Fel att dela på syskon?

Du får väl se om du väl hamnar där. Det absolut enklaste är att låta ansvaret ligga hos föräldrarna, stödjer man inte den sk uppfostran de vill ge sina barn, då låter man dem hållas utan att beblanda sig.

Vi är artiga och neutrala mot varann, men det är inga personer jag skulle välja att umgås med om dom inte kommit på köpet sas. Tror dom känner ungefär samma.

Den sk uppfostran innebar att dom satt på rumpan och blev uppassade. Jag skulle aldrig nedlåta mig att passa upp i stort sett vuxna människor. Så med mig fick dom agera sin ålder, eller gå hungriga.
Dom är vuxna nu.

Nej det enklaste och nog bästa är att inte inleda ett förhållande med en förälder om man är ute efter det enklaste. Barn är inga dockor som man kan leka med som man känner, de är levande varelser med känslor...ofta sargade känslor om föräldrarna är skilda. En vuxen måste i det läget vara vuxen! Klarar man inte att vara vuxen så ska man inte klaga när barnen inte klarar det samma!

Jag är ganska övertygad om att jag inte kommer behandla ett barn på det viset, skulle jag bli bonusförälder så kommer jag göra vad jag kan för att skapa en bra relation till mina bonusbarn. Jag är vuxen och de barn och då får jag svälja vissa saker för att få barnen att må bra...kan jag inte det så får jag lämna mannen!

Jag skulle svika allt mitt yrke står för om jag behandlar ett barn på det viset!

Det kanske hade varit annorlunda om barnen varit små. För mig är det mer självklart att man inte lägger sig i så mycket när det gäller nästan vuxna barn, men om det är barn i förskoleåldern så skulle jag personligen närma mig vad du kallar mammarollen. Nu menar jag inte att man skall ta över och sköta det mesta med barnen, eller försöka ta deras mammas plats. Bara att man som vuxen person i barnens hushåll har ett ansvar för dem och deras uppfostran. Det kommer så att säga med paketet om man väljer någon som redan har barn sedan innan.

Precis!

Jag ser det inte alls som du gör. Jag anser att när man kommit upp i den åldern då har man ett eget ansvar för hur man vill att andra människor ska se på en, det är ens eget ansvar. Står man och spelar korkad, så får man vackert ta konsekvensen av det och inse att i så fall får man ingen hjälp, utan bara en axelryckning.
Men efter att ha gått hungriga första dagen, så skärpte dom till sig och fixade mat åt sig.

Om vi ska dra in ditt yrke, så kan du se det som så att "barn" i den åldern hade du fått som arbetskamrater.
Men jag tror att du skrivit i en annan trådkategori i så fall. Om dina nya arbetskamrater som inte tog ett enda eget intiativ utan bara väntade med gapande munnar på att du skulle utföra deras jobb också.

Man kan inte leva på det hela livet. Visst, tills alla hunnit landa och komma in i det nya, men sen är det dags att börja ta ansvar för sitt eget liv. Man kan inte sitta som en gapande fåne 10 år senare och skylla allt på föräldrarna.

Nu kan/vill jag inte uttala mig om mamman. Men min man gjorde helt fel, vilket han har upptäckt med facit i hand.

Jag tycker du lägger fokuset fel i att en bonusförälder ska förväntas lämna förhållandet för barnens skull. Det är väl bioförälderns ansvar att se till att barnen har det bra?

Det verkar vara väldigt svårt att förstå hur jag menar och jag antar att jag är färgad av mitt yrke som förskollärare. Föräldraansvar är en sak och det ska man inte behöva ta som bonusförälder om man inte vill. Fast att "bara vara snäll och trevlig" blir fel för i mina ögon, då man blir som nån nickedocksrobot som alltid håller med barnet oavsett vad det gör eller ber föräldern säga till i ens ställe. Jag skulle inte vilja ha det så i min familj och jag skulle aldrig behandla nåt barn på det sättet, jag tycker det är respektlöst mot individen.

Vad det gäller att lämna föräldern så var det svar på citatet. Är man ute efter det enklaste i relationen till barnen så tycker jag att man bör göra barnen tjänst och inte inleda ett förhållande med en förälder då det dessutom är ännu enklare...jag skrev inget om att lämna, jag skrev inte inleda. Barn är värda så mycket mer än en bonusförälder som inte vill ha med dem att göra. För att knyta an till ts så tycker jag att det är positivt att hon vill ta eget ansvar för barnen kortare stunder, den viljan kommer att underlätta i relationen mellan henne och barnen.

helt OT

Är det nån som har haft en klasskompisar, arbetskamrat eller ännu värre, chef eller lärare, som visserligen ler och säger några artighetsfraser, men som bara utstrålar "jag gillar inte dig" och ibland t.o.m. går när man kommer.... inte roligt alls kan jag lova.

Så kan jag gissa att man känner som bonusbarn i en familj där en familjemedlem agerar på det sättet.

Du verkar fatta vad jag menar.

Du skriver ju visst att du skulle lämna! Läs inlägg 563 vad du skrivit.

Ja att jag skulle lämna ja, jag personligen skulle inte klara att leva i en sådan relation. Fast jag säger inget om vad andra bör göra.

Jag skulle inte klara att utsätta ett barn för det som Lillusen skriver, det går emot allt jag står för...alltså skulle JAG lämna mannen. Fast jag skulle även från början göra vad jag kan för att få relationen mellan mig och barnen att fungera och jag skulle även göra vad jag kunde för att relationen mellan mina barn och mannen med skulle funka. vi blir ju en familj!

Jag tror att de flesta skulle gå bärsärkargång om något liknande hände våra barn i skolan, men inom hemmets fyra (trygga?) väggar så blundar föräldern.

Ja det är skrämmande! Kärleken är blind heter det ju...