Jag var medveten om att han hade barn sedan innan. Jag såg inte det som ett hinder. Vi var väldigt ense om att barnen kom först, tyckte de inte om mig eller om det inte funkade på annat vis så var det tack och hej, hur mycket vi än kände för varandra.
Vi pratade mycket innan jag ens träffade barnen om uppfostran, hur deras vardag såg ut, regler i hemmet etc.
Vi pratade även om hur vi båda såg på min roll i relationen, skulle jag stå tillbaka och avvakta tills barnen kände mig ordentligt eller kunde jag gå in direkt i en roll som en extra vuxen/ bonusförälder?
Min man berättade om vilka barnen var, deras intressen, personligheter och egenheter.
Med dem pratade han om mig, vem jag var, vart jag kom ifrån osv.
De fick ställa frågor och bestämma själva när de ville träffa mig och hur.
Det gick ganska snabbt och barnen accepterade mig från första stund, det har funkat riktigt bra och vi är en familj.
Jag var även noga med att jag ville att deras mamma skulle känna sig trygg med mig och att hon, om hon ville, skulle träffa mig före barnen.
Där har det heller aldrig varit problem utan vi fann varandra tämligen omgående och umgås på fritiden.
Jag vet att både jag och de har haft tur, att vi har personligheter som matchar varandra och mycket beror nog på raka rör, öppen kommunikation och respekt för alla inblandade.