och om din son är hotfull mot mina barn på det sätt som skett får du lämna rummet med din son.

Fånga dagen

Äldre 25 Feb 13:56

#25

Efter vad jag förstår så vill du ha tips på hur du ska kunna framföra din kritik angående din killes sätt att hantera sin son, utan att göra honom ledsen. Det är ju inte helt lätt, eftersom vi är väldigt sårbara när det kommer till våra barn, eftersom de är det käraste vi har. En del klarar det dock bättre än andra.

Din kille har ju visat att han blir ledsen. Mycket handlar ju om hur man framför saker och ting. Upplever man att det kommer det ena klagomålet efter det andra, så kan det nog kännas väldigt tungt. Du verkar ju vara en väldigt bestämd och handlingskraftig kvinna, som har bestämda åsikter om hur saker och ting ska lösas. Jag tror att kan du inte få med din kille på samma linje till 100%, så kan det bli problem.

Det jag funderar på är om han verkligen tycker som du, eller om han säger det bara för att han är lite konflikträdd, och därför vill vara dig till lags?

Det finns flera trådar här som beskriver vilket helvete livet är med en undfallande pappa och en handlingskraftig bonusmamma. Låt oss hoppas att inte din blivande sambo senare kommer att visa sig tillhöra dom. Det är ju som du naturligtvis redan är införstådd med, en helt annan sak när man väl lever tillsammans permanent.

Du är som du skriver redo för detta till 110% och fullkomligt övertygad om att allt kommer att bli bra, trots att du själv är medveten om att du inte är så lätt att leva tillsammans med. Det är en fördel att man kan se och erkänna även sina egna fel och brister. Långt ifrån alla kan det. Lycka till!

Anonym (Likadant)

Äldre 26 Feb 21:26

#26

Hej TS. Har en ungefär likadan situation som du, där vi liksom är helt överens i teorin men det ändå blir konstigt i praktiken. Det frustrerar mig extremt emellanåt, men jag har valt att så långt det är möjligt inte låta det påverka mig. Dels eftersom jag själv inte kan 100% garantera att jag alltid är konsekvent själv, men även för att det är helt omöjligt att veta vad sambon egentligen tänker som gör att resultatet blir knasigt.

Det enda råd jag egentligen kan ge dig, är att på ett ödmjukt sätt ta upp det utan någon skuldbeläggning eller klander. Gärna vinklat så du inleder diskussionen med att du själv upplever det som väldigt svårt att leva upp till det man kommit överens om i alla situationer. Och jag tycker du verkar så pass insiktsfull och medveten om detta att jag inte alls tror det kommer bli något stort bekymmer eller problem för dig, vad olyckskorparna här än säger.. Lycka till :)

Anonym (ingen flytt)

Äldre 26 Feb 21:35

#27

TS, min första tanke var flytta inte! Det är inte värt det.

Det är HELT annorlunda att bo ihop i 10-12 dagar än att bo ihop på heltid. Been there done that. Det tog tre månader för mig innan jag helt gav upp och letade eget boende.
Alla orkar skärpa sig så pass kort tid som 10-12 dagar ändå är. Testa minst en hel sommar ihop innan ni flyttar ihop eller bli särbos först, särskilt om det är svårt med bostäder. Om inte annat så snälla snälla stå i bostadskö hela tiden så HAR du en chans iaf om det inte fungerar.

Jag vet, det är inte detta du vill höra. Du är kär och lycklig, ni kommer få bo i hus antar jag (?) bättre ekonomi, två om ansvaret osv.
Men det är inte säkert att det blir så så se om dig och ditt, för du blir rejält utelämnad när du välärdär utan att ha ett eget hem att 'fly' till om det behövs.

Ni måste prata, prata, prata om detta. Han MÅSTE försöka ta striderna även om inte du är där. Ni måste hitta ett sätt så inte dina barn får stå tillbaka hela tiden osv.
Kanske bestämda platser vid bordet alltid?

Anonym (bonus) Trådstartaren

Äldre 26 Feb 22:54

#28

Jag tror att min starka tro på att det ska funka grundar sig i mitt "gamla" liv.

Mina barns pappa valde att inte vara närvarande längre i deras liv efter vi separerat. han bara stack o kom aldrig tillbaka. (jo, några gånger lovade han barnen men han hörde aldrig av sig)
mitt i allt detta, med en dotter som sörjde vädigt mycket, jobba heltid, hade 2 olika förskolor till mina barn så stressen var ganska stor. Barnens pappa tog en sak med sig, mina pengar, vi hade gemensam ekonomi, och samma dag som jag fått tillbaka på skatten så hade han tagit ut allt!!, han ändrade inte sin adress så jag fick varken underhåll eller bostadsbidrag, så även den ekonomiska biten var stressande.

jag ville sälja huset, och höll på till mitt i nätterna att försöka fixa i ordning det till försäljning (han hade påbörjat renovering i varje rum men inte avslutat nått) men jag kunde ju inte få det sålt när jag inte fick tag i honom för underskrift (det är fortfarande nu över 2 år efter uppe i rätten om att jag ska få tvångssälja huset i hans namn)

Mitt i allt detta fick jag en kraftig blödning, och en enorm kramp en dag på jobbet, jag trodde och även läkarna trodde det var stress, men tyvärr visade sig vara livmoderhalscancer, har nu opererats 4 gånger och jag håller tummarna för att det ska vara bra nu.

Jag dejtade några men det va nog mest för att få bekräftelse och lite egentid, jag är kräsen, och kär är något jag sällan varit.
Jag fick kontakt med min bliviande sambo ganska direkt efter seperationen, vi kunde prata om allt, han var den första som fick veta hela sanningen,han stöttade mig hela vägen genom och "väntade" i nästan ett år på mig. men jag vågade inte träffa honom, då avståendet var så stort och jag visste då fortfarande inte om barnens pappa skulle ändra sig o vilja ha barnen nått.
men till slut när jag fått mer och mer bekräftat att exet inte kommer komma att finnas för dom, så tog jag chansen att träffa min blivande sambo. jag föll pladask, har aldrig varit med om dessa känslor, det är som blixtar genom hela kroppen bara han tittar på mig, när han kysser mig är det verkligen som att kroppen flyger. en sån trygghet och värme och kärlek har jag aldrig varit med om. och han är helt fantastik med mina barn, och man märker att han försöker ha samma regler på dom som jag har.

O med facit i hand så tror jag att mina erfarenheter har gjort mig till en kanske lite strängare förälder än vad jag var innan, jag ville inte bli den där ensamstående mamman som släppt allt. och det är jag idag glad över att jag blivit den förälder jag blivit (även om tålamodet ibland kunde varit större =) )

Efter allt skit så känner jag att jag inte vill gå miste om denna stora känsla och kärlek som jag har så svårt för att känna, och känner nog att detta är egentligen en skit sak, och känner jag att saker går över styr kommer jag gå på linjen som en annan här rådde till, att han helt enkelt får säga till sina barn och jag mina, men om mina (eller andra) barn blir missunnade och åsidosatta pga att inte han kan sätta gränser, då kommer jag säga ifrån.

Ess

Äldre 27 Feb 17:49

#29

Anonym (T) skrev 2014-02-25 06:33:58 följande:

Och om mannen börjar gråta för att du på ett vänligt sätt tar upp med honom att han behöver skärpa sig i sin uppfostran av barnen så tror jag inte att det finns något bra sätt att lägga fram det. Du kommer med största sannolikhet bli den uppfostrande/hårda föräldern för alla barn i er nya familj medan han blir lekpappan som hittar på roliga saker med alla barn.

Det scenariot ser jag också som ganska sannolikt. Sedan skär det sig med hans barn, och då kommer verkligheten fram och ts kommer att inse vilken enorm skillnad det är mellan en kärn och en styvfamilj. Det går inte att jämföra de två.

Fanny b

Äldre 27 Feb 19:59

#30

Anonym (bonus) skrev 2014-02-26 22:54:34 följande:

Jag tror att min starka tro på att det ska funka grundar sig i mitt "gamla" liv.

Mina barns pappa valde att inte vara närvarande längre i deras liv efter vi separerat. han bara stack o kom aldrig tillbaka. (jo, några gånger lovade han barnen men han hörde aldrig av sig)
mitt i allt detta, med en dotter som sörjde vädigt mycket, jobba heltid, hade 2 olika förskolor till mina barn så stressen var ganska stor. Barnens pappa tog en sak med sig, mina pengar, vi hade gemensam ekonomi, och samma dag som jag fått tillbaka på skatten så hade han tagit ut allt!!, han ändrade inte sin adress så jag fick varken underhåll eller bostadsbidrag, så även den ekonomiska biten var stressande.

jag ville sälja huset, och höll på till mitt i nätterna att försöka fixa i ordning det till försäljning (han hade påbörjat renovering i varje rum men inte avslutat nått) men jag kunde ju inte få det sålt när jag inte fick tag i honom för underskrift (det är fortfarande nu över 2 år efter uppe i rätten om att jag ska få tvångssälja huset i hans namn)

Mitt i allt detta fick jag en kraftig blödning, och en enorm kramp en dag på jobbet, jag trodde och även läkarna trodde det var stress, men tyvärr visade sig vara livmoderhalscancer, har nu opererats 4 gånger och jag håller tummarna för att det ska vara bra nu.

Jag dejtade några men det va nog mest för att få bekräftelse och lite egentid, jag är kräsen, och kär är något jag sällan varit.
Jag fick kontakt med min bliviande sambo ganska direkt efter seperationen, vi kunde prata om allt, han var den första som fick veta hela sanningen,han stöttade mig hela vägen genom och "väntade" i nästan ett år på mig. men jag vågade inte träffa honom, då avståendet var så stort och jag visste då fortfarande inte om barnens pappa skulle ändra sig o vilja ha barnen nått.
men till slut när jag fått mer och mer bekräftat att exet inte kommer komma att finnas för dom, så tog jag chansen att träffa min blivande sambo. jag föll pladask, har aldrig varit med om dessa känslor, det är som blixtar genom hela kroppen bara han tittar på mig, när han kysser mig är det verkligen som att kroppen flyger. en sån trygghet och värme och kärlek har jag aldrig varit med om. och han är helt fantastik med mina barn, och man märker att han försöker ha samma regler på dom som jag har.

O med facit i hand så tror jag att mina erfarenheter har gjort mig till en kanske lite strängare förälder än vad jag var innan, jag ville inte bli den där ensamstående mamman som släppt allt. och det är jag idag glad över att jag blivit den förälder jag blivit (även om tålamodet ibland kunde varit större =) )

Efter allt skit så känner jag att jag inte vill gå miste om denna stora känsla och kärlek som jag har så svårt för att känna, och känner nog att detta är egentligen en skit sak, och känner jag att saker går över styr kommer jag gå på linjen som en annan här rådde till, att han helt enkelt får säga till sina barn och jag mina, men om mina (eller andra) barn blir missunnade och åsidosatta pga att inte han kan sätta gränser, då kommer jag säga ifrån.

Jag tycker det sista låter bra. Vad jag tror är bra att göra i ditt läge är att som någon tidigare skrivit, låta din särbo fram tills ni blir sambo, och även när ni blir sambo, ta det första initiativet att lösa bråk som gällande hans barn. Om han gör det kan du sedan uppmuntra honom, men om han väljer i någon situation att inte ta konflikten med sonen, och t ex låta honom somna till TV;n, försök undvik att göra något. Vill sonen somna hos pappan och du inte vill ha sonen där kan du säga till din partner att om han vill samsova med sonen får han göra det i sonens rum. Detta för att undvika att komma in i situationer där du per automatik får ta mycket ansvar över dina bonusbarns beteende.

nattregn

Äldre 2 Mar 01:38

#31

Har bara läst TS.

Jag måste tipsa er om boken 5 gånger mer kärlek. Den behandlar bla sådana här utbrott och ge tips och övningar hur man ska lösa vardagslivet. Kanske du och din partner kan läsa den tillsammans och göra övningarna tillsammans med barnen?

Foxtrott

Äldre 3 Mar 22:28

#32

Din stora kärlek är en dålig pappa. Du kan inte göra honom till en bra pappa.

Det är väldigt synd om dina barn i detta för de kommer att ha en mamma som är ordningspolis och en styvpappa som motarbetar henne, och när han blir upptäckt faller i bitar och gråter, han är så svag, så svag och det är så synd om honom han behöver ju hjälp, och en styvsyster som gömmer sig och backar och en styvbror som gör precis som han vill, för det är ju det hans pappa vill att han ska göra, så pappa är behövd och favoriten och alls icke någon jobbig typ som bestämmer jobbiga saker.

Jag tycker det är konstigt att du med öppna ögon låter din stora kärlek göra dig till den han absolut inte själv kan tänka sig att vara, den han aktivt låtit bli att vara. Varför gör du så?

Foxtrott

Äldre 3 Mar 22:29

#33

Sen måste jag säga att din rubrik är enormt missvisande. Ni tänker inte det minsta lika.

Anonym (T)

Äldre 4 Mar 19:43

#34

Foxtrott skrev 2014-03-03 22:28:19 följande:

Din stora kärlek är en dålig pappa. Du kan inte göra honom till en bra pappa.

Det är väldigt synd om dina barn i detta för de kommer att ha en mamma som är ordningspolis och en styvpappa som motarbetar henne, och när han blir upptäckt faller i bitar och gråter, han är så svag, så svag och det är så synd om honom han behöver ju hjälp, och en styvsyster som gömmer sig och backar och en styvbror som gör precis som han vill, för det är ju det hans pappa vill att han ska göra, så pappa är behövd och favoriten och alls icke någon jobbig typ som bestämmer jobbiga saker.

Jag tycker det är konstigt att du med öppna ögon låter din stora kärlek göra dig till den han absolut inte själv kan tänka sig att vara, den han aktivt låtit bli att vara. Varför gör du så?

Huvudet på spiken!

tänker lika men blir så olika

INNEHÅLL