Du säger åt barnet, barnet blir ledset, vad gör du?

Precis så här gör vi också. 

De eller rättare sagt den lilla får alltid komma upp i knäet och prata om hon vill det och vi förklarar varför man inte får göra vad hon nu gjort och varför vi sa till.

Ibland blir hon dock mer förbannad om man säger till och vill inte alls prata, då får hon vara arg tills det går över och hon är talbar igen.

Jag tror på att bemöta barnens känslor som ju kan bli enormt stora oavsett vilken känsla det än är. Barn kan bli väldigt arga om man säger till, en del blir jätteledsna osv.

Den äldre som blir 9 i år har aldrig blivit ledsen på samma sätt som den yngre vid tillsägelser, nu har han högfungerande Autism och uppmnärksamhetstörning så det har varit på helt andra villkor när det gällt honom som trots tillsägelser inte direkt brytt sig utom när han var 3 år, men då var han så arg och frustrerad så man bara fick hålla honom medan han höll på att svimma av ilska =/

Sådana ungar som får en att misstro förbudet mot barnaga...
Krävde du betalning för kontrollen? Det hade jag nog gjort.

Nej, där fegade jag faktiskt ur.

Fast om ens mamma säger "gråt du, det är inte synd om dig" så tycker jag faktiskt det är synd om barnet som inte har en mor som är så pass empatisk att hon kan förstå att det kan vara väldigt synd om ett barn som gjort ngt dumt, blivit tillsagd och skäms.

 

Jag kan nog tycka att man kanske har tagit i onödigt hårt om barnet blir ledset, men så är det ju ibland. Då tycker jag det är bra att säga "jag blev verkligen jättearg för att du gjorde xxx men jag skulle inte behövt bli så arg - jag tappade humöret, förlåt"

Jag tror ju inte att mitt barn gör saker för att vara dum utan oftast behöver hon ge uttryck för något hon inte kan sätta ord på. Visst kan jag då bli arg och hon kan bli ledsen men oftast är ju det vi båda behöver då en kram. Så det får hon gärna och sedan kan vi prata om vad som hände och varför det blev så.

Jag tycker det är viktigt att skilja på att man tröstar och att man slätar över händelsen. Man kan fortfarande vara tydligt med att händelsen inte var bra även om man tröstar barnet.

Exakt! Bra formulerat.

TS: Om jag ska svara på din "fråga" så är det helt okey för ett barn att gråta. Ingen tycker om att bli tillsagd. Inte ens en vuxen människa! Men man hanterar det annorlunda som vuxen. Om ett barn blir tillsagd, gråter, så säger får man berätta vad det är för fel barnet gjorde. Om det är så att barnet behöver en timeout så får den ta det och deala med sina känslor. Barn FÅR vara ledsna och FÅR gråta. Det är en del av utvecklingen. Att dom får lära sig att sätta känslor i rätt "fack". Det är skillnad på att tex vara arg och ledsen! När barnet har fått sin timeout eller nåt så tycker JAG att det är viktigt att berätta för barnet VARFÖR man sa till hen och att man älskar barnet, men att man inte får bete sig hur som helst och då blir det "såhär". Sen kan man kramas och pussas. Men då VET barnet vad felet var och VET att du fortfarande älskar hen!!! Att älska sitt barn är att uppfostra/säga till! Många tror att man älskar sitt barn om man tröstar den så fort den blir ledsen eller inte säger ifrån när den gör något fel. Man uppfostrar ett barn till ett samhälle! Inte till sig själv... Ett barn som aldrig blir tillsagd när den gör fel har svårt att få kritik som vuxen och oftast är det dessa som börjar skrika och vifta med armarna. Viktigt att barn sätter sina känslor i rätt fack så dom lär sig att dels hantera dom och PRATA om dom.

Självklart är det skillnad på 2 och 7 år! Dom förstår för det första inte samma saker. Man ska ta hänsyn till att om 2 åringen kan prata och uttrycka sig tex osv. En 7 åring kan stå för vad den har gjort och ta konsekvenserna. Svårt med 2 åringen...

Precis.

jo.

Jag säger något i stil med "jag förstår att du blir arg när du inte får som du vill, men du får inte göra så FÖR ATT...."
"För att:et" är viktigt. Blir hon väldigt upprörd plockar jag även bort henne från situationen/håller om henne.

Mina barn får alltid tröst, oavsett anledning till att de behöver den. Men det innebär inte att vi skulle släta över det som hänt. Fel är fel och det gör vi väldigt klart, men givetvis får de tröst om de söker det. Däremot är det verkligen inget som brukar förekomma, att barnen blir ledsna av att vi skäller på dem. Arga och sura ofta, men inte ledsna.

Det här "gråt du, det är inte synd om dig" har jag hört en del när jag jobbat på förskolor... det har jag jättesvårt för. Ett barn som gråter ÄR det väl alltid synd om, oavsett vad som ledde fram till känslan. Små barn har dessutom dålig impulskontroll så "dumma saker" är ibland väldigt svåra att hålla sig ifrån.

Kan ju kanske bero lite på varför barnet blir ledsen och hur. Är det krockodiltårar kan jag vara lite mer "cool" men gråter hon på riktigt så kramas vi alltid ändå, men som någon annan sade, jag tar inte tillbaka en tillrättavisning, jag kanske förklarar den bättre eller öppnar för en dialog, men tar inte tillbaka. Barnet kan ju gråta för att det skäms och inte för att det är argt.

Mina barn blir inte ledsna när jag säger åt dem. Ibland blir de arga. Jag brukar inte göra så mycket då utan mer vänta på att budskapet sjunker in.

Ja, då har vi helt enkelt olika uppfattning .

Så barnet ska bli slaget för att föräldrarna brister i uppfostran? Eller hur tänkte du?

Det är så olika från situation till situation, barn till barn och självklart beroende på ålder och förmåga att resonera kring händelsen. Så jag har inget direkt sätt. Som jag hanterade min tioåring när hen var fem hanterar jag inte femåringen i liknande situationer, dom är så olika personligheter.

Precis så gör vi med. Det funkar bra. Det är stor skillnad på en ledsen ungen och en som är ilsken. när man "argat " av sig är man även välkommen till knät, och då kan man prat och sätta ord på känslorna.