Den elaka styvmodern - dikt eller verklighet?
Den elaka styvmodern finns hon i verkligheten, eller existerar hon endast i sagornas värld? Finns det någon som har erfarenhet av henne?
Den elaka styvmodern finns hon i verkligheten, eller existerar hon endast i sagornas värld? Finns det någon som har erfarenhet av henne?
Jag hade en elak styvmamma, men också en väldigt oengagerad pappa. De träffade varandra ungefär ett år efter mina föräldrars skilsmässa, och under det första året tror jag att jag träffade min pappa en gång, trots att vi nästan var grannar. Han var helt enkelt inte intresserad.
När han träffade sin nya partner blev han helt plötsligt intresserad igen. Första gången vi träffades var vi och åt på en buffé, jag pratade inte särskilt mycket (jag var ett väldigt blygt barn) och åt inte heller särskilt mycket för att jag var rätt kräsen med maten då. När min pappa inte är där griper kvinnan hårt tag i min arm och fräser åt mig "Ät nu för helvete! Vi har betalat för dig!" och när han kommer tillbaks så ler hon och låtsas som om inget har hänt.
Så fortsatte det i några år, hon var hemsk mot mig i enrum, satte alltid sina egna barns behov före mina (men inte på ett normalt sätt, utan mer som när det fanns två lediga sovrum och hennes barn fick varsitt och jag och min bror fick sova på golvet i pappas kontor). Jag sade upp kontakten med de båda i mitten av mina tonår.
Å ena sidan kan jag väl se att hon förmodligen är/var en olycklig person som kanske inte hade det så lätt, men jag kan verkligen inte förstå hennes handlingar eller förlåta henne eller min pappa.
Smulpaj01
Nej det tror jag inte.
Dom får massor.
Och enligt annan släkt så håller dom på att slås nåt enormt hemma hos mamman.
Men hos oss börjar det bli bättre.
Då jag låter dom leka med dom små men alltid punkt markerar för att ingen ska bli skadad.
Tyvärr går det inte att prata med mamman.
Hon såg det med egna ögon på ett kalas vi var på.
Hennes ända kommentar är att så har den store gjort alltid på den mindre av deras och sånt gör syskon.
Ska säga att jag inte har problem med barnen att dom är här osv.
Vill att dom ska ha en bra relation med sina småsyskon.
Men jag är orolig över deras sätt.
Dom verkar trivas hos mamman.
Dock är mitt intryck att dom bestämmer allt hemma.
Så dom har hållt på så här att att sparka ner varandra långt innan dom små kom in i bilden.
Min sambo är orolig men det går inte att prata med mamman då hon tycker detta är normalt.
Min far har också en rätt elak sambo , jag har sagt upp kontakten med dem för länge sen. Hon hade bland annat en vana att när jag sa någonting hon inte höll med om honskrattade hon och sa " du säger dumheter " på ett väldigt nedlåtande sätt. Hon var dessutom rätt obildad , så oftast hade hon fel. ;)
Jag är ju bonusförälder och mina bonusar gillade mig jättemycket och älskade hitta på saker med min man och mig. Senare fick barnen kritik från sin egen mamma och började fara med lögner att jag sa saker om deras mamma (jag hade inte ens träffat henne) fast det var inte sant och det blev konstig stämning hemma när dom kom.
Jag höll mig lite på min kant (och min son som bodde med oss) och försökte se till att bonusarna fick vara med sin pappa själva. Fast inte ens det var bra, allt han gjorde med dom var fel eftersom han både var gift med mig och vi hade en liten själv på väg. Kan tillägga att hon levt med en annan person i 5 år utan att det varit något bekymmer.
Det slutade inte lyckligt alls... Numera har bonusarna i princip ingen tid med sin pappa.Deras pappa och hans ex kan inte prata. Jag hade absolut inga ambitioner att förstöra något, tvärtom.. Jag har alltid försökt att få det fungera men hur man än försökte så var det fel.. Vårt gemensamma barn vet inte ens om sina syskon eftersom de träffats kanske 10 gånger under barnets 4 år och nu väntar vi en till..
Sista gången vi sågs så sa ett av bonusarna helt öppet: "hoppas hunden fäller dig och du slår dig hårt".. Känns faktiskt inget vidare och kanske särskilt inte när mina egna barn var där, de undrar ju varför de är så dumma mot deras mamma.. Vi har bestämt att det är nog bäst att pappan träffar bonusarna själva men det har än så länge inte blivit av.
Med det sagt så har ju mitt äldsta barn också en till förälder (mitt ex) och allt fungerar toppen för oss, vi firar jul ihop och samkör så mycket det går för att det ska vara lätt för vårt barn. Mitt ex har också en ny vilket inte heller är något bekymmer. Så det behöver inte alltid vara bekymmer med styvföräldrar tvärtom det kan vara en tillgång.
Det är ju just precis som du skriver, barnen blir lidande..:( vi har lite liknande läge här. Sambons ex tål inte att vi har en ny familj. Och tyvärr tar hon ut det över barnen, de "får" inte trivas här för henne. Och allt jag gör är "fel". Gör jag roliga saker med barnen så är det fel (då lägger jag mig i) och lämnar jag dem ifred så är det fel (då bryr jag mig inte). Det är så trist att hon inte inser att hennes barn är de stora förlorarna i det här. De står mitt i en väldigt infekterad relation mellan sambon och exet just nu och mår inte alls bra av det.
Det är ganska infekterat mellan föräldrarna och de bor inte i samma stad. Åker han dit så är dom "bortresta". Livet är inte alltid svart eller vitt och han kämpar jättehårt för att få det att fungera. Återigen så var umgänget himla fint mellan oss alla men sen gick nåt snett. Vad som hände vet jag inte, svartsjuka? ilska över att min man gick vidare? Förlorarna är barnen hur det än är.. Varför ser inte pappan till att träffa sina barn? Stackars ungar, inte konstigt att dom fäller såna kommentarer!