Kommer känslorna växa fram för styvbarnen?

du skrev precis en, om än kortfattad, manual

Jag har genom ett tidigare äktenskap 2 bonusbarn som även är halvsyskon med mina barn. De bor med sin mamma så dom barnen har jag bara lärt känna vid sporadiska helger och någon lov vecka då och då. Jag var gift med deras pappa i 10 år så dom 2 barnen stod jag som närmst och älskade som mina egna och gör fortfarande fastän det är 6 år sedan deras pappa och jag skiljde oss. Jag träffar dem nästan aldrig fysiskt eftersom deras pappa flyttade långt från mig och våra gemensamma barn. För 3 år sedan träffade jag en ny man som har 2 barn på heltid de är några år äldre än mina barn och vi bor alla tillsammans sedan 2 år tillbaka. Det jag känner än så länge är att mina barns halvsyskon älskar jag fortfarande som mina egna vilket smärtar då vi nästan aldrig har möjlighet att träffas medan de 2 bonusbarnen jag bor med älskar jag inte som mina egna MEN jag respekterar dem för de olika individer de är utifrån deras egna bagage och jag är glad att jag får vara delaktig i deras liv men de 2 första bonusbarnen ligger mig fortfarande lite närmre mitt hjärta.

Låter precis lika som jag haft det, tror inte det är speciellt ovanligt.
I början vill man så mycket, önskar så mycket och försöker så mycket. Och plötsligt kommer den där dagen då man inser att man inte känner så som man skulle önska att man gjorde. Dessutom vet man att mannen har tanken om att man är en "familj". Och det kanske man är, men inte på det sätt man tänker sig att det ska kännas i en familj.

Jag har haft det väldigt tungt med att lära mig acceptera mina känslor för dem. Men sakta men säkert börjar det kännas okej nu. Jag älskar dem inte, ibland tycker jag inte speciellt mycket om dem och ofta känns det jobbigt. Men ibland tycker jag de är världens sötaste, vi kan ha fina diskussioner och de visar att de tycker om mig. Och allt det måste få vara okej.

Jag ger samma råd som flera andra gett innan: Backa lite. De är inte dina barn och det behöver inte heller kännas så. Inte heller har du ett sådant ansvar för dem. Jag ser ofta till att ha lite annat inbokat de dagar de är hos oss (inte varje dag), av tre anledningar: Så att jag ska få lite andrum, så att de ska få egentid med sin pappa och så att pappan ska inse att de är hans barn och hans ansvar. Det är min fulla rätt att dra iväg på annat närsomhelst.
Sänk kraven på dig själv och dina egna känslor! Låt situationen vara såsom den är. Då man lär sig acceptera det blir det också lättare att ta vara på de ljusa stunderna.

Tack alla för svar!! Anonym (L) vilka kloka ord och hög igenkänningsfaktor oss två emellan! tack för ditt fina svar!

Kom ihåg att ta hand om dig själv i första hand! Jag har någon gång hört att det i en styvfamilj tar ca åtta år innan alla riktigt hittar sin plats. Låt det ta tid. Och då det känns riktigt överjävligt, ta en promenad eller gå nånstans där du får vara ifred, andas djupt och låt känslorna bara finnas där. Jag har lärt mig göra så nu och visst kommer känslorna fortfarande, men jag låter dem inte ta över längre.

Det blir bättre! Känslorna för styvbarnen kanske inte växer fram, men man lär sig gilla läget så som det är. Viktigast är att du inte kräver för mycket av dig själv. Det ställs löjligt höga krav på styvmammor utifrån, gå inte med i de kraven! Lycka till! :)

Jag har levt med mina bonusungar i över 10 år, jag är 40 idag, fruns ungar är nu utflyttade, men dottern vägrar växa upp trots att hon närmar sig 30 års åldern. Grabben är 25 och har egen familj jobb osv, där rullar allt, vi är ju såna förbannade mesar, jag köpte en nästan ny volvo bil till honom i höstas, men han sliter, och jag är väldigt stolt över honom. Det är en kämpe!

Vi är fortfarande bankomater till dottern och det är jävligt irriterande. mamman ger sig efter lite tandagnisslan och tårar, och där sitter jag som ett jävla fån och är sura gubben som säger nej 100 ggr. Nu har hon äntligen flyttat hem till sin killes föräldrars hus för att spara pengar(hon har alltid bott hemma gratis). Killen somhon är ihop med är alldeles för snäll, jobbar och sliter, svärmorsdröm, kanske ingen fotomodell(och det har dottern tydligt sagt åååhhhh), men verkligen en superkille, de har inga barn, men det kommer nog snart. Hon har aldrig haft ett arbete, utan levt som en golddigger i hela sitt liv. Jag tvingade henne in i skolan efter gymnasiet efter att ha legat på sofflocket hemma i nästan två år.  Jag tror helt ärligt att hon är psykiskt sjuk på något sätt, hon klarar inte att göra något själv, gråter för minsta lilla, skall ha specialmat om de ska komma hem och äta hos oss, vill bli hämtad på busshållplatsen för hon inte vill vänta i 10 minuter, va faan det tar 10 minuter med bil till busshållsplatsen, det är så larvigt att man skattar åt det. Vi dumma fån går på det.

deras pappa finns inte för dem, de har ingen kontakt, och jag är väl deras pappa eg, de har haft det lite tufft, så jag har verkligen ställt upp för dem i ur och skur, menmen. Svårt läge man vill vara snäll. det är komplicerat. Vi fick aldrig några egna barn, jag är inte bitter över det.

Just de, jag skulle säga att det är blandade känslor mellan mig och bonusbarnen, men jag älskar dem som mina egna helt klart. 

Som andra skriver, det tar tid innan alla hittar sin plats och det känns naturligt. Övergången från barn till tonåring och vuxen gick ganska bra. 

sen kommer man som styvförälder alltid i sista rummet, så är det bara, och konstigt vore väl annars.

Det gäller att kämpa, och ha tålamod. Jag har nött ut många skor på promenader efter långa diskussioner med familjen under de värsta tonåren

Tror det är svårt att känna för bonusar som för sina egna. Jag brukar uttrycka det som att jag har villkorlig kärlek för bonusarna. Dvs jag tycker extremt mkt om de när de sköter sig för att minska den känslan när de tjafsar/bråkar etc. Försöker dock att inte visa detta...

Bra uttryckt! Villkorlig kärlek är precis vad det är!

Här har inga speciella känslor vuxit fram efter flera år. För mig är de helt enkelt bara sambons barn. Och tyvärr så finns det jobbiga känslor då de kommer till oss. Men det är inte pga barnen i sig. Utan pga deras mor som förgiftat allt, och gjort allt för att sabotera och bråka med oss genom åren. Så för mig blir det liksom en klump i magen varenda gång barnen kommer för man väntar bara på nästa sms terror m.m.
Numera kommer endast barnen på lov och dylikt för att det är så långt mellan.
Och på de viset är det skönt, för så länge barnen är hos deras mor så slipper vi hennes påhopp.
Det är väldigt tragiskt att det ska kännas å vara såhär och att endel ska sabotera för andra.

Till alla bonusföräldrar: Barnet var där före er, klarar ni inte av det - avsluta relationen. Det finns inget jävligare än vuxna människor som inte är snälla mot barn!

Min exmakes sambo försöker på alla sätt hon förmår frysa ut min tioåring ur familjen. Detta resulterar givetvis i en ledsen kille med stukad självkänsla.

Vuxna människor måste agera vuxet. Prestige, svartsjuka, konkurrens och annat får man lägga åt sidan och fokusera på vad barn behöver.

Hej! Jag lider med dig och din tioåring! Mitt ena barn har det inte heller bra hos sin pappa och jag vet hur ont i hjärtat det gör.

Men en fråga till dig - vilket ansvar tycker du att din exmake har för sin sambos beteende?

Undrar också vad det är för föräldrar som tillåter en ny man/kvinna att bete sig illa mot sitt/sina barn. Hade jag betett mig illa hade min man lämnat mig. Jag har inte alltid gillat det mina bonusbarn gjort, men jag har aldrig behandlat dom illa.

Jag är ärlig med det jag tycker och jag tror jag varit/är en vuxen "ventil" ibland. En vuxen som kan svara på frågor och förklara saker utan att bestämma så mycket över dom.

Jag älskar dom, men på ett annat sätt än våra gemensamma. Jag har inte burit dom i min mahe, ammat, sett deras först steg mm mm mm som med mina. Jag kom in i deras liv när småbarnsåren va över. (7 och 11år).

Jag älskar inte dom som deras mamma gör och dom älskar inte mig som dom älskar sin mamma och det är helt okej.

Hej,

Det är klart att jag önskar att min sambo var "karl nog" att slå näven i bordet. Nu är han inte det, och av vilken anledning han är så ryggradslös och feg kan jag bara gissa. Han har dock tagit med sin sambo rådgivning för att lösa problemet - som dock kvarstår. Nu har de dessutom fått ett gemensamt barn - och jag tror detta försvårar ytterligare för honom, dvs att han är rädd att behöva gå igenom ännu en separation.

Sonen vill numer bo mer hos mig och min sambo - och anledningen till det borde vara självklar för alla inblandade. Tyvärr är exet helt oförstående och kämpar emot med näbbar och klor. Det är tragiskt.