hur har era relationer påverkas av alla behandlingar och ovisshet?

Det är klart att det sliter på relationen! Konstigt vore ju annars.  Men vill man ha barn kämpar man vidare,man går igenom vad som helst till slut för chansen att få barn. Men jag måste medge att maken sa så sent som igår att det vore nästan skönt om det vore sista sexet på ett halvår! Kommandosex i 7 år är rätt trist....

Det är jättejobbigt! Det är  en jäkla press det här som såklart påverkar förhållandet...
Jag har faktiskt hittat lugnet nu och lagt ner allt testande för ett tag. Jag har tyckt att det har varit så jobbigt att jag insåg att det inte var värt att stressa över. Jag måste såklart gå på vul när jag äter Pergotime men annars tar jag det lugnt och försöker att inte tänka på det för mycket. Fast det ä ju svårt.
Jag hatar att allt känns så kliniskt, att sjukvården är inkopplad i vårt sexliv. När jag körde med äl stickor var sexet verkligen tvingande. Jag tänkte i mitt huvud "kan han inte bara komma?" för jag vill bara få det gjort. Mekaniskt liksom. Så vill jag inte ha det! Vill ju att vårt barn ska komma till av något kärleksfullt och härligt.

Ja, huvva. Jag är inne i en period när jag tappat all motivation. Orkar inget, vill inget. Är mest bara irriterad. (Tro det dock beror på det hormonella). Min sambo få ta onödigt mycket skit. Har ont i kroppen och känner mig bara nere. Usch. Nu har vi (jag) bestämt att vi ska åka iväg någonstans. Hitta på något annat. En resa. Känner vi måste investera lite i vårat förhållande.. fokusera på något annat

Ja, jag tror att det är bra med en paus ibland. Just nu är vi även mitt uppe i en flytt och jag känner bara att jag inte orkar äta fler mediciner som gör att jag mår dåligt (förutom Metforminet som redan tar musten ur mig) samtidigt som jag förväntas pippa i tid och otid + hela flytten. Det går bara inte! Måste ringa min läkare och meddela att jag struntar i denna omgång, eller måste jag det tro?
Jag tycker att ni också ska ta en liten paus, särskilt om han känner så. Förstår männen också, det är ju en väldig press på dem också... 
Kanske kan du överraska din man med någon kortare "get away", typ en weekend någonstans i Sverige eller så? Ibland behöver man rå om varandra mer än man tror :) 

Jag tror det nästan är omöjligt att genomgå behandlingar mot barnlöshet utan att det tär på förhållandet. Ofta har man ju försökt i år innan och längtat och varit ledsen, sedan stoppar man i sig hormoner och genomgår fysiskt och psykiskt jobbiga undersökningar och ingrep. Att man man då ibland känner sig deprimerad och att det går ut över partnern och förhållandet är nog svårt att undvika. Men tror som ni skriver att boka in en resa eller annat kul ihop hjälper. Det är bra att tänka på annat emellanåt och att ha något att se fram emot oavsett om man blir gravid eller inte. Sedan orkar man mer än man tror när längtan efter ett barn är stark. Nu har vi en son på ett som kom till genom IVF och håller på att försöker få ett syskon. När vi genomgick behandling innan första barnet kändes det som att jag kunde göra vad som helst för att få barn, oavsett hur dåligt jag mådde kändes det som det var värt det. Men nu när vi försöker få syskon känner jag och min man att vi inte tycker det är värt att må dåligt en längre period igen. Vi har nu fokuserat på detta i ett halvår men kommer att avsluta behandlingarna innan sommaren och då inte försöka mer oavsett resultat. Man måste känna efter själv hur mycket man orkar och hur mycket tid och energi man tycker det är värt att lägga ner på detta. Vi är alla olika och orkar olika mycket. Jag önskar er alla som kämpar lycka till och hoppas ni snart får ert efterlängtade barn.