Kan jag be om att få vara med på dagis en dag?

Om jag som biomamma hade bra kontakt med dig så hade jag inte haft några problem med det. Mina barns bonusmamma har suttit med mig på både sjukhus och vid andra mer roliga tillfällen. Jag har alltid varit tacksam att hon fanns i mina barns liv under deras uppväxt

Nej det vet jag så klart. Jag vet också att om jag är där kanske han visar sig från sin bästa sida för att det är lite roligt och speciellt.
Jag funderar ju på om problemet är så stort som mamman påskiner. De har dock haft en specialpedagog där för råd och stöd, men jag vet inte om det enkom är för bonus skull eller för hela gruppen. Mamman säger att det är för bonus skull men ibland skarvar hon en del..

Mamman har engagerat sig på sitt vis, hon vill ha en ADHD utredning och det står hon fast vid vad som än sägs av andra.
Pappan och jag engagerar oss tillsammans här, men han vill absolut inte träffa mamman om han inte måste. Vet hon att han ska till dagis, då kommer hon dit. Därav en önskan om att jag ska hämta när jag kan och vill, diskret uttalad av dagis.
Som sagt, tveksamt om han ens gör det till hösten faktiskt. Och, det är ju NU barnet behöver hjälp, men mamman har bestämt sig för att han har ADHD så där är det stopp.

Nej, så är det absolut inte. Förskolan välkomnar idén. Mammans hemmaförhållanden framkommer vid mötena hos familjeenheten som jag då och då blir inbjuden till. Mamman har också förtroende för mig och ringer mig ibland om hon undrar något.

Ok, tack för svaret. Jag ska fundera mycket på detta innan jag ev frågar mamman om hur hon känner inför det.

klart du kan . prata bara med mamman och pappan och så klart dagis först . och vad skönt för alla inblandade att du är en bonus som faktist bryr sig om barnet .

så kör på men tala med alla inblandade först så du inte trampar någon på tårna så att säga

Pappan är med på det hela, dagis med, pappan frågade lite löst om det förra gången han hämtade. Men jag känner att jag vill ha mamman med i det hela också isf. Så jag ville fråga här först för att se lite olika reaktioner

Är jag verkligen den enda som skulle bli jätteglad om mitt ex träffade en partner som verkade bry sig om mitt barn lika mycket som jag?

Fråga biomamman, och går hon med på det så kör hårt.
All heder till dig bonusmamma :)

Tack Jag har en sån bonusmamma själv, fast det handlar om andra saker eftersom mina är så pass stora.

Jag tycker att föräldrarna bör få hjälp med att samarbeta. Det låter ju inte riktigt klokt att han inte vill stöta ihop med sitt barns mamma. Så kan de ju naturligtvis inte ha det. Killen är ju endast 4 år, så de har många år framför sig då de har gemensamt ansvar för sin son.

Jag undrar också hur det känns för ett barn att ha föräldrar som inte kan prata med varandra, eller vistas under samma tak. Här tycker jag att föräldrarna måste börja agera som de vuxna människor de är. Vad skulle hända om ts försvann ur bilden? Vem ska då agera mellanhand?

Visst, det är jättefint att ts engagerar sig i sitt bonusbarn. Nu känns det inte riktigt okej för mig att hon ska till dagis för att observera barnets beteende. Jag förstår heller inte riktigt syftet med det. Tycker att det i första hand ska ligga i föräldrarnas intresse. Sen är det naturligtvis helt okej att ts besöker dagis tillsammans med sin sambo. Men jag får känslan av att hon är en stand in för honom, och det tycker jag inte är rätt.

De går hos familjeenheten och har gjort sedan pojken var 1½ pga sina samarbetsproblem. Det hjälper inte då mamman har svårt att ta till sig att hon agerar fel i många lägen. Pappan har helt enkelt ledsnat och för drygt 8 månader sen kom en diskret undran om jag kan hämta. Han har hämtat förut men jag har varit med och då har det gått bättre då mamman som sagt dyker upp på dagis för att hämta kläder som ska tvättas' och liknande när pappan ska hämta och hon börjar tjatet och klagomålen inne på dagis och han kan ju inte stå i hallen hur länge som helst för att vänta ut att hon ska gå, för hon går inte även om han ber henne.
Hon följer med ut på parkeringen och tjatar än mer om allt och ingenting, klagar vidare mm.

De ggr jag är med säger hon inget, därav dagis förfrågan om jag alltid kan vara med, men det är inte praktiskt möjligt varje gång då vi har en bit att åka (vi bor en bit i från och jobbar ännu längre ifrån båda två) så det blir smidigare om en av oss åker hem istället och börjar med middagen.

Tanken på hur barnet känner är en del i att han vägrar möta mamman mer än nödvändigt.
Syftet med dagisbesöket är att se hur han är där då vi är helt frågande till hur mamman beskriver hans agerande.

Om jag och min man skiljer oss kommer han, tyvärr, att flytta hem igen vilket innebär noll umgänge mer än dagtid då och då.

Usch, nu lät det som om mamman är en dålig mamma. Det är hon inte, hon älskar sitt barn men behöver hjälp med gränserna gentemot andra samt hjälp med impulskontroll. Det får hon men hon verkar inte riktigt kunna ta till sig att de även gäller gentemot barnets pappa. På något vis känner hon att hon har rätt till det då de har barn ihop.
'För barnets skull' har vi hört tills vi kräks...

Hon inser inte att min man kan bry sig om och engagera sig i barnet UTAN att för den skull vilja diskutera i telefon med henne om hennes privata saker och allt möjligt som inte har med barnet att göra alls. Eller stå och småprata om sånt vid hämtning/lämning. Hon har svårt att skilja barnets behov från sina egna. Men är som sagt inte en dålig mamma för det som så.

Om du och mamman har en bra relation så tycker jag att du ska fråga henne. Men tycker hon att det är ett övertramp från din sida så respektera det.

Och vad gäller utredning ang ADHD. Om mamman vill ha en utredning så tycker jag inte ni ska sätta emot. Mitt barn har gjort en sådan utredning hos BUP och de kom fram till att h*n inte alls har ADHD men däremot vissa andra svårigheter och vi fick bra tips på hur vi kan hjälpa barnet. Bup hos oss har också stöd för föräldrar i olika former. Det förstås, om ni är helt säkra på att barnets problem hos mamman och på dagis enbart beror på mamman så behövs ju ingen utredning. Men det kan ju vara så att barnet har vissa svårigheter som ni hemma hos er (omedvetet?) tar hänsyn till och att problemen därför inte visar sig hemma hos er. 

Jag tycker du ska fråga mamman.

Men jag tycker också att du vara possitiv inför en utredning på BUP.  Den kommer, om den blir av innehålla: *samtal med föräldrarna för att veta bakgrunden, men även för att urskilja om problemen beror på en sjukdom eller på hemförhållanden.
*besök på förskolan
*X antal frågeformulär både till hem och förskola.
*Diverse tester
*läkarundersökning.

Jag tror att om föräldern vill ha undersökning, att det är dumt att stoppa det.

Mitt barn har ADHD. Förskolan har sett symptom, men inte diagnosen. De visste helt enkelt för lite om hur ADHD kan yttra sig för att sätta samman problembilden rätt. Många likställer ADHD med hyperaktivietet med det är så mycket mer.

Men oavsett diagnos:
Om grabben ärvt svårigheterna med stora barngrupper från pappan och impulskontrollproblem från mamman, behöver man inte vara psykolog för att inse att förskolevistelsen kan bli problematiskt.

 

Att stoppa utredningen har det inte varit tal om, däremot kommer vi att svara ärligt, att här ser vi inte de problemen. Dock läste jag av en slump en artikel eller om det var en blogg om låg-affektivt bemötande. Jag är väldigt lugn som person så det kan vara en del i att barnet inte agerar ut här. Oavsett om barnet har en diagnos eller inte så behöver ju mamman kanske inte mer stöd än hon har idag men ett annat stöd.Som du ser ovan, att stoppa den är det inte tal om men vi kommer heller inte säga att vi har samma problem som mamman då vi inte har det. Jag tycker synd om barnet som redan genomgått ett antal tester för allt möjligt som laktosintolerans och glutenintolerans mm. Där har jag dock sett nyttan då barnet haft problem med magen.

Det sista du skriver är så klockrent och eg så simpelt! Så kan det såklart vara helt 'enkelt'!

Naturligtvis ska ni inte säga saker ni inte tycker under en utredning.

Varför engagerar du dig mer än barnets pappa?

I just detta fall vet jag att pappan inte kan nu och att han avskyr grupper där det är högljutt så troligen blir det inte sen heller. Och ju tidigare vi får bukt med problemet desto bättre.

Har iaf frågat mamman och bad henne tänka på saken ett par dagar och hon har idag svarat att hon tycker det är en bra idé men sa också att först tänkte hon NEJ! Aldrig i livet. Men hon vet att jag inte är ute efter att ta hennes plats och hon gillar ju mig så.. Hon sa iaf ja så nu ska jag och dagis bestämma en dag som kan passa.

Har varit med nu och enligt personalen är bonus en helt annan unge när jag är där. Det kan givetvis bero på att det är lite spännande med att ha mig där, få visa mig osv så vi har bestämt att jag ska vara med vid några fler tillfällen. (Mamman vet och är ok med det)