Vårdnadstvist! barnen vill flytta!

Men du ger ju inte ens pappan en chans! Han är villig att sätta sig ner och diskutera saken tillsammans med dig och barnen. Men du vägrar.
Det tycker jag säger att han tänker på barnens bästa. Däremot inte du.

Att du blandar in soc i det här kommer ju bara att ligga dig i fatet om du vägrar samarbeta.
Om pappan drar det till rätten så kommer det ju att ligga till hans fördel så länge du vägrar att samarbeta.
Försök förstå det!

TS, du kanske ska föreslå pappan att ni bokar tid för att tillsammans gå på familjerådssamtal först så att ni kan lära att kommunicera med varandra kring barnen på ett vettigt sätt och där någon finns med som kan leda och styra och analysera era samtal. Därefter borde ni kunna vara förberedda på att sätta er ner själva att fatta beslut kring barnens boende. Ni måste lära er att själva ta hand om situationer som kommer att uppstå kring era barn i många år framöver, det här är bara början TS. Lär dig att hantera dina känslor och lär dig att bena ut vad DU vill och vad som är bäst för barnen, du måste skilja dina känslor åt.

SKITSNACK! Barnen är INTE för små!

min man vann vårdnadstvisten med sitt ex och fick ensam vårdnad, boende och mamman fick umgänge varannan helg. 

Rätten ser INTE positivt på en förälder som inte kan samarbeta och motverkar umgänge

och där var flickan tre år.. .

Och vi fick varannan vecka när bonus var fem år gammal...
Så jag tror TS att du ska, för din egen skull, släppa din idé om att de är för små för att kunna bo tex vv. Tar pappan detta till Tingsrätten så kommer han att få igenom det. 

Givetvis kommer han det. De har ingen anledning att förvägra honom sina barn. Snarare tvärtom, jag tror det är mycket lätt för dem att klubba igenom vv.

Ja, och risken är att TS även förlorar vårdnaden, helt enkelt för att det är större chans att pappan främjar barnens umgänge med mamman än tvärtom. TS verkar öht inte särskilt samarbetsvillig, medans pappan - helt enligt TS egen utsago - bett om samtal, om möjlighet till kompromisser etc etc. Känns som ett ganska enkelt fall för Tingsrätten. Skulle gissa att TS framtida advokat manar till förlikning innan huvudförhandling ens.

Det e ändå ingen ursäkt att vägra barnen deras vilja, låt dom åtminstone få prova som flera har sagt, är det bara en fas som du tror går över så flyttar dom ju i så fall hem igen o då får du oxå bekräftat att du hade rätt! Nä du tänker absolut inte på dina barn för du tänker faktiskt bara på dig själv, om du VERKLIGEN hade tänkt på barnen som du vill påstå skulle du inte ha hindrat barnen från att prova bo hos fadern!

Du är kanske en bra mamma när du är med dina barn, det kan mycket väl vara så. Men i en skilsmässosituation måste man oftast vara beredd att offra något för att vara en bra förälder fullt ut. Det är föräldrarna som har skiljt sig, inte barnen.

Visst är det inte ultimat att bo på två ställen. För barnen finns det inget ultimat efter en separation, men man får göra det bästa av det hela.

Nu för tiden har man kommit fram till att det är sämre att inte få bo hos båda sina föräldrar - och att det inte bör gå för lång tid mellan gångerna. Man brukar därför hellre rekommendera v v eller andra liknande alternativ.
Det är vad psykologer och andra experter säger. Sedan är det självklart tufft att avstå från sina barn varannan vecka, det är det för alla. 

Mina föräldrar separerade sent så jag kunde välja boende, men om de hade separerat tidigare hade jag blivit galen av sorg om jag inte hade fått bo med min pappa också! Så länge pappan inte är gravt dysfunktionell så är det ju självklart att barnen saknar honom, det är inget man ens behöver fundera över. Och varför göra dem den skadan. De kommer INTE att tacka dig om några år... Du gräver en grop åt dig själv om du fortsätter detta.

Det är tragiskt att läsa om mammor som gör allt vad de kan för att barnens kontakt med sin pappa ska vara så liten som möjligt. Och jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan göra så och hur man kan få det till att det är för barnens bästa?? 
TS, du har en pappa som vill finnas där för sina barn och som vill ha dem halva tiden. Men du vill inte det för att du alltid haft dem heltid bortsett från vh och eftersom det alltid varit så så ska det fortsätta att vara så? Varför? 

Kan du inte se att barnens behov ändras övertid och de nu själva uttryckt att de vill vara mer hos pappan. Det handlar ju inte om att barnen inte tycker om dig mindre bara att de behöver sin pappa lika mycket. Jag är helt övertygad om att det kommer slå tillbaka på dig själv när barnen blir större och att de då kommer att vara arga på dig att de inte fått den tid och kontakt med pappan som de skulle kunna haft. 

Jag tycker synd om dig, TS. Verkligen på riktigt.

Varför? Jo, för att om du gör som du tänkt (mutar barnen med fler leksaker och roligheter, "övertygar" dem om att de har det bäst hos dig , o s v) så är det mycket möjligt att de i nuläget kommer att vilja bo kvar hos dig. Så långt allt gott och väl i dina ögon.

Men det du inte tänkt på är att de växer upp. De blir äldre och de kommer att börja fundera över livet och tillvaron. De kommer att förstå att du medvetet och med avsikt mer eller mindre lurade dem på en boenderelation till sin andra förälder, något som de själva önskade. De kommer att undra varför och de kommer att tappa förtroendet för dig - du har svikit dem en gång; vad säger att du inte gör det igen? (Och innan du säger att du inte alls svikit dem så vill jag förklara att jag menar att du manipulerat dem för att få din egen vilja igenom.) De kommer i värsta fall att välja bort dig på riktigt när de blir stora nog - och det bara för att du inte vill låta dem bo hos sin pappa åtminstone halva tiden.

Snälla TS, fundera på om det verkligen är värt det bara för att du inte vill släppa boendet just nu.

Ja, det finns ju t ex föräldrar som utövat det man kallar föräldraalienation på sina barn, att de svartmålar den andra föräldern och gör allt för att hålla dem borta från honom/henne. Har studerat detta lite. För det sförsta får barnen psykiska men av detta och det händer även att de i tonåren eller vuxen ålder förstår hur allt ligger till och tar avstånd från den förälder som utövat detta.