Vad är det värsta med en förlossning?

Det svåra med en förlossning är ju att man aldrig vet hur långvarig den kommer att bli.

Jag hade läst på mycket innan och blev nog lite chockad över att det kunde gå så fort som förstföderska. Jag var inställd på en cm per timma och hann istället knappt dricka en klunk innan nästa värk kom, så var det i ca 3 timmar. Första förlossningen gjorde ondare och jag försökte hålla emot för att inte bajsa på mig. Du får inte krysta fick jag höra av personalen. Jag fattade ingenting. Efter att ha läst den här tråden inser jag att anledningen till att jag hade sådant tryck mot analen var nog att hon kom lite snett skulle jag gissa. På tvådygnskontrollen upptäcktes att tösen hade en nyckelbensfraktur av den snabba förlossningen. Totalt 13 timmar från första värk, varav 3 timmar från 5 cm till ute.

Andra förlossningen var jag inställd på att det kunde gå fort. Tack och lov insåg jag aldrig hur fort utan var fullt fokuserad. Vi hann in, jag fick min lustgas, de tog sista hinnan när de upptäckte att huvudet stod och väntade. Efter 9-11 minuter på förlossningsrummet var hon ute.

Båda gångerna fick jag en liten rispa som sved när man kissade, men inga andra men. Eftervärkarna var värst med andra. 20 minuter efter andra förlossningen frågade jag sambon om han ville ha ett barn till, då det inte blev en pojk, så vi hade en av varje kön. Däremot har jag behövt bearbeta båda förlossningarna efteråt, då hjärnan inte hängde med när förlossningen väl skedde. Hade andra förlossningen skett en annan veckodag eller tid på dygnet med mer trafik hade vi aldrig hunnit in. Hade vi blivit hänvisade till nästa sjukhus (som första gången) hade vi hunnit halvvägs. Nu vill vi väl ha ett barn till, men just tankarna på förlossningen är lite läskiga om det går snabbt igen.

Akut KS ett par veckor före bf. Nej, det blev inte som jag trodde att det skulle bli, men jag är inte traumatiserad av det. Bestämde mig tidigt för att acceptera det jag inte kunde råda över. Hoppas på ny graviditet och en ny chans till vaginal förlossning, men mest av allt hoppas jag på ett friskt litet syskon till min son. Vi var 1 mån på neonatal med sonen eftersom han var liten och sjuk, men allt är bra och helt normalt idag. Är så glad för min lille prins - hur han kom till världen eller hur den första tiden blev är passé. Är väl medveten om att det hade kunnat varit så mycket sämre än vad det blev.

Idag har jag ett snett ärr på magen som är på väg att blekna. Jag ser det varje dag och tänker på hur bra man skötte det hela på sjukhuset. Jag kommer aldrig att glömma när läkaren kom in till min sjuksäng mitt i natten och lugnt och vänligt sa "nu ser vi att varken du eller barnet mår bra. Vi vill ta ut barnet nu". Då hade de redan förberett operationssalen. Sedan gick det fort, väldigt fort.

Hur det blir nästa gång - om jag får en chans till - vet jag inte, men det får vi se! Vågar gör jag

Att det gör så fruktansvärt ont. Såväl värkar som krystvärkar. Trodde jag skulle dö. Bad dem om att skära ut mitt barn, men tji fick jag. Men så fort barnet är ute gör det inte ont längre! Helt sjukt att sådan enorm smärta bara försvinner, men jäkligt nice!

Mitt råd till dig: ha inga planer, följ bara med kroppen och lyssna på den. Ge den smärtstillande om den vill ha det etc.

Jag tyckte det värsta var smärtan och att man inte vet hur lång tid det kommer att ta. Jag trodde inte att jag skulle dö och jag ville aldrig ge upp, men den andra förlossningen (som var utan bedövning) gjorde så ont att kroppen stängde av de flesta sinnen förutom hörseln. Då tänkte jag vid ett tillfälle "jag klarar inte den här smärtan!". Men det visade sig att bebisen var på väg ut då och typ två, tre minuter senare kramades vi!

För mig är minnena från förlossningarna i huvudsak positiva. Men jag har snabba förlossningar, från första värk till ute på ca 9 respektive 1,5 timmar. Jag har inga men efter förlossningarna. Min yngsta är 1/2 år.

Det värsta var att min förlossning var väldigt långdragen. Tog 50 timmar från första värk tills han var ute. Jag hade innan gjort ett planerat kejsarsnitt så de vågade inte ge mig så mycket värkstimulerande dropp, därav tog det så lång tid. Och ja det gör ont, jätteont. Men jag hade väldigt bra hjälp av både lustgas och epidural! Skulle aldrig välja kejsarsnitt frivilligt om jag slapp och jag har ju testat båda. Med vaginal fl känns allt bra direkt barnet är ute. Kejsarsnitt så kände jag mig dålig flera veckor vilket är jättejobbigt med ett nyfött barn.

Första barnet planerat kejsarsnitt= drömförlossning. Andra barnet= vaginal helvetesförlossning. Väldigt utdragen, sprack mkt, förlorade 2 liter blod, komplikationer efteråt i form av framfall, avslitna muskler, inkontinens mm.

Du vet aldrig hur en vaginalförlossning kommer att sluta, men de planerade snittet har oftast samma förlopp även det kan upplevas olika. Det viktiga är att man själv får vara med och fatta beslut HUR man önskar föda oavsett om det är vaginalt eller via kejsarsnitt.

Min första förlossning varade i 35 timmar. Det värsta jag varit med om och det slutade i ett sk. katastrofsnitt under narkos. De försökte dra ut honom flera gånger och jag hade till slut tre barnmorskor hoppandes på mig för yttre tryck. De höll på att bryta armarna av mig också. Det värsta var den eviga konstanta smärtan jag hade i timtal innan de fattade att detta inte går. Och allt fistande för att utvidga mig innan. Och hade de lyckats få ut honom hade jag spruckit hela vägen eftersom han satt väldigt snett. Det var därför han tog stopp... Inget de fattade även fast jag sa att jag kände hur fel han satt. Nåväl, jag har insett att jag hade en sån enorm tur. Inga komplikationer efteråt mer än någon form av depression för min del, som inte är det minsta konstigt efter allt det där. Hade svårt att knyta an till sonen och bearbeta händelserna. Slapp alla kroppsliga krämpor och skador.

Min andra förlossning nu för tre månader sedan blev planerat snitt. Så nöjd, fick se min andra son direkt och allt var så lugnt. Även om jag var livrädd.

Nu är jag färdig på barnafronten. Orkar inte mentalt med en till graviditet och oro för förlossning...

Klart det gör ont att föda barn, hemskt ont, men lustgasen hjälper! Nu finns ju lika många förlossningsberättelser och -upplevelser som det finns mammor, men personligen har iaf jag känt smärtan som skild från annan tidigare i samband med skada eller sjukdom. Svårt att förklara, men en "frisk" smärta.

Min första förlossning var utdragen och jag hann ligga på förlossningen i 12 timmar. Själva utdrivningsskedet var en pang av smärta, men gick så fort över; jag var också mest fokuserad på att barnmorskan skulle hålla perinealskydd. Stygnen efter däremot.. vid första förlossningen ifrågasatte jag inget, bet ihop och grät mig igenom det.

Andra förlossningen gick snabbt med våldsamma värkar. När det kom till stygnen krävde jag bedövning, och fick svaret av den hemska barnmorskan att "det är ingen idé att bedöva, det gör ju redan så ont här nere att du inte märker någon skillnad". Total chock! Och en förklaring till varför det gjorde så ont första gången, om det är så de resonerar.. det var iaf ganska mycket att sy, eftersom jag var besvärlig och krävde bedövning hämtades läkaren och det blev snabbt gjort (med bedövning) utan att kännas alls. Trots ganska stor ruptur och många stygn läkte det bra och jag har inga kvarstående men.

Några tips jag hade velat ha innan:

Lustgas hjälper men kan ge hörselhallucinationer. Ingen sa det till mig.

Låt ingen tvinga dig upp att gå eller studsa på någon idiotisk boll om du känner att det inte funkar. Jag löd snällt första gången och kräktes över hela mig för att den förvärrade smärtan gjorde mig så illamående. Kroppen kände precis vad den behövde!

Det gör faktiskt stor skillnad att inte skrika vid krystvärkarna.

Peronealskydd! Jag tog reda på det själv, hade varit trevligt om MVC pratat om det, eller om barnmorskan inlett med att bekräfta att man alltid använder det.

Bedövning om du behöver sy. På riktigt, bedövning.

Jag hade en fantastisk förlossning. Kortfattat brukar jag dela upp den i 4 delar. 2 timmar mitt i natten med lite mensvärk. Jag fattade inte att förlossningen var r vidigång! 2 timmar när jag fattade att den var igång. Inga jätteont värkar. Alvedon, varm vetekudde och duscha hjälpte jättemycket. 1 timme i bilen som var vidrigt! Och sedan 2 timmar på förlossningen, varav jag krystade 20 min. Sprack ingenting trots förstagångsföderska och ganska snabb förlossning. Jag var öppen 9 cm når jag kom in och fick bara lustgas som smärtlindring.

Jag ringde min mamma när dottern var ca 20 min gammal och det första jag sa var att "Det var inte så farligt, jag trodde det skulle vara värre!" Mamma skrek i telefonen "VA?! Har du redan fött??!!

Men till din fråga det värsta under min förlossning var efteråt. De klämde på magen för att känna om moderkakan började dra ihop sig som den ska. Men där satt jag med en bebis på bröstet och mörbultad och utan förvarning klämde och tryckte hon superhårda! Barnmorskan ville också att jag skulle upp och kissa och duscha. Jag har en dum ond höft i vanliga fall utan foglossning och efter förlossningen var jag inte så fräsch i huvudet. Jag lyckades inte få fram att det gjorde ont, hon bara drog mig upp (pappan hade bebis) och jag skrek! Efteråt visade det sig att jag fått en spricka eller sträckning i svanskotan också.

Under förlossningen och värkarna hade de varit jättetydliga med nu gör jag si och nu hör jag så, men efteråt var det som bortblåst. Fick intrycket att de ville bli av med oss från förlossningen till BB så fort som möjligt. (Vet inte varför, vi var bara 2 som födde samtidigt)

Och till sist så vet jag om att om det värsta med min förlossning var att de petade på mig utan att säga till så låter jag sjukt bortskämd och lite sinnessjuk. Men helt ärligt så var det det värsta med min förlossning.

Smärtan när den övergick till ett annat stadium..kan inte ens kallas smärta längre..går över till en obeskrivlig dimension som..som..inte är ok på något sätt att naturen gör så mot kvinnor! :( Min andra vaginala förlossning var värre än den första på detta sätt konstigt nog. Under båda förlossningarna har lustgasen och ryggbedövningen slutat verka helt vid krystarbetet då jag behövt det som mest. Oron att nåt e fel e inte heller rolig.

Posetivt överraskad blev jag av att det verkligen inte gör ett dugg ont mellan värkarna. Samt att när smärtan började på allvar så försvann min annars så jobbiga panikångest. Att bli sydd efter att först fått smärtlindring i form av spray gick bra o va inte heller så illa som jag trott.

Efteråt skulle jag kissa på potta o var inte beredd på den mängden blodblandat urin som kom ut som såg ut som flera liter blod bara och jag trodde jag skulle dö. Nu vet jag bättre om det blir en nästa gång.

Ev skulle jag välja kejsarsnitt pga rädslan o smärtan o min dåliga form. Men har även gjort det förut..det gick jättebra men jag var alldeles för rädd. :(

Dock så här jag förstått när jag läst massor att många andra inte alls känner den smärta jag gjorde/gör.

Det är så olika. Mellan mina värkar hade jag en annan smärta som berodde på att sonen låg snett och stångade in i mitt bäcken. Återvändsgränd typ. Så jag hade konstant ont och värkarna var det minst onda, så jag fick inte uppleva det där med andningspaus mellan värkar som alla pratat om. Min historia finns några inlägg upp.

Läste den o beklagar! Låter helt sjukt o vidrigt! :( Skräck när inte personalen lyssnar! :(

Det värsta med min förlossning (födde i augusti 2017) var att vi inte fick plats på den förlossning vi egentligen skulle till och till följd av detta fick vi åka dubbelt så långt. 40 minuter till förlossningen blev istället 1,5 timme och under den resan hade jag ständigt känslan av att jag skulle få föda i bilen. Hålla igen var därmed inte så kul. Så skönt när vi äntligen kom in och jag fick börja krysta. Hann inte gå någon bedövning och lustgasen var helt värdelös så det blev att föda utan bedövning. Det ska jag göra nästa gång också och jag var konstigt nog redo för nästa förlossning så fort vår dotter tittade ut. Väntade också på den där fruktansvärda smärtan som du är så orolig för. Den kom aldrig. Visst gjorde det , men inte i närheten av det som så många andra beskrivit. Tyckte det var jobbigt att hålla emot precis innan huvudet tittade ut också. Tydligen en förebyggande metod för att minska sprickningsrisken.

Tack alla ni som skriver, och särskilt ni som peppar! Väntar första barnet och känner verkligen att såna här trådar gör mig mer förberedd och mindre rädd!

Det värsta med en förlossning... jag skulle nog svara INGET! Det är bland det häftigaste jag gjort i mitt liv, och skulle lätt göra om det alla dagar i veckan om jag hade tid, ork och att kroppen skulle fixa det. Jag gar då ändå haft småkomplikationer, men det är SÅ värt det när man får se sin bebis för första gången! Sen så glömmer man bort vad ont det gör, vilket jag upplever som väldigt häftigt! Och värkarna är ju inte konstanta, utan kommer och går med uppehåll där smärtan är helt off emellan värkarna. Sen i dagens samhälle så finns det ju massor med olika alternativ utav smärtlindring, så du behöver ju inte lida mer än du själv vill utsätta dig för. Finns ju både spinal, epidural och bäckenbottenbedövning. Så man kan ju om man vill välja en relativt förskonade förlossning? Man har även i regel rätt bra läkkött där nere, så svullnad och sprickor läker ut fort.

Det är väldigt lätt att ta åt sig av andras smärtor och skräckhistorier! Det jag tycker att du ska göra är att fråga om 6 månader din vän igen, tycker hon att det är värt det och kan tänka sig fler barn? För lan hon det *vilket jag gissar att hon kan. Då kan det ju inte va så farligt.. eller hur TS?

Sen har du startat en tråd där du endast får höra allas värsta saker, den lär inte göra något annat än att skrämma upp dig ännu mer. Så jag råder dig istället att skapa en tråd där personer skriver 1-3 grejer som är det bästa med en förlossning. För i regel väger det tyngre.

Jag har haft två vaginala förlossningar och ett planerat kejsarsnitt, och för min del var det värsta det som kom efteråt. Alla tre barnen har haft problem vid födseln av olika sort och blivit ivägskjutsade till en annan avdelning. Kvar har jag varit, ensam och lite undrande om vad som just hänt, orolig såklart över vad som hänt.

Själva förlossningarna har nog varit rätt normala.
Den första började nog vid 20 på kvällen, och ut kom bebis efter sju på morgonen. Kräktes en gång, fick ryggmärgsbedövning mitt i natten och sedan värkstimulerande framåt morgonkvisten. Blev klippt litegrann för att underlätta.

Den andra kom jag in vid tre-tiden på natten och födde vid nio-tiden på morgonen. Tyckte allt gick så fort då, kräktes en gång även här, fick dåliga instruktioner från barnmorskan som gjorde att jag sprack från A till B. Blev ihopsydd senare och  har inte haft några större problem av det. Här var nog den fantastiskt brännande smärtan värst som jag senare förstod berodde på att jag sprack. Men det gick ju över fort, och jag var så fokuserad att det gick av bara farten....

Den tredje var ju som sagt planerat kejsarsnitt, det gick bra, som det ska. Men kändes lite otäckt att vara vaken och inte ha känsel i kroppen. Man kände att de drog och höll på, men det gick inte att känna vad det gjorde. Det var häftigt när de lyfte ur bebis och höll upp henne för att visa. 

Sen har ju som sagt det värsta kommit efteråt, men det är en annan historia.

Jag hade samma rädsla som du och jag fick faktiskt ett planerat kejsarsnitt. De berättade även att man kan få flera kejsarsnitt, att en patient skulle ha ett åttonde!! Hursomhelst är kejsarsnittet det bästa beslut jag gjort, jag hade lite ont efteråt men efter en vecka kändes det som vanligt igen och jag har vaginan i behåll och ett litet streck på magen. Min dotter är en månad gammal nu och jag väntar spänt på besked att få börja gymma igen

Jag har inte fött vaginalt, men vill bara säga att kejsarsnitt kan vara mardrömslikt också. Jag valde planerat kejsarsnitt p. g. a. extrem förlossningsrädsla och min epidural tog inte. Under testet de gör för att se om man har känsel kunde jag fortfarande röra fötterna, kände skillnaden mellan varmt och kallt, samt kände när de "nöp" mig på magen. Trots detta valde de att fortsätta med operationen och började skära i mig... Jag skrek och skrek flera gånger, men de fortsatte karva igenom alla hudlager. Jag grät, skrek och min sambo var helt likblek och vädjade till dem att söva mig. Till slut fick jag narkos, men till min och min sambos förtvivlan tog den inte heller och jag var vaken - med en extrem smärta - under hela operationen. Min sambo fick till och med hålla upp vår son för mig direkt när han kom ut så jag fick se honom. När de skulle sy igen fick jag mer narkos och somnade istället för att vara vaken men snurrig (vilket var det enda resultatet av narkosen de gav tidigare).

Jag tror visserligen inte att du eller gemene man kommer råka ut för samma sak som jag, då mina förutsättningar är lite speciella jämfört med de flesta kvinnors (står på en medicinering som gör att morfinliknande preparat fungerar mycket sämre, har extrem hög tolerans mot de flesta narkotiska preparat - men detta var saker kirurgerna var införstådda med och försäkrade mig om att de kunde klara av).

Om det blir ett barn till har jag till och med övervägd vaginal förlossning, detta trots att jag är fullkomligt vettskrämd för att spricka. Om jag kommer göra ett till kejsarsnitt kommer jag att göra detta i en större stad där de förhoppningsvis besitter större kompetens.