Anonym (rådvill)

Äldre 25 Mar 12:51

84 svar

Totalt rådvill gällande min styvdotter..

Hejsan, är ganska rådvill och behöver få lite nya infallsvinklar.
Såhär är det, har fyra barn, två bio, två bonus. Det här gäller min nioåriga bonus dotter. Hon är hos oss varannan vecka(är hennes bonusmamma) tillsammans med sin biosyster, mitt andra bonusbarn. När hon kommer hem till oss så vill hon ha all uppmärksamhet från mig eller sin pappa, främst sin pappa, vilket jag s¨åklart förstår:) men hon gör det på ett sånt vis att jag blir frustrerad. Överallt där vi är vill hon va, hon vill hänga på pappa och såfort vi åker hela familjen någonstans, tom på promenad så hänger hon i hans arm. Hon lägger allså beslag på honom på varenda utflykt, varenda tur till butiken osv. Vi kan allså inte gå själva han och jag utan där är hon som hans följeslagare i handen. När vi spelar kort, äter mat osv ska hon helst sitta brevid nån av oss, i soffan ska hon sitta brevid eller ligga brevid. Blir avund om pappa är med nån av de andra, ibl mig med. Hon har sagt till mina barn förut att de inte får kalla min man för pappa, men hon ska få min delade kärlek? Får hon inte denna uppmärksamhet, säg att som i helgen när hon knappt fick vår uppmärksamhet så blev hon ganska tillbakadragen och deprimerad. Började sakna sin mamma osv. Det är precis som om hon ska ha oss, särskilt pappa för sig själv och ingen annan får helst dela den tronen. Vet inte om jag överdriver riktigt men de andra barnen då, ska inte de få uppmärksamhet utan att hon ska slåss om att springa till sin pappas famn eller arm? För så gör hon. Jag vill kunna gå in med min man i en affär utan att ha ett barn vid sidan om varenda gång, det är väl ändå jag som är ihop med karln eller? Dessutom måste väl de andra barnen få gå med han el?

Vi kan liksom inte gå en meter utan att hon är efter oss, och ibland säger han till henne, ibland inte. Hur hanterar man detta?
Tro mig, jag älskar alla mina barn, inklusiive mina bonusbarn.

Anonym (flugan)

Äldre 28 Mar 19:49

#71

Anonym (...) skrev 2014-03-26 13:20:51 följande:

Folk som inte håller med dig är troll? Jodå, så att så är det nog...

Touche..... ;)

Anonym (flugan)

Äldre 3 Apr 16:53

#72

Hur gick det med dottern?

Labolina

Äldre 6 Apr 22:52

#73

Påven Johanna skrev 2014-03-26 13:14:09 följande:

Varannan vecka kan ts och hennes barn själva monopolisera den här flickans pappa. Ts barn kallar honom för pappa och får leva med honom alltid. Jag tycker att man utifrån det scenariot mycket väl kan kräva förståelse för och utrymme för flickans behov av sin pappa.

Jag tycker att det är uppenbart att det här handlar om (minst) en vuxen som är oförmögen att sätta sig in och hantera det här barnets känslor och det är förstås alltid, för barns del, mycket beklagligt.

slutatsnusa

Äldre 7 Apr 11:11

#74

Anonym (känsligt) skrev 2014-03-26 10:30:20 följande:

Du låter inte som nån som älskar sitt bonusbarn, som du påstår att du gör. Nu plussar du dessutom på med fler dåliga egenskaper du tycker hon har. Som att hon ljuger och spelar martyr.

I trådstarten skriver du.."det är väl ändå jag som är ihop med karln, eller"? Det tycker jag säger det mesta om vad detta handlar om.

ts hur gör flickans pappa för att hjälpa sin dotter?

slutatsnusa

Äldre 7 Apr 11:21

#75

Anonym (rådvill) skrev 2014-03-25 17:07:03 följande:

Nu är det såhär kan ni inte komma med konkreta råd, så gå vidare, då har ni ju inget här att göra. Håll er till trådstarten, kom inte med en massa annat goja. Ursprungliga frågan är inte huruvida "knäpp" jag är, utan hhuruvida denna situation kan hanteras. Det är som det är, vare sig ni vill eller ej, så ge mig gärna råd utefter läget tack.

du tar ju inte till dig av några råd eller tankar som innebär att du ska lämna mer utrymme till flickan och att försöka förstå att hon verkar ha ett extremt närhets- och bekräftelsebehov just nu.
du verkar vara väldigt omogen och alla biomorsors mardröm
det är väl tex självklart att flickan reagerar på att dina barn kallar hennes pappa för "pappa"
tänk om det flyttade in en kvinna till hos er som kallade din man för "älskling"
om du undrar så har jag egna barn samt ungefär 3 bonusar det beror lite på hur man räknar
mina barn har en bonusmamma som det fun kar bra med

Fanny b

Äldre 7 Apr 18:59

#76

slutatsnusa skrev 2014-04-07 11:21:36 följande:

du tar ju inte till dig av några råd eller tankar som innebär att du ska lämna mer utrymme till flickan och att försöka förstå att hon verkar ha ett extremt närhets- och bekräftelsebehov just nu.
du verkar vara väldigt omogen och alla biomorsors mardröm
det är väl tex självklart att flickan reagerar på att dina barn kallar hennes pappa för "pappa"
tänk om det flyttade in en kvinna till hos er som kallade din man för "älskling"
om du undrar så har jag egna barn samt ungefär 3 bonusar det beror lite på hur man räknar
mina barn har en bonusmamma som det fun kar bra med

Anonym (rådvill) Trådstartaren

Äldre 22 Apr 10:01

#77

lammet skrev 2014-03-26 13:02:37 följande:

Fast det är stor skillnad om det pågår ett år eller liknande men i TS fall har det pågått i flera år så jag förstår att det blir problem. Det kan inte vara så att en person ska ha allt utrymme i en familj. Så vill ingen leva. Oavsett bio eller bonusfamilj. Tänk er själva om ni efter flera år inte kan krama er partner utan att ha ett barn klängandes på er som ska ha uppmärksamhet. Ett barn som dessutom får väldigt mycket uppmärksamhet, tom mer än övriga barn...

ja så är det :(

Tyra22

Äldre 29 Apr 23:30

#78

Anonym (rådvill) skrev 2014-03-25 12:51:35 följande:

Hejsan, är ganska rådvill och behöver få lite nya infallsvinklar. Såhär är det, har fyra barn, två bio, två bonus. Det här gäller min nioåriga bonus dotter. Hon är hos oss varannan vecka(är hennes bonusmamma) tillsammans med sin biosyster, mitt andra bonusbarn. När hon kommer hem till oss så vill hon ha all uppmärksamhet från mig eller sin pappa, främst sin pappa, vilket jag s¨åklart förstår:) men hon gör det på ett sånt vis att jag blir frustrerad. Överallt där vi är vill hon va, hon vill hänga på pappa och såfort vi åker hela familjen någonstans, tom på promenad så hänger hon i hans arm. Hon lägger allså beslag på honom på varenda utflykt, varenda tur till butiken osv. Vi kan allså inte gå själva han och jag utan där är hon som hans följeslagare i handen. När vi spelar kort, äter mat osv ska hon helst sitta brevid nån av oss, i soffan ska hon sitta brevid eller ligga brevid. Blir avund om pappa är med nån av de andra, ibl mig med. Hon har sagt till mina barn förut att de inte får kalla min man för pappa, men hon ska få min delade kärlek? Får hon inte denna uppmärksamhet, säg att som i helgen när hon knappt fick vår uppmärksamhet så blev hon ganska tillbakadragen och deprimerad. Började sakna sin mamma osv. Det är precis som om hon ska ha oss, särskilt pappa för sig själv och ingen annan får helst dela den tronen. Vet inte om jag överdriver riktigt men de andra barnen då, ska inte de få uppmärksamhet utan att hon ska slåss om att springa till sin pappas famn eller arm? För så gör hon. Jag vill kunna gå in med min man i en affär utan att ha ett barn vid sidan om varenda gång, det är väl ändå jag som är ihop med karln eller? Dessutom måste väl de andra barnen få gå med han el? Vi kan liksom inte gå en meter utan att hon är efter oss, och ibland säger han till henne, ibland inte. Hur hanterar man detta? Tro mig, jag älskar alla mina barn, inklusiive mina bonusbarn.

Men herregud, hon är ett barn, du är vuxen. Låt henne vara liten.

Anonym (???)

Äldre 9 May 16:55

#79

Har ni separerat nu?

Anonym (ghjkl)

Äldre 11 May 22:34

#80

Anonym (rådvill) skrev 2014-03-25 12:51:35 följande:

Hejsan, är ganska rådvill och behöver få lite nya infallsvinklar.
Såhär är det, har fyra barn, två bio, två bonus. Det här gäller min nioåriga bonus dotter. Hon är hos oss varannan vecka(är hennes bonusmamma) tillsammans med sin biosyster, mitt andra bonusbarn. När hon kommer hem till oss så vill hon ha all uppmärksamhet från mig eller sin pappa, främst sin pappa, vilket jag s¨åklart förstår:) men hon gör det på ett sånt vis att jag blir frustrerad. Överallt där vi är vill hon va, hon vill hänga på pappa och såfort vi åker hela familjen någonstans, tom på promenad så hänger hon i hans arm. Hon lägger allså beslag på honom på varenda utflykt, varenda tur till butiken osv. Vi kan allså inte gå själva han och jag utan där är hon som hans följeslagare i handen. När vi spelar kort, äter mat osv ska hon helst sitta brevid nån av oss, i soffan ska hon sitta brevid eller ligga brevid. Blir avund om pappa är med nån av de andra, ibl mig med. Hon har sagt till mina barn förut att de inte får kalla min man för pappa, men hon ska få min delade kärlek? Får hon inte denna uppmärksamhet, säg att som i helgen när hon knappt fick vår uppmärksamhet så blev hon ganska tillbakadragen och deprimerad. Började sakna sin mamma osv. Det är precis som om hon ska ha oss, särskilt pappa för sig själv och ingen annan får helst dela den tronen. Vet inte om jag överdriver riktigt men de andra barnen då, ska inte de få uppmärksamhet utan att hon ska slåss om att springa till sin pappas famn eller arm? För så gör hon. Jag vill kunna gå in med min man i en affär utan att ha ett barn vid sidan om varenda gång, det är väl ändå jag som är ihop med karln eller? Dessutom måste väl de andra barnen få gå med han el?

Vi kan liksom inte gå en meter utan att hon är efter oss, och ibland säger han till henne, ibland inte. Hur hanterar man detta?
Tro mig, jag älskar alla mina barn, inklusiive mina bonusbarn.

Nu har inte jag tagit mig igenom hela den här tråden, mest eftersom du får så många tråkiga kommentarer som inte är konstruktiva för fem öre.

Jag var styvmamma under fyra år (slut mellan oss nu) och han hade en dotter som höll på så där heeela tiden. det blev till sist som att jag inte ens tyckte om henne eftersom hon var så "in my face" hela tiden. Den killen som jag var tillsammans med kunde inte alls ta någon som helst kritik gällande henne heller så jag var tvungen till att bita ihop. En av anledningarna till att det tog slut mellan oss var på grund av detta. Det kom till en gräns när jag inte längre stod ut. Hon bodde dessutom hos oss 100%..

På den tiden var jag för ung för att bemöta det här problemet, men med facit i hand så handlar det ju egentligen om ett barn som förmodligen känner sig väldigt osäkert. Du och din man kanske kan prata och gemensamt komma fram till en strategi för att få bukt med det. Kan ni kanske låna någon bok om barnpsykologi från bibblan?

Kanske finns det någon psykolog som ni kan prata med om henne (tycker inte att ni ska skicka flickan dit dock). Vad säger flickans mamma? Beter hon sig likadant där? Om inte - vad gör hon annorlunda? Om så - kan ni jobba utefter en gemensam strategi på olika håll?

Ni kanske kan prova sådana teambuildingövningar också, nu kommer sommaren och man kan ge barnen i uppgift att trä på grillspetten, man kan skapa en kubturnering på en gräsplätt och dela in i lag där hon både kan få vara och inte får vara med sin pappa och/eller dig. Jobba på att få henne att känna samhörighet med de andra barnen, det kanske hjälper.

Mycket svårt problem som du lyfter.. jag önskar dig all lycka!

Anonym (rådvill) Trådstartaren

Äldre 8 Jun 10:48

#81

Anonym (???) skrev 2014-05-09 16:55:23 följande:

Har ni separerat nu?

För att några puckon säger så Nää knappast

Anonym (rådvill) Trådstartaren

Äldre 8 Jun 10:54

#82

[quote=73213773][quote-nicproblem (ghjkl) skrev 2014-05-11 22:34:49 följande:[/quote-nick]

Anonym (rådvill) skrev 2014-03-25 12:51:35 följande:

Hejsan, är ganska rådvill och behöver få lite nya infallsvinklar. Såhär är det, har fyra barn, två bio, två bonus. Det här gäller min nioåriga bonus dotter. Hon är hos oss varannan vecka(är hennes bonusmamma) tillsammans med sin biosyster, mitt andra bonusbarn. När hon kommer hem till oss så vill hon ha all uppmärksamhet från mig eller sin pappa, främst sin pappa, vilket jag s¨åklart förstår:) men hon gör det på ett sånt vis att jag blir frustrerad. Överallt där vi är vill hon va, hon vill hänga på pappa och såfort vi åker hela familjen någonstans, tom på promenad så hänger hon i hans arm. Hon lägger allså beslag på honom på varenda utflykt, varenda tur till butiken osv. Vi kan allså inte gå själva han och jag utan där är hon som hans följeslagare i handen. När vi spelar kort, äter mat osv ska hon helst sitta brevid nån av oss, i soffan ska hon sitta brevid eller ligga brevid. Blir avund om pappa är med nån av de andra, ibl mig med. Hon har sagt till mina barn förut att de inte får kalla min man för pappa, men hon ska få min delade kärlek? Får hon inte denna uppmärksamhet, säg att som i helgen när hon knappt fick vår uppmärksamhet så blev hon ganska tillbakadragen och deprimerad. Började sakna sin mamma osv. Det är precis som om hon ska ha oss, särskilt pappa för sig själv och ingen annan får helst dela den tronen. Vet inte om jag överdriver riktigt men de andra barnen då, ska inte de få uppmärksamhet utan att hon ska slåss om att springa till sin pappas famn eller arm? För så gör hon. Jag vill kunna gå in med min man i en affär utan att ha ett barn vid sidan om varenda gång, det är väl ändå jag som är ihop med karln eller? Dessutom måste väl de andra barnen få gå med han el? Vi kan liksom inte gå en meter utan att hon är efter oss, och ibland säger han till henne, ibland inte. Hur hanterar man detta? Tro mig, jag älskar alla mina barn, inklusiive mina bonusbarn.

Nu har inte jag tagit mig igenom hela den här tråden, mest eftersom du får så många tråkiga kommentarer som inte är konstruktiva för fem öre. Jag var styvmamma under fyra år (slut mellan oss nu) och han hade en dotter som höll på så där heeela tiden. det blev till sist som att jag inte ens tyckte om henne eftersom hon var så "in my face" hela tiden. Den killen som jag var tillsammans med kunde inte alls ta någon som helst kritik gällande henne heller så jag var tvungen till att bita ihop. En av anledningarna till att det tog slut mellan oss var på grund av detta. Det kom till en gräns när jag inte längre stod ut. Hon bodde dessutom hos oss 100%.. På den tiden var jag för ung för att bemöta det här problemet, men med facit i hand så handlar det ju egentligen om ett barn som förmodligen känner sig väldigt osäkert. Du och din man kanske kan prata och gemensamt komma fram till en strategi för att få bukt med det. Kan ni kanske låna någon bok om barnpsykologi från bibblan? Kanske finns det någon psykolog som ni kan prata med om henne (tycker inte att ni ska skicka flickan dit dock). Vad säger flickans mamma? Beter hon sig likadant där? Om inte - vad gör hon annorlunda? Om så - kan ni jobba utefter en gemensam strategi på olika håll? Ni kanske kan prova sådana teambuildingövningar också, nu kommer sommaren och man kan ge barnen i uppgift att trä på grillspetten, man kan skapa en kubturnering på en gräsplätt och dela in i lag där hon både kan få vara och inte får vara med sin pappa och/eller dig. Jobba på att få henne att känna samhörighet med de andra barnen, det kanske hjälper. Mycket svårt problem som du lyfter.. jag önskar dig all lycka![/quote] Tack! Ja visst är det ett problem att lyfta, då en familj består av flera familjemedlemmar och inte endast en enda som råkar begära mer och ta för sig. Jag och min man ska kunna sitta utomhus som inomhus och umgås, prata bara vara medan säg att vi är i närheten när de leker med mera, för vi är inga lekkamrat på samma nivå. Vi är ett par som måste få gro i vuxenlivet inte i barnvagnen.

Anonym (ghjkl)

Äldre 8 Jun 18:00

#83

Ja, jag håller med dig helt. Det är viktigt att vuxna får vara vuxna och barn får vara barn. Det ligger en vinning i det för alla inblandade.

Anonym (rådvill) Trådstartaren

Äldre 8 Jun 18:45

#84

Anonym (ghjkl) skrev 2014-06-08 18:00:03 följande:

Ja, jag håller med dig helt. Det är viktigt att vuxna får vara vuxna och barn får vara barn. Det ligger en vinning i det för alla inblandade.

Definitivt!

Totalt rådvill gällande min styvdotter..

INNEHÅLL