Kontakt med barnen vid växelvist boende

Jag tror också att det är viktigt att våra barn får lära sig att man behöver inte vara tillgänglig hela tiden. Det är svårt nog för oss vuxna med mobiltelefoner, mail etc etc. Att inse att man inte alltid måste vara "on-call" tror jag är bra för oss alla, barn som vuxna, att landa i. Att det faktist är ok att välja att INTE svara telefon. Även om kan kanske kan. Att det är ok att välja att ringa upp senare eller nästa dag. Och att det inte innebär att man inte vill prata med personen i fråga, men kanske inte just då.

Om det inte är akut förstås. Vilket det i allafall i vårt fall aldrig är. Då ringer mamman direkt till pappan.

Hade i helgen bonusen och samma visa som alltid.Första dagen ringde biobamman mitt under måltiden och fastän bonusen nämnde att vi åt så fortsatte hon surra på.
Sen ringde hon dagen efter,mitt under utövningen av en släktaktivitet.Fastän bonusen nämnde vi hade besök och var upptagen så fortsatte hon prata och prata och prata..
INGEN annan som ringer någon av oss fortsätter prata om vi är upptagna med nåt utan säger att dom ska återkomma/eller vi får återkomma när det finns tid.MEn inte biomamman,nej hon ska alltid gå i första hand*suck*

Låter som min uppmärksamssökande svärmor. Hon har ratat barnens födelsedagskalas för hon har roligare saker för sig men ska ändå ringa MITT I kalaset och prata med barnen för att visa alla andra på kalaset HUR MYCKET hon bryr sig om barnen. Hon tror allvarligt att barnen sitter mitt bland gästerna och pratar med henne medan min man forslar in barnet och telefonen i badrummet. Så babblar kärringen på som om hon vore centrums mitt på kalaset hon valt att inte närvara på.

Jag har bara fått kontakt en gång senaste veckan då barnen har varit hos sin pappa. Han skyller på att han inte hittar deras telefon eller svarar inte alls. Mina äldsta barn är bara 6 och 9 år gamla, så jag vill veta hur de mår och vad de gör. Jag är deras mamma och vill vara delaktig i deras liv även när det  inte är mina dagar. Jag har fått livslångt straff att inte få träffa barnen varje dag och senaste veckan har jag inte ens fått kontakt via telefon. Förstår inte de föräldrar som försvinner i minst en vecka utan kontakt med sina barn. 

Jag tänker såhär: Barnen är hos sin pappa och under förutsättning att detta umgänge fungerar väl och att pappan är engagerad och tar det ansvar en förälder bör göra, så får man väl gissningsvis anta att att om barnen skulle må dåligt eller vara sjuka eller om de har gjort något hos sin pappa som de vill delge sin mamma direkt så tar väl barnen eller pappan kontakt med mamman. Man behöver ju nödvändigtvis inte berätta vad man ätit och med vilken tandkräm man borstat tänderna med, om jag får överdriva lite grand för att poängtera vad jag menar. 
Att vara delaktig i barnens liv innebär inte att man måste veta allt - det räcker ju med att pappan har koll när det är hans vecka. 

Däremot finns det ju en uppsjö av föräldrar som inte kommer överens och då kan det ju bli problem. 

När jag ringer min son (som jag skrev i trådstarten 1-3 gånger per vecka) och han inte svarar så beror det antagligen på att han inte har koll på sin mobil eller att han är upptagen och då ringer jag en annan dag, ibland ringer han upp. Ibland brukar jag ringa pappa, om det skulle vara något jag behöver berätta för sonen eller för pappan och om han inte svarar förutsätter jag att han är upptagen eller inte har lust att svara just då. Sådant får man ju acceptera. Då kan jag sms:a pappa och hoppas att informationen går fram. Det kan faktiskt vara så att jag vissa veckor inte talar med sonen alls beroende på en mängd olika orsaker men världen går inte under för det. Han kommer ju varannan vecka och då är det vår tid. 

Eftersom jag har vuxna barn och en liten sladdis (+ bonusbarn i samma ålder) kan jag tycka att det är väldigt skönt att få vara barnledig och ägna sig åt sig själv. Om jag ser tillbaka på när de äldsta barnen var små så skulle jag nog med viss tvekan ha känt så. Men jag har alltid tyckt att det har varit skönt med en andningspaus från föräldralivet. Kan dock med respekt förstå att en del föräldrar anser att det är ett livslångt straff att inte alltid få kunna vara tillsammans med sina barn men det få man nog ta och bearbeta. 

Tror inte ni kan uppfostra mamman, men däremot kan ni uppfostra barnen. Ni ger er på fel person så att säga :)

Man svarar helt enkelt inte i telefon om man sitter vid matbordet. Man har ljudet av. Gäller samtliga familjemedlemmar. Vi som har två tonåringar hemma skulle inte få en lugn stund om de tilläts tala i telefon med sina polare jämt och ständigt.

Samma sak om ni håller på med något som ni inte anser bör avbrytas av att ungarna pratar i telefon - telefonerna av.

Hade nyligen denna diskussion med några vänner.

Jag ringer inte mina barn när de är hos den andra föräldern om det inte är något exceptionellt som har hänt, de får ringa mig så mycket de vill. Hon ringer aldrig dem när de är hos mig, men de får ringa när de önskar.

Mamman i våra vänners familj ringer barnen flera gånger om dagen när de är hos andra föräldern och barnen ringer mycket till henne också. Jag fick uppfattningen att pappan inte ringde så ofta. Hon hävdade att det var hennes "jobb som förälder" att ständigt höra av sig till barnet. Jag har en mycket stark misstanke att det snarare handlar om att hon inte låter pappan vara förälder i lika hög grad och att det handlar om stort bekräftelse- och uppmärksamhetsbehov hos henne själv.

Jag har väldigt svårt att se på vilket sätt barnet skulle må bättre, eller ens bra av att man ringer det hela tiden. Jag ser det som väldigt ego att göra på det viset. Hade mina barn plockat upp telefonen och gått iväg en kvart för att prata med mamman när vi satt och åt hade jag blivit galen. Sådär gör man inte om det inte är någon som har dött. Minst.

Oj  vilken revolution dagens mobiltelefoner inneburit!   I slutet av 80-talet hade visserligen den andra föräldern en mobil (stor som en limpa ungefär)   med batteri vars laddning inte räckte många minuter.   Varje sommar seglade hen fyra veckor i sträck  med barnen (och oftast någon partner).   Mobilen skulle finnas laddad vid sjönöd.   På större öar i skärgården fanns mynttelefoner.   Om seglarföräldern inte hjälpte till var det inte så lätt för en femåring att ringa den frånvarande föräldern...   De veckorna  kändes LÅNGA !

Jag har mina två äldsta vv och för oss funkar de allra bäst för både barn och den föräldern dom är hos då , att
den förälder som har barnfri vecka INTE ringer utan barnen ringer när de vill,
å vill man som förälder prata med barnen så ringer man den andra föräldern,
inte barnen direkt. Bara för att inte kunna störa.

sen skulle den andre ändå passa på å störa genom att ringa vid middagstid
så tar en föräldern som har barnet luren ifrån barnet å helt enkelt säger att barnet ringer upp när den har tid.

Öh, jag tror du får läsa igenom mitt inlägg en gång till, sen läser du dina egna inlägg och tar dig en liten funderare över hur du själv lägger fram din ståndpunkt. Jag skrev att det var bara för MIG att göra rätt val utifrån MINA barns behov. I efterhand kan jag tycka att det hade varit bäst om pappan och jag hade pratat ihop med barnen och frågat dom hur de vill ha det, för hela utgångspunkten är ju att barnen ska må så bra som möjligt.

Jamen då har ju barnet sagt och den andre föräldern har accepterat detta???!!!

Jag tolkar den mammans (och andra som gör liknande) beteende som att hon inte litar på att pappan klarar av sin föräldraroll. Föräldrarna har ju levt ihop tidigare och då kanske mamman varit den som tagit allt ansvar av barnen. Efter separation ska plötsligt pappan ta eget ansvar av barnen, han som inte "brytt" sig tidigare.

Känner igen detta scenario i min bekantskapskrets nämligen. Sen kan det i dessa lägen bero på att mamman inte släppt in pappan eller att pappan varit ointresserad/jobbat mycket eller liknande.

Enkel förklaring. Jag kan inte lita på min otrogne ex man. Han har helt andra rutiner som påverkar barnen negativt. De otrogna har flyttat ihop men har ingen koll på barnen. Pappan sätter arbetet i första hand och särbehandlar syskonen. 6 åringen är lite underviktig samt liten i maten, men får ibland vänta 5 timmar på maten så hon får ont i magen i flera dagar (svält). 10 åringen får vara uppe för länge så han inte orkar med skoldagarna samt att han inte trivs med hans pappas "inneboende familj". Pappan kan inte säga ifrån och ställa sig på barnens sida vid problemsituationer. Jag vill inte veta vad de äter etc. Jag vill veta hur de mår och vad som hänt under dagen. Jag är mamma varje dag! 

Jag kommer alltid sätta barnen före arbete och egoism. Jag själv har fått arbeta hårt med att min "nya" familj ska fungera ihop. Det har fungerat då de äldre barnen har fått ha öppen diskussion vid upprepade problemsituationer. 

Att  separera från sina barns andra förälder och ändå vara förälder varje dag verkar som en omöjlig ekvation.  Om inte den andre föräldern  är intagen på anstalt,  sjukhus eller av någon anledning inte får träffa sina barn alls på egen hand. 

Fast missköter han barnen och barnen är så pass stora så de kan prata varför anmäler du inte pappan för att försumma sina barn? Barnen borde väl ändå kunna säga det till socialen och att skolan inte märker skillnad när barnen har mamma respektive pappa vecka.

Jag är inte "trasigvecka" men vill ändå säga att det är ett stort steg att anmäla pappan. Och att även om barnen mår dåligt hemma hos honom så är det inte säkert att de säger det till socialen om de får frågan, många barn är väldigt lojala mot sina föräldrar. Jag skulle nog själv tveka och fundera på vad konsekvenserna av min anmälan kunde bli. Skulle socialen få fram något som kan bevisas? Eller skulle det slå tillbaka på barnen och min och exets relation utan att göra någon nytta?

Fast skolan borde ju märka att barnet är tröttare den veckan barnet är hos fadern än hos modern och om modern inte träffar barnen under pappa veckan hur kan hon veta att barnen är trötta?

tvingar din man sitt barn att prata med sin farmor inne i badrummet på sin födelsedag? jag undrar vem det är mest fel på egentligen

Ja kanske. Fast det beror ju på hur bra koll skolan har på vilken dag barnen växlar boende och vilken vecka de bor hos respektive förälder. Och om det nu är så att barnet lägger sig för sent hos pappa så är ju barnet förmodligen trött de första dagarna hos mamma med... men "sover ut" sedan den veckan och klarar skolan fint de första dagarna hos pappan trots för lite sömn (usch det där blev rörigt men jag hoppas du förstår hur jag menar?).

Jag vet inte varför hon tror/vet att barnen är för trötta hos pappan men jag märker ju första kvällen som mina barn är här om de har sovit för lite hos pappan veckan innan. Inte för att jag träffar dem den veckan utan för att de är trötta när de kommer. Och ibland berättar de ju sånt med, hur de var uppe sent av den eller den anledningen, såg klart på det tv-programmet eller kom i säng halv ett på lördagskvällen eller nåt sånt.

När jag får de varannan onsdag kan de ha svarta ringar under ögonen. Barnen somnar nästa omgående när det är läggdags. Tjejen äter upp sig och barnen "vilar upp sig" under min vecka, Jag pratar med de i telefon och jag hör att de är trötta på deras röster. Jag känner mina barn så jag vet när de är trötta. Jag har inte anmält pappan än då barnen fortfarande litar på honom. Pappan är ju lika inkompetent även om jag anmäler honom, så det gör ingen skillnad för barnen tyvärr.