• Anonym (bara nyfiken)

    Den elaka styvmodern - dikt eller verklighet?

    Den elaka styvmodern finns hon i verkligheten, eller existerar hon endast i sagornas värld? Finns det någon som har erfarenhet av henne?

  • Svar på tråden Den elaka styvmodern - dikt eller verklighet?
  • CaptainM

    Jag hade en elak styvmamma, men också en väldigt oengagerad pappa. De träffade varandra ungefär ett år efter mina föräldrars skilsmässa, och under det första året tror jag att jag träffade min pappa en gång, trots att vi nästan var grannar. Han var helt enkelt inte intresserad.
    När han träffade sin nya partner blev han helt plötsligt intresserad igen. Första gången vi träffades var vi och åt på en buffé, jag pratade inte särskilt mycket (jag var ett väldigt blygt barn) och åt inte heller särskilt mycket för att jag var rätt kräsen med maten då. När min pappa inte är där griper kvinnan hårt tag i min arm och fräser åt mig "Ät nu för helvete! Vi har betalat för dig!" och när han kommer tillbaks så ler hon och låtsas som om inget har hänt.
    Så fortsatte det i några år, hon var hemsk mot mig i enrum, satte alltid sina egna barns behov före mina (men inte på ett normalt sätt, utan mer som när det fanns två lediga sovrum och hennes barn fick varsitt och jag och min bror fick sova på golvet i pappas kontor). Jag sade upp kontakten med de båda i mitten av mina tonår.
    Å ena sidan kan jag väl se att hon förmodligen är/var en olycklig person som kanske inte hade det så lätt, men jag kan verkligen inte förstå hennes handlingar eller förlåta henne eller min pappa.

  • Scoops
    Anonym (bara nyfiken) skrev 2014-04-19 17:31:07 följande:
    Usch så ledsen jag blir av att höra detta.  Styvmoderns agerande är ju fruktansvärt, men den som gjorde det möjligt, är ju er pappa. Ni var hans ansvar, och där brast han ju verkligen, som stillatigande tillät sin fru att behandla er så illa. Så han har verkligen svikit er.  Berättade ni aldrig för någon hur ni hade det? Hur är relationen till din pappa idag?
    Jodå, självklart berättade vi hur vi hade det. Men jag växte upp i en liten kommun i norrlands inland som inte tyckte att det verkade vara något att bry sig om. Nu är det lite över 20 år sedan detta skedde, förmodligen är det något bättre idag. Min relation till pappa idag är sporadisk, han är som människa otroligt vek och dessutom byns mest kända alkoholist med många många problem i bagaget som han borde ha fått hjälp med. Även där misslyckades soc/kommunen med att hjälpa.
  • Anonym (hh)

    Smulpaj01
    Nej det tror jag inte.
    Dom får massor.
    Och enligt annan släkt så håller dom på att slås nåt enormt hemma hos mamman.
    Men hos oss börjar det bli bättre.
    Då jag låter dom leka med dom små men alltid punkt markerar för att ingen ska bli skadad.
    Tyvärr går det inte att prata med mamman.
    Hon såg det med egna ögon på ett kalas vi var på.
    Hennes ända kommentar är att så har den store gjort alltid på den mindre av deras och sånt gör syskon.
    Ska säga att jag inte har problem med barnen att dom är här osv.
    Vill att dom ska ha en bra relation med sina småsyskon.
    Men jag är orolig över deras sätt.
    Dom verkar trivas hos mamman.
    Dock är mitt intryck att dom bestämmer allt hemma.
    Så dom har hållt på så här att att sparka ner varandra långt innan dom små kom in i bilden.
    Min sambo är orolig men det går inte att prata med mamman då hon tycker detta är normalt.

  • smulpaj01
    Anonym (hh) skrev 2014-04-20 08:03:10 följande:
    Smulpaj01
    Nej det tror jag inte.
    Dom får massor.
    Och enligt annan släkt så håller dom på att slås nåt enormt hemma hos mamman.
    Men hos oss börjar det bli bättre.
    Då jag låter dom leka med dom små men alltid punkt markerar för att ingen ska bli skadad.
    Tyvärr går det inte att prata med mamman.
    Hon såg det med egna ögon på ett kalas vi var på.
    Hennes ända kommentar är att så har den store gjort alltid på den mindre av deras och sånt gör syskon.
    Ska säga att jag inte har problem med barnen att dom är här osv.
    Vill att dom ska ha en bra relation med sina småsyskon.
    Men jag är orolig över deras sätt.
    Dom verkar trivas hos mamman.
    Dock är mitt intryck att dom bestämmer allt hemma.
    Så dom har hållt på så här att att sparka ner varandra långt innan dom små kom in i bilden.
    Min sambo är orolig men det går inte att prata med mamman då hon tycker detta är normalt.
    Låter hemskt jobbigt. Ni kan ju aldrig slappna av och låta alla barnen leka ifred så att säga?!

    Strunta i mamman och att försöka prata med henne. Barnen är så pass stora att ni kan prata med dessa om hur man ska bete sig emot varandra!
  • Anonym (bara nyfiken)
    CaptainM skrev 2014-04-19 19:03:24 följande:
    Jag hade en elak styvmamma, men också en väldigt oengagerad pappa. De träffade varandra ungefär ett år efter mina föräldrars skilsmässa, och under det första året tror jag att jag träffade min pappa en gång, trots att vi nästan var grannar. Han var helt enkelt inte intresserad.
    När han träffade sin nya partner blev han helt plötsligt intresserad igen. Första gången vi träffades var vi och åt på en buffé, jag pratade inte särskilt mycket (jag var ett väldigt blygt barn) och åt inte heller särskilt mycket för att jag var rätt kräsen med maten då. När min pappa inte är där griper kvinnan hårt tag i min arm och fräser åt mig "Ät nu för helvete! Vi har betalat för dig!" och när han kommer tillbaks så ler hon och låtsas som om inget har hänt.
    Så fortsatte det i några år, hon var hemsk mot mig i enrum, satte alltid sina egna barns behov före mina (men inte på ett normalt sätt, utan mer som när det fanns två lediga sovrum och hennes barn fick varsitt och jag och min bror fick sova på golvet i pappas kontor). Jag sade upp kontakten med de båda i mitten av mina tonår.
    Å ena sidan kan jag väl se att hon förmodligen är/var en olycklig person som kanske inte hade det så lätt, men jag kan verkligen inte förstå hennes handlingar eller förlåta henne eller min pappa.
    De flesta människor ömmar ju för barn, inte bara de egna.  Blir upprörda av att läsa om barn som blir mobbade, utsatta för sexuella övergrepp eller far illa på något annat sätt. Engagerar sig i hur andras barn har det, och gör orosanmälningar om man misstänker att allt inte står rätt till. Vilket ju är jättebra, och visar på empati och omsorg om fler än just de egna barnen. Vi vill inte att något barn ska fara illa. Den förmåga till empati saknade tydligen din styvmamma.

    Din beskrivning av ditt första möte med henne, och hur hon agerade mot dig när pappa var utom synhåll är ju helt bedrövligt. Hon satte ribban direkt. Din pappa kan väl knappast ha undgått märka hur hon behandlade dig, trots att hon mest visade den sidan när ni var i enrum. Han måste väl ha accepterat att du och din bror fick sova på golvet på hans kontor?  Din styvmammas beteende var helt oacceptabelt och därför något man verkligen får beklaga, men din pappa är den som ska lastas för att han tillät det. Antingen var han vek och svag, eller bara ointresserad av hur ni hade det när ni var hos honom. Jag beklagar verkligen. När du sen blev äldre så valde du att säga upp bekantskapen med din pappa, vilket jag har all förståelse för, men visst är det ändå sorgligt att det skulle behöva bli så?
  • Anonym (J)

    Min far har också en rätt elak sambo , jag har sagt upp kontakten med dem för länge sen. Hon hade bland annat en vana att när jag sa någonting hon inte höll med om honskrattade hon och sa " du säger dumheter " på ett väldigt nedlåtande sätt. Hon var dessutom rätt obildad , så oftast hade hon fel. ;)

  • Ess
    Anonym (bara nyfiken) skrev 2014-04-20 12:03:56 följande:
    De flesta människor ömmar ju för barn, inte bara de egna.  Blir upprörda av att läsa om barn som blir mobbade, utsatta för sexuella övergrepp eller far illa på något annat sätt. Engagerar sig i hur andras barn har det, och gör orosanmälningar om man misstänker att allt inte står rätt till. Vilket ju är jättebra, och visar på empati och omsorg om fler än just de egna barnen. Vi vill inte att något barn ska fara illa. Den förmåga till empati saknade tydligen din styvmamma.

    Din beskrivning av ditt första möte med henne, och hur hon agerade mot dig när pappa var utom synhåll är ju helt bedrövligt. Hon satte ribban direkt. Din pappa kan väl knappast ha undgått märka hur hon behandlade dig, trots att hon mest visade den sidan när ni var i enrum. Han måste väl ha accepterat att du och din bror fick sova på golvet på hans kontor?  Din styvmammas beteende var helt oacceptabelt och därför något man verkligen får beklaga, men din pappa är den som ska lastas för att han tillät det. Antingen var han vek och svag, eller bara ointresserad av hur ni hade det när ni var hos honom. Jag beklagar verkligen. När du sen blev äldre så valde du att säga upp bekantskapen med din pappa, vilket jag har all förståelse för, men visst är det ändå sorgligt att det skulle behöva bli så?
    Här är två medlemmar som skrivit om sina bedrövliga upplevelser hos sina pappor.
    Gemensamt för dem är en pappa som inte alls bryr sig, den ena alkoholist och den andra ointresserad. 
    Det jag inte förstår är varför deras nya kvinnor gått med på att barnen ska komma till dem på regelbundet umgänge, när dom har noll och inget intresse för sina barn.
  • Ess
    Ess skrev 2014-04-20 15:25:36 följande:
    Här är två medlemmar som skrivit om sina bedrövliga upplevelser hos sina pappor.
    Gemensamt för dem är en pappa som inte alls bryr sig, den ena alkoholist och den andra ointresserad. 
    Det jag inte förstår är varför deras nya kvinnor gått med på att barnen ska komma till dem på regelbundet umgänge, när dom har noll och inget intresse för sina barn.
    Det låter lite konstigt "gått med på att barnen ska komma". Det jag menar är att om min man varit helt ointresserad av sina barn och inte gjort ett skit varken med dem eller för dem, då hade jag satt dem i bilen och kört hem dem till sin mamma. Sen hade han fått ta fighten med henne om han verkligen ville ha dem på umgänge.
  • Anonym (bara nyfiken)
    Ess skrev 2014-04-20 15:29:58 följande:
    Det låter lite konstigt "gått med på att barnen ska komma". Det jag menar är att om min man varit helt ointresserad av sina barn och inte gjort ett skit varken med dem eller för dem, då hade jag satt dem i bilen och kört hem dem till sin mamma. Sen hade han fått ta fighten med henne om han verkligen ville ha dem på umgänge.
    Om min man visat sig vara totalt ointresserad av sina egna barn, inte gjort ett skit varken med dem eller för dem, så hade han garanterat inte varit min man. Då hade han saknat en hel del av de egenskaper som jag finner attraktivt.

    Jag håller fullständigt med om att det är pappans, och ingen annans ansvar att hans barn har det bra när de är hos honom. Det hindrar ändå inte att jag kan tycka att det är beklagligt att det finns styvmödrar som agerar så som en del berättat om här. Trots att man inte är förälder till barnet, så har man väl ändå som vuxen nån form av moraliskt ansvar för att de inte ska fara illa? Då kan man ju om inte annat se till att de kommer bort därifrån, hem till sin mamma. Jag har själv bonusbarn, och skulle aldrig drömma om att behandla dem illa. Det är synd att de fäder som inte är intresserade av sina barn, och därmed heller inte har förmågan att ta hand om dem på ett sätt så de har det bra, trots det många gånger ändå propsar på umgänge. Många barn känner sig säkert väldigt svikna av sina fäder. Så svikna att de senare säger upp bekantskapen, som några berättat att de gjort.

    Men avsikten med tråden var egentligen att få höra om barnets upplevelser. Vilka minnen de har från den tiden de levde i ett hem där de inte kände sig välkomna, och blev illa behandlade, inte bara av sin styvmamma, utan även av sin pappa.


  • Anonym (Drabbad)

    Jag är ju bonusförälder och mina bonusar gillade mig jättemycket och älskade hitta på saker med min man och mig. Senare fick barnen kritik från sin egen mamma och började fara med lögner att jag sa saker om deras mamma (jag hade inte ens träffat henne) fast det var inte sant och det blev konstig stämning hemma när dom kom.

    Jag höll mig lite på min kant (och min son som bodde med oss) och försökte se till att bonusarna fick vara med sin pappa själva. Fast inte ens det var bra, allt han gjorde med dom var fel eftersom han både var gift med mig och vi hade en liten själv på väg. Kan tillägga att hon levt med en annan person i 5 år utan att det varit något bekymmer.

    Det slutade inte lyckligt alls... Numera har bonusarna i princip ingen tid med sin pappa.Deras pappa och hans ex kan inte prata. Jag hade absolut inga ambitioner att förstöra något, tvärtom.. Jag har alltid försökt att få det fungera men hur man än försökte så var det fel.. Vårt gemensamma barn vet inte ens om sina syskon eftersom de träffats kanske 10 gånger under barnets 4 år och nu väntar vi en till..

    Sista gången vi sågs så sa ett av bonusarna helt öppet: "hoppas hunden fäller dig och du slår dig hårt".. Känns faktiskt inget vidare och kanske särskilt inte när mina egna barn var där, de undrar ju varför de är så dumma mot deras mamma.. Vi har bestämt att det är nog bäst att pappan träffar bonusarna själva men det har än så länge inte blivit av.

    Med det sagt så har ju mitt äldsta barn också en till förälder (mitt ex) och allt fungerar toppen för oss, vi firar jul ihop och samkör så mycket det går för att det ska vara lätt för vårt barn. Mitt ex har också en ny vilket inte heller är något bekymmer.  Så det behöver inte alltid vara bekymmer med styvföräldrar Glad tvärtom det kan vara en tillgång.

  • Anonym (MrsC)
    Anonym (bara nyfiken) skrev 2014-04-17 22:10:23 följande:
    Idag berättade en kille i övre tonåren för mig om hur dåligt han hade mått vid de tillfällen han som liten grabb periodvis bodde med sin pappa och styvmamma. En styvmamma som inte ville ha honom där, som behandlade honom som luft när inte pappa eller nån annan var i närheten. Som hellre efter skolan satt ute på gården och väntade på att pappa skulle komma hem från jobbet, istället för att gå upp till lägenheten där styvmamman fanns.Tyvärr så berättade han varken för sin mamma eller pappa hur han mådde varje gång han skulle dit. Den som förstod att något var fel var hans farmor som en gång skulle köra honom till sin pappa, och när de kom fram så ville han inte gå ur bilen. När farmor undrade varför, så började han gråta och berätta.

    Från den dan så träffade han sin pappa hos farmor och farfar. Det dröjde inte så länge tills pappans och styvmammans förhållande tog slut. Då kunde han vara hos pappa igen. Efter några år träffade hans pappa en ny tjej. Med henne blev allt  annorlunda. Han berättade att hon är en helt underbar person, som han är väldigt fäst vid.

    Anledningen till att vi kom att prata om detta var för han visste inte att jag också är bonusmamma. När jag har pratat om "våra ungar" så hade han alltid trott att samtliga var mina biologiska. Som sagt, jag blev så tagen av det han berättade så jag började fundera på att det kanske finns många barn som delar hans erfarenhet. Därför startade jag tråden.
    Vad bra att den där killen till slut berättade för farmor! Och vad bra att pappan lyssnade på vad pojken till slut sa och inte tvingade honom att komma som tidigare för att pappan ville ha det så. Barn är ofta väldigt lojala mot sina föräldrar och det är inte alltid så lätt att få dem att berätta sånt som inte är bra, oavsett om det är en styvförälder eller en bioförälder som sårar dem.
  • Anonym (MrsC)
    Anonym (Drabbad) skrev 2014-04-21 18:19:28 följande:
    Jag är ju bonusförälder och mina bonusar gillade mig jättemycket och älskade hitta på saker med min man och mig. Senare fick barnen kritik från sin egen mamma och började fara med lögner att jag sa saker om deras mamma (jag hade inte ens träffat henne) fast det var inte sant och det blev konstig stämning hemma när dom kom.

    Jag höll mig lite på min kant (och min son som bodde med oss) och försökte se till att bonusarna fick vara med sin pappa själva. Fast inte ens det var bra, allt han gjorde med dom var fel eftersom han både var gift med mig och vi hade en liten själv på väg. Kan tillägga att hon levt med en annan person i 5 år utan att det varit något bekymmer.

    Det slutade inte lyckligt alls... Numera har bonusarna i princip ingen tid med sin pappa.Deras pappa och hans ex kan inte prata. Jag hade absolut inga ambitioner att förstöra något, tvärtom.. Jag har alltid försökt att få det fungera men hur man än försökte så var det fel.. Vårt gemensamma barn vet inte ens om sina syskon eftersom de träffats kanske 10 gånger under barnets 4 år och nu väntar vi en till..

    Sista gången vi sågs så sa ett av bonusarna helt öppet: "hoppas hunden fäller dig och du slår dig hårt".. Känns faktiskt inget vidare och kanske särskilt inte när mina egna barn var där, de undrar ju varför de är så dumma mot deras mamma.. Vi har bestämt att det är nog bäst att pappan träffar bonusarna själva men det har än så länge inte blivit av.

    Med det sagt så har ju mitt äldsta barn också en till förälder (mitt ex) och allt fungerar toppen för oss, vi firar jul ihop och samkör så mycket det går för att det ska vara lätt för vårt barn. Mitt ex har också en ny vilket inte heller är något bekymmer.  Så det behöver inte alltid vara bekymmer med styvföräldrar Glad tvärtom det kan vara en tillgång.
    Vi har lite liknande läge här. Sambons ex tål inte att vi har en ny familj. Och tyvärr tar hon ut det över barnen, de "får" inte trivas här för henne. Och allt jag gör är "fel". Gör jag roliga saker med barnen så är det fel (då lägger jag mig i) och lämnar jag dem ifred så är det fel (då bryr jag mig inte). Det är så trist att hon inte inser att hennes barn är de stora förlorarna i det här. De står mitt i en väldigt infekterad relation mellan sambon och exet just nu och mår inte alls bra av det.
  • nymedlem
    Anonym (Drabbad) skrev 2014-04-21 18:19:28 följande:
    Jag är ju bonusförälder och mina bonusar gillade mig jättemycket och älskade hitta på saker med min man och mig. Senare fick barnen kritik från sin egen mamma och började fara med lögner att jag sa saker om deras mamma (jag hade inte ens träffat henne) fast det var inte sant och det blev konstig stämning hemma när dom kom.

    Jag höll mig lite på min kant (och min son som bodde med oss) och försökte se till att bonusarna fick vara med sin pappa själva. Fast inte ens det var bra, allt han gjorde med dom var fel eftersom han både var gift med mig och vi hade en liten själv på väg. Kan tillägga att hon levt med en annan person i 5 år utan att det varit något bekymmer.

    Det slutade inte lyckligt alls... Numera har bonusarna i princip ingen tid med sin pappa.Deras pappa och hans ex kan inte prata. Jag hade absolut inga ambitioner att förstöra något, tvärtom.. Jag har alltid försökt att få det fungera men hur man än försökte så var det fel.. Vårt gemensamma barn vet inte ens om sina syskon eftersom de träffats kanske 10 gånger under barnets 4 år och nu väntar vi en till..

    Sista gången vi sågs så sa ett av bonusarna helt öppet: "hoppas hunden fäller dig och du slår dig hårt".. Känns faktiskt inget vidare och kanske särskilt inte när mina egna barn var där, de undrar ju varför de är så dumma mot deras mamma.. Vi har bestämt att det är nog bäst att pappan träffar bonusarna själva men det har än så länge inte blivit av.

    Med det sagt så har ju mitt äldsta barn också en till förälder (mitt ex) och allt fungerar toppen för oss, vi firar jul ihop och samkör så mycket det går för att det ska vara lätt för vårt barn. Mitt ex har också en ny vilket inte heller är något bekymmer.  Så det behöver inte alltid vara bekymmer med styvföräldrar Glad tvärtom det kan vara en tillgång.
    Varför ser inte pappan till att träffa sina barn? Stackars ungar, inte konstigt att dom fäller såna kommentarer!
  • Anonym (Drabbad)

    Det är ju just precis som du skriver, barnen blir lidande..:( vi har lite liknande läge här. Sambons ex tål inte att vi har en ny familj. Och tyvärr tar hon ut det över barnen, de "får" inte trivas här för henne. Och allt jag gör är "fel". Gör jag roliga saker med barnen så är det fel (då lägger jag mig i) och lämnar jag dem ifred så är det fel (då bryr jag mig inte). Det är så trist att hon inte inser att hennes barn är de stora förlorarna i det här. De står mitt i en väldigt infekterad relation mellan sambon och exet just nu och mår inte alls bra av det.

  • Anonym (Drabbad)

    Det är ganska infekterat mellan föräldrarna och de bor inte i samma stad. Åker han dit så är dom "bortresta". Livet är inte alltid svart eller vitt och han kämpar jättehårt för att få det att fungera. Återigen så var umgänget himla fint mellan oss alla men sen gick nåt snett. Vad som hände vet jag inte, svartsjuka? ilska över att min man gick vidare? Förlorarna är barnen hur det än är.. Varför ser inte pappan till att träffa sina barn? Stackars ungar, inte konstigt att dom fäller såna kommentarer!

  • CaptainM
    Anonym (bara nyfiken) skrev 2014-04-20 12:03:56 följande:
    De flesta människor ömmar ju för barn, inte bara de egna.  Blir upprörda av att läsa om barn som blir mobbade, utsatta för sexuella övergrepp eller far illa på något annat sätt. Engagerar sig i hur andras barn har det, och gör orosanmälningar om man misstänker att allt inte står rätt till. Vilket ju är jättebra, och visar på empati och omsorg om fler än just de egna barnen. Vi vill inte att något barn ska fara illa. Den förmåga till empati saknade tydligen din styvmamma.

    Din beskrivning av ditt första möte med henne, och hur hon agerade mot dig när pappa var utom synhåll är ju helt bedrövligt. Hon satte ribban direkt. Din pappa kan väl knappast ha undgått märka hur hon behandlade dig, trots att hon mest visade den sidan när ni var i enrum. Han måste väl ha accepterat att du och din bror fick sova på golvet på hans kontor?  Din styvmammas beteende var helt oacceptabelt och därför något man verkligen får beklaga, men din pappa är den som ska lastas för att han tillät det. Antingen var han vek och svag, eller bara ointresserad av hur ni hade det när ni var hos honom. Jag beklagar verkligen. När du sen blev äldre så valde du att säga upp bekantskapen med din pappa, vilket jag har all förståelse för, men visst är det ändå sorgligt att det skulle behöva bli så?
    Ja, i efterhand har jag lagt mycket mer skuld på min pappa än vad jag gjorde på den tiden. När det fortfarande pågick ville jag inte riktigt tänka på min pappas roll i det hela, för jag var fortfarande i det där "pappas lilla flicka"-stadiet. Men jag har nu förstått att han helt enkelt inte bryr sig om mig. Han har fortfarande kontakt med min bror, men det är bara för att min bror jobbar gratis på min pappas gård ibland.
    Det är väldigt sorgligt att det blev så här, men jag väljer att se på det som att jag kom undan i tid. Min bror spenderar ju fortfarande tid med dem, och enligt honom har det bara blivit värre. Styvmamman har vänt sin generella ilska mot min pappa, och nu favoriserar hon deras gemensamma barn över sina andra barn på ett liknande sätt som hon gjorde mot oss (visserligen är hennes barn tonåringar nu, men det handlar om ett speciellt förhållningssätt).

    Det enda jag egentligen fortfarande sörjer är att när jag sade upp kontakten med pappa så förlorade jag hela släkten på hans sida. Jag skrev ett brev till honom där jag förklarade hur han hade sårat mig, han fick ett utbrott och berättade för släkten vilken hemsk dotter jag är och sedan dess har de inte velat veta av mig.

    Tack för dina vänliga ord!
  • Anonym (bara nyfiken)
    CaptainM skrev 2014-04-23 18:37:14 följande:
    Ja, i efterhand har jag lagt mycket mer skuld på min pappa än vad jag gjorde på den tiden. När det fortfarande pågick ville jag inte riktigt tänka på min pappas roll i det hela, för jag var fortfarande i det där "pappas lilla flicka"-stadiet. Men jag har nu förstått att han helt enkelt inte bryr sig om mig. Han har fortfarande kontakt med min bror, men det är bara för att min bror jobbar gratis på min pappas gård ibland.
    Det är väldigt sorgligt att det blev så här, men jag väljer att se på det som att jag kom undan i tid. Min bror spenderar ju fortfarande tid med dem, och enligt honom har det bara blivit värre. Styvmamman har vänt sin generella ilska mot min pappa, och nu favoriserar hon deras gemensamma barn över sina andra barn på ett liknande sätt som hon gjorde mot oss (visserligen är hennes barn tonåringar nu, men det handlar om ett speciellt förhållningssätt).

    Det enda jag egentligen fortfarande sörjer är att när jag sade upp kontakten med pappa så förlorade jag hela släkten på hans sida. Jag skrev ett brev till honom där jag förklarade hur han hade sårat mig, han fick ett utbrott och berättade för släkten vilken hemsk dotter jag är och sedan dess har de inte velat veta av mig.

    Tack för dina vänliga ord!
    Tack själv att du berättade, Jag beklagar verkligen.  Önskar dig allt gott. Kram {#emotions_dlg.flower}
Svar på tråden Den elaka styvmodern - dikt eller verklighet?