"får" jag vara sur över detta?

Förnekelse är en stark kraft, kanske det sista försvaret som finns för att inte gå under - och det har hjälpt mig mer än en gång. Tyvärr, men det var allt som fanns då och jag hade andra att ansvar för, både som tonåring och sen med egna barn.

Idag kan jag och min mamma prata om det som var, men jag har ju tjatat om det i 25 år nu, och det var först för 10 år sedan som hon förstod vad vi växte upp med som barn. Förnekelsen var väl allt hon också hade då och då den inte längre räckte tog hon till flaskan och tabletterna. Det var hennes och min hemlighet under många år , så hemlig att vi inte ens pratade med varandra om den. En blick säger mer än nog ibland.

Alla dessa hemligheter för sig själv och för andra - det är bra att lyfta på locket. Min terapi var inget prat utan vi jobbade med att lära mig möte mina känslor så att jag kunde möta mig själv, på riktigt. Förklara, rationalisera och förstå kunde jag redan själv, så det var precis motsatsen jag behövde hjälp med.

Det funkade. Det gjorde att jag bröt mig loss från det destruktiva förhållandet som ex-sambon  inte ville att jag skulle ta mig ur.

Känslor måste få finnas utan att ursäktas

Klart du känner svek, men din mamma har en sjukdom som styr henne och du måste gå vidare och vara glad om hon blivit nykter och att ni ev. kan ha en sund relation. Du löser inget på att vara bitter, och du låter inte så. Du lämnar ut så mycket du vill av dig, prata med någon nära vän som du har förtroende för och ev. sök terapi föratt få hjälp att sortera alla känslor.

Vad bra. Självklart är varje situation olika och bara för att vi behövde det så stämmer ju inte det in på er.

Det låter som att ni trots allt har en rätt fin relation och ibland behöver man bara säga/skriva vad det är man känner så blir det bättre.

Lycka till med att ta upp det för att få ett svar, det låter som att det kan räcka för att få det här ur systemet och enbart vara glad för din mammas skull. Skönt:)

Oj. Jag är över 40 och blir helt chockad över det du skrev. Är min oförmåga att ha nära relationer en frukt av att jag är alkoholistbarn?? Har aldrig funderat på det sambandet, bara trott att det berott på mig!!

(Sorry för OT, TS)

Min räddning som barn var nog mina syskon. När vi "var tvungna" att låtsas som allt var ok utåt (även inför vår ytterst förnekande mamma) så kunde vi iaf allt prata med varandra. Vi skrattade tom åt eländet ihop, hur korkad han var som inte köpte en extra vinöppnare att ha i källaren så att han slapp smyga ner den vi hade i köket dagligen:) Det är skönt att kunna dela det med nån annan som vet hur det var om man har möjligheten.

Förlåt TS, nu kapade jag din tråd. Tillbaka till topic:)

Det är aldrig för sent att förstå hur det hänger ihop 

Det är inte ditt fel - och det finns hjälp på vägen.

Jag är 45+ och funderar allvarligt på att gå på ett ACA-möte, jag vet att min mamma som är 65+ skulle behöva det mer än jag behöver. Så varför vänta längre på att ta den hjälp som faktiskt finns. Både du och jag har många år kvar att göra det bästa av.

Kram

Såklart, men låter jag bitter? Det lät hårt och jag gick i försvarsställning men det kanske jag gör. Jag kanske är det? Bitter för min mamma, som är på många sätt min idol drack sig till sömns under min uppväxt och nu plötsligt kunde sluta. Det kanske precis är det jag är...men jag upplevde att jag släppt det. Jag är inte sur i den meningen att jag är otrevlig mot henne, tvärtom. Men jag vet att saker påverkar mitt mående. Och de sakerna vill Jag påverka.

Jag påstår inte att du är supersjukt bitter, men det finns en bitterhet där.

Och jag förstår dig, det är en känsla som skapas i din situation.

Det finns saker du kan på verka och saker du inte kan påverka. Det stora ligger i att se vad som ligger utanför din makt att påverka. För att inte tala om vad du inte ska påverka trots att du kanske kan det.

Det du känner låter lite som som en klassisk krishantering - Först förnekar man möjligheten att det kan vara sant, sen blir man arg, besviken och kanske känner sig orättfärdigt behandlad, efter det kommer en fas med förståelse och till slut acceptans över verkligheten så som den är.

Jag blir precis lika 'sur' då mitt ex gör saker som jag aldrig fick göra för henne. Då jag hämtar/lämnar vårat barn hos henne lyssnar hon på den musik jag gillar och aldrig fick lyssna på, hon 'förbjuder' mig och barnet att äta en på restaurang (maten är så salt ute, det är inte bra för X) men sen sitter de hemma o äter hamburgare kebab o pizza...

Självklart blir jag 'sur' - sen inser jag igen och igen att  det är något som är fel  och att det inte är jag, sen släpper jag det - det ligger utanför min makt att påverka. ibland skrattar jag åt det. Ibland påverkar det mitt mående och jag får leva med det. Jag får lov att vara en vanlig människa som påverkas, jag behöver inte stå över allt. Sunda reaktioner och sunda känslor.

Hej!
Ville uppdatera. Jag pratade med min mamma. Hon nämnde igen hur stolt hon var över sin viktnedgång och att hon slutat dricka och att det gick bra, och då kände jag att jag kunde ta upp det. Jag frågade helt enkelt varför det gick nu och inte tidigare när jag hade behövt henne. Hon sa helt enkelt att hon inte mådde bra då nog (väldigt ångerfullt). Det känns som att det räcker för mig. Hon har varit en otroligt bra mamma trots alkoholen och nu känner jag att jag kan vara genuint glad att hon slutat för jag tror att det var ett ärligt svar - det var inte för att hon inte brydde sig då utan för att hon inte klarade det.

Hej!

Vad bra att du och din mamma pratat ut! För det är juså här att du självklart "får" vara sur, ledsen, arg, ja, alla känslor du nu kan ha, över att din mamma till synes inte bryddde sig tillräckligt om dig för att att sluta dricka, men det är ju inte några särskilt konstruktiva känslor. Jag vill gärna berätta hur det är att vara en missbrukande mamma, om det är okej för dig.

Jag fick värktabletter när jag var 19 år p.g.a att jag verkligen hade ont i ryggen. Den dosering jag ordinerades blev snabbt otillräcklig, och det hela växte till ett missbruk. Jag blev gravid när jag var 24 år, och lyckades då nästan hålla upp helt med värktabletterna. Jag säger nästan eftersom jag ju fortfarande hade ont och behövde smärtlindring, och min läkare och barnmorska försäkrade mig att tabletterna var helt ofarliga för det ofödda barnet. Så när smärtan var som värst tog jag någon enstaka tablett, men det var verkligen inget missbruk.

Jag blev ensam när halva graviditeten gått, och födde min son utan att pappan var med eller ens brydde sig. Det var en del svårigheter med pojken redan från början, så det var verkligen tungt att vara ensam med honom. Och smärtan fanns förstås där som en trogen följeslagare...

Tabletterna hjälpte inte bara mot smärtan, de gav en psykisk lindring också när jag mådde dåligt över sonens sjukdomar och pappans frånvaro, så det dröjde ju inte länge förrän jag var igång med överdoseringen och så småningom missbruket igen. Jag tog ändå hand om min son och han behövde inte sakna något, men självklart var jag ingen bra mamma när jag for omkring och ljög till mig tabletter och var "lullig" efter att ha tagit för höga doser. Soc var förstås inkopplade från början eftersom jag var arbetslös innan pojken föddes och behövde försörjningsstöd, och de märkte att det var något som inte var som det skulle. När sonen var tre år fick de nog och sade åt mig att jag måste låta sonen bo i ett familjehem och "komma på fötter" igen. Det blev en frivillig placering hos mina föräldrar.

Och här kan man ju tycka att jag skulle känna att "Nu j*klar ska jag sluta med tabletterna så jag får hem honom så snart som möjligt!". Men så blev det inte, i stället kände jag att "Nu har jag förlorat det finaste jag hade, nu spelar inget någon roll längre. Jag kan lika gärna ta ännu fler tabletter". Dumt, jag vet, men man tänker inte särskilt smart när man är inne i ett missbruk.

Och i flera år knaprade jag värktabletter som om de vore Pez-tabletter. Jag gjorde en hel del försök att sluta för min sons skull, men det gick bara inte. Jag trillade genast dit igen. Inte förrän jag en dag "vaknade upp" och tänkte att "Jag vill inte leva så här längre, jag måste lägga av!" lyckades jag sluta. Jag hade då den motivation och vilja som krävs för att man ska kunna sluta, har man inte motivationen kan man inte sluta, så är det bara.

Och det har inget alls med kärleken till ens barn att göra! Det är bara så att man inte kan sluta för någon annans skull, oavsett hur mycket man älskar den personen. Man måste sluta för sin egen skull om det ska lyckas.

Jag älskade, och älskar, givetvis min son, men det är tyvärr inte tillräckligt som motivation helt enkelt. Inte i de flesta fall.

Jag vet inte om du blev så mycket klokare av detta, det är ju lite långt och kanske en smula virrigt skrivet, men förhoppningsvis förstår du att din mamma inte alls tyckte att du inte var viktig eller att hon inte älskade dig, det var bara så att hon måste ha en annan slags motivation för att kunna sluta och för att kunna fortsätta vara nykter.

Men som sagt, nu har ju du och din mamma talat ut och det är ju jättebra!  Du verkar ha blivit lugn i att det inte var för att hon inte brydde sig om dig som hon inte kunde sluta tidigare, utan för att hon helt enkelt inte kunde.

jag önskar din mamma stort lycka till i sin kamp för att fortsätta sitt nyktra liv, och dig ett stort grattis för att du fått svar på dina farhågor. Jag är säker på att det kommer gå bra för er hädanefter, bara din mamma kan vara ärlig. Försäkra henne om att hon kan vara ärlig inför dig gällande sina känslor och sin kamp (om du känner att hon kan vara det, alltså. Ta inte på dig något du inte orkar med för det behöver du naturligtvis inte göra.), för det är en kamp att sluta med missbruk och fortsätta hålla sig ren.

Många kramar till er båda!