Hej! Jag skulle behöva hjälp med hur man berättar/förklarar för en treåring att en högt älskad familjemedlem har gått bort. Hur man får de att förstå att de inte längre kan träffa denna. Bara tanken på barnets sorg får mitt hjärta att brista (ännu mer...) men det går ju inte att undvika ämnet heller. Dessutom blir det begravning snart så då kan det ju vara bra att kunna berätta vad som händer...
När min mamma gick bort i cancer så förklarade jag för sonen att hon var sjuk och hade som en klump i magen, men att det smittar inte. Sen dog hon av dumklumpen som sonen nu säger. Jag har alltid sagt död, aldrig borta eller annat, det tycker jag är viktigt. Hon är i himlen nu långt långt bort. (Så nej man kan tyvärr inte flyga flygplan dit)
Sen begraver man skinnet i jorden, för det är ju bara ett skal, precis som potatisar har, och det får man lämna när man åker till himlen. Sen får man en grav, för då vet ju mormor vart hon kan titta om vi sätter blommor eller ljus där, för där ser hon extra bra.
(Detta har också gjort att sonen alltid sätter ljus i minneslunden längst ut då vi inte har möjlighet att åka till rätt kyrkogård. Han tror nämligen att hon ser bäst om de är på kanten) jan var 3 när hon dog och nu är han fem.
Detta är som vi har pratat och diskuterat under året som gått. Det funkar för oss i allafall.
Jag beklagar er sorg och hoppas det går bra att prata med barnet. Varma kramar
Sen nån gång när det regnar har han utbrustit jaha, ska mormor hälla vatten på oss nu då 
lite humor i allt det svarta, som gör attan vet att det finns glädjeämnen här för oss som är kvar också.
Vi förklarade och svarade på barnets frågor. Vi sa att personen var sjuk och nu är uppe i himlen och att hon alltid kommer titta ner på henne. Nu hat det gått ett år och vår dotter vinkar ännu flera gånger i veckan till himlen och pratar mycket om "himlen" och vår släkting som dog. Vi prövade med död men det gick inte in.
Hon fick vara med på begravningen och såg oss ledsna. På urnsättningen förstod hon att personen var borta eftersom hon var så liten. Hon tog det bra och vi ältade inte att hon aldrig mer skulle få se henne utan sa att hon flyttat till himlen och tittar ner men vi kan inte se henne men vinka och prata med henne
Jag beklagar er förlust.
Barn ser inte döden på samma sätt som vi, förmodligen för de vet inte riktigt vad liv är heller. Var bara ärlig utan att krångla till det, svara jag vet inte om du inte har något svar. Dina tårar är inte farliga för barnet, så länge du inte gråter helt hysteriskt så de blir rädda. Barnen har sina egna funderingar och kommer att komma på frågor allt eftersom. Jag tycker att barn ska följa med på begravningen om det är möjligt för det är också en naturlig del av livet.
Det kommer att gå bra.