Vad ska jag ta mig till?

Jag har ingen erfarenhet av abort, men när jag läser hur ledsen du är måste jag bara skriva. Du vet ju att beslutet ligger hos dig/er, och om jag tolkar dig rätt så lutar det åt abort? Jag tror att vilken väg du än går, så blir det den rätta. Därmed inte sagt att det kommer att bli lätt. Om du väljer abort så gör du det av kärlek till din nuvarande familj, tre barn och man. Om du väljer att behålla så gör du det kanske i första hand för fostret i magen, men såklart även det av kärlek. För om du behåller så kommer du och din man ha fyra barn som ni älskar. Dina barn kommer ha ytterligare ett älskat syskon. Men du är rädd att relationen inte överlever? Jag har själv tre barn. Vi hade två barn i 6 år och hade det jobbigt ibland. Jag ville ha ett barn till och min man tyckte först att jag var tokig. Vi fick dock ett till, och det är ingen dans på rosor. Jag ångrar ju såklart inte barnet. Skulle vi gå skilda vägar så tror jag att det hade hänt förr eller senare ändå. Men det var meningen att vi skulle få ett barn till. Vet inte om jag har hjälpt dig något eller bara gjort dig ännu mer förvirrad. Som sagt, jag tror att vad du/ni än väljer så blir det rätt för er! Lycka till!

Hej.
Jag förstår att du är i en väldigt jobbig situation. Men att avsluta en annan människas liv är inte rätt väg att gå. Abort är ett utsläckande av ett mänskligt liv, det spelar ingen roll vad samhället försöker göra det till. JAg blir så glad när jag läser det du skriver för du verkar värdesätta fostrets liv vilket många inte gör. För många andra är det bara en cellklump eller en del av mammans kropp fast den som kan biologi borde förstå bättre än så. Har du ingen i din närhet som kan avlasta dig med barnen? 
JAg tror att du kommer inte att ångra det om du behåller barnet trots att det kommer att bli jobbigt. 
Jag har själv barn och får avlastning av min mamma och önskar ibland att jag kunde hjälpa andra mammor med en svår familjesituation så dom fick en ledig dag då och då, men vet inte om du bor i Sthlm?

Kram

Hej, jag är i en liknade situation…3 barn redan, 9, 6 och 3,5 år och har blivit oplanerat gravid med en liten 4:a…tror aldrig jag varit så ledsen, haft så mycket ångest om nu…Har tid för abort nästa vecka…Vi känner oss helt ställda, kan inte fatta ett beslut…känns som om det kommer bli tufft hur vi än gör. Klart vi fixar en till, jag är inte rädd för småbarnstiden, men sen, hur får vi ett bra fungerande liv med 4 individer som vi ska ha tid och ekonomi till, hur ger vi alla barn de bästa förutsättningarna för ett bra liv…? Jag ser bara problem och nackdelar men mitt hjärta skriker ju såklart det motsatta. Jag är dessutom snart 40 och känner sorg bara av tanken på att inte kunna finnas där fullt ut i den lillas liv. Det här är ju inte bara ett beslut om vad jag orkar eller inte, utan ett beslut om hur jag ger oss som familj det bästa livet med tanke på att räcka till på alla pla…

 Går runt som i en dimma, avstängd från allt, mår så dåligt, på alla sätt….förlåt är ju inget stöd alls här, men på ngt sätt är det skönt att känna att man inte är ensam…Stor kram till dig!

Jag tycker du ska behålla barnet, det kanske känns tufft just nu, men ibland måste man tänka lite långsiktigare, det kanske är det sista barnet du får och han/hon är en väldigt viktig liten individ som säkerligen skulle vara till stor glädje till sina syskon och sina föräldrar om han/hon fick chansen. Mina föräldrar har aldrig varit rika och min pappa har haft diabetes sen han  var 17, skulle min mamma aborterat min lillasyster så skulle världen inte alls varit så rolig som den är nu, hon har en sån härlig humor. När min lillasyster kom så skulle min bror fylla 6 och var i en trots åldersperiod utan like, jag gick i andra klass och behövde min del av stöd i skolgång och allt jobbigt som pågick där och min storasyster var på väg in i puberteten med sina humörsvängningar. Med pappas sjukdom och våran ekonomi så hade det varit en lätt utväg att göra en abort, kortsiktigt i alla fall.
Men då skulle min systers humor och medkänsla aldrig funnits här och förgyllt våra liv och hennes pojkvän hade aldrig haft henne som själsfrände.
Om du har någon tro alls, vänd dig till Gud och be honom att hjälpa dig för en annan lösning. Han finns där och han hör våra böner.
Det barnet du bär inom dig är unikt och det kommer aldrig komma samma barn igen, även om ni fick 6 barn efter henne. Nu vet inte jag var du bor, men man kan ringa någon att prata med. Det faktum att du känner i ditt hjärta att du vill behålla barnet betyder att det är ett väldigt viktigt barn. Det här hittade jag:
www.alingsas.se/omsorg-hjalp/familj-barn-och-ungdom/foraldrastod/rad-och-stod
gravidhjalp.se/stod-och-hjalp-under-graviditeten/socialt-stod-till-foraldrar/
www.arken.org/helandecenter/arkens-helandetj%C3%A4nst/kontakta-oss.aspx

Lycka till! skickar dig en stor stödkram<3

Oj du, det kunde ha varit jag som skrev ditt inlägg...

Jag har tre barn 8,5 år, 6år och 2 år. De är min stora lycka i livet och vi har det superbra i famlijen.

Plötsligt har jag nu blivit gravid igen, och det var dumt att vi inte skyddade oss, men de andra har kommit till med hjälp av hormoner så vi tänkte att det var lugnt. Men icke.

Har varit och kollat med vul om det fanns något och jodå, ett foster fanns det. Däremot hat jag flera ma i bagaget och ropar inte hej bara för att det finns liv just nu.

Vi stöter och blöter, maken vill inte ha ett barn till, för det "blir så krångligt med bil och rum". Jag har hela tiden tänkt att fyra barn är det jag vill, men nu börjar jag tvivla. Känner mig trött och orolig att inte räcka till för de andra tre. Känner att om jag behåller och mannen eg inte vill, vad blir det av vårt äktanskap då?

Är övertygad om att han kan älska ett barn till, men jag blir irriterad på att det är meteriella ting som ska sätta stopp.

Jag är orolig att inte få ett friskt barn om vi behåller, för då blir det väldigt mycket extraarbete.

Vi har ingen släkt som kan hjälpa till, för de bor långt bort. Dessutom är vi gamla, jag 38 och han 41. Orkar man?

Inser ju att jag inte hjälpt dig alls, men ville bara berätta hur våra tankar går.

Vi bestämde oss för att behålla, vi bokade abort tid och dagen efter bröt jag ihop totalt. Jag föll ihop i hallen och bara grät, då insåg vi att abort inte var det rätta för oss. Det kändes som en enorm lättnad och jag kunde glädjas åt det som komma skulle och vår oro kring det praktiska krympte och försvann. Dock blir drt inte alltid som man vill, vid ett ultraljud två dagar senare upptäcktes det att något var fel. Jag hade fått missfall och det blev kirurgisk abort dagen efter då medecinsk inte funkade. Jag känner en så enorm sorg och smärta, jag har gråtit, skrikit och förbannat allt. Jag kämpar nu desperat med att hålla huvudet ovanför vatten ytan. Men mitt i allt är jag evigt tacksam att jag inte tog beslutet om abort, jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle ha mått om jag själv orsakat det jag nu går igenom. Min partner försöker trösta med att säga att det helt enkelt inte var meningen. Det hjälper inte. Detta är andra gången jag går ugenom ett missfall och det gör så ont. Varför, är frågan som cirkulerar hela tiden. Jag vet att det kommer kännas enklare med tiden, men just nu tynger sorgen ner mig och jag kan inte dluta gråta över det barn jag inte får chansen att lära känna. Alla anledningar som förut vägde för abort känns nu bara patetiska. En liten elak röst i huvudet säger att detta är straffet för att jag ens övervägde abort, låter så sjukt jag vet. Och jag vet ju att drt inte är så. Men det är så många sådana skuldbeläggande tankar som snurrar. Tänk om jag inte, ja hade utgången blivut annorlunda då? Till er som skrivit och är i samma sits, se verkligen till att lyssna på vad hjärtat säger till er. Och tack till alla stöttande ord.

En kram till dig! Missfall är vidrigt. Alltid. Ta dig tid att skrika, gråta o sörja!